Powered By Blogger

fredag 25 december 2020

Plötsligt händer det!

Nu är jag tillbaka igen! Det var verkligen länge sedan och det har hänt massor! 
Efter alldeles för många år utan ett enda tandläkarbesök tog jag mig i kragen och gick in till Familjetandvården för att beställa tid. Jag skakade som ett asplöv och började gråta. När det visade sig att de hade tid med mig redan samma dag var det bara att hoppa på det tåget och fullfölja resan med att laga en, sedan många år, sönderbiten tand, byta ut gamla amalgamfyllningar som börjat läcka och på eget initiativ även de som inte läckte ännu. 

Jag är otroligt nöjd med både arbetet de gjort, omtanken, humorn och vänligheten de visade mig, och med mig själv som äntligen vågade! Jag har till och med blivit erbjuden jobb där, när Coronan är under kontroll och de kan utvidga verksamheten med fler tandläkare. Det hade varit intressant att få jobba inom tandvården också! 

Till slut fick vi tag på någon som kunde dränera runt huset, det var veckorna före midsommar och det verkar fungera bra. Vi måste dock byta ut rör och dra om inne i huset också, innan vi kan fortsätta med renoveringen i den andra halvan av källaren. Etapp 1 är klar, sånär som på att vi saknar avlopp och vatten i baren fortfarande. 

Vi har än så länge bara barstolar och två fåtöljer att möblera vår "lekstuga" med, så det tar lite tid till innan vi kan använda den som det är tänkt. Det är dumt att skaffa något bara för att det ska bli klart, och sedan inse att det blev fel soffa eller att man inte tänkt efter ordentligt innan. Tanken är ju att det ska funka i 30 år till. Minst! 


Nå, vi har faktiskt haft lite semester också! Skåne fick bli resmålet i år, dels för att vi inte spenderat så mycket tid där ännu och mest för att det inte gick att resa utomlands. Vädret kunde inte ha varit bättre när vi besökte Ales stenar, Simrishamn och Arilds vingård med mera. Vi fick till och med nya vänner i Helsingborg på vägen hem, tack vare en gemensam vän som inkvarterade oss där. Så kan det gå!

I september fick vi ett nytt barnbarn, men av uppenbara skäl dröjde det innan vi vågade hälsa på honom och resten av familjen. Det är ju inte bara att åka över dagen när de bor i Dalarna. Planen är att vi ska åka dit ganska snart igen, då blir det julafton en gång till. Längtar efter de små liven, och jo även efter sonen och svärdottern, förstås. 


Hur ofta ser man en pilgrimsfalk? Ytterst sällan, eller aldrig, skulle jag vilja påstå! Mannen jobbar som de flesta av er vet hemma. Hans kontor vetter mot trappan upp till uterummet och plötsligt såg han något i ögonvrån som flaxade, varför han gick ut i nämnda uterum och tog bilden här ovanför. Tyvärr dog denna vackra och sällsynta fågel, men vi har goda förhoppningar om att få tillbaka den. 

Arbetsmässigt blev det som vanligt en blandning av Hemtjänst och Apoteket, som vanligt enbart på timmar, tills plötsligt en dag då jag fick ett erbjudande jag inte kunde säga nej till! Vår Fiske-Lina ville ha mig på heltid i fiskaffären och jag började den 2:a december, varvat med både Hemtjänst och Apotek, så den veckan blev rätt tuff! Men vill man så kan man! 

Just nu håller mannen på att sätta upp glashyllor i baren, det kommer bilder vid ett senare tillfälle, det är i alla fall min plan. Jag har gjort pastadeg och på spisen puttrar en tomatsås som jag ska koka frikadeller av lamm i om en stund. Vi har inte mycket julmat hemma i år, eftersom vi bara hade en son och svärmor här igår. 


Detta fanns kvar till en lagom juldagsfrukost ändå! Jodå, det finns lite sill kvar och mer skinka och pressylta, men det är allt. En mycket annorlunda jul för oss alla, och situationen hela året är ju något man gärna hade varit utan, men förhoppningsvis har vi blivit lite klokare och försiktiga efter denna andra våg, så vi slipper en tredje. 

Tills nästa gång; använd skallen, reflex och tvätta händerna! God fortsättning!




fredag 17 januari 2020

(S)entreprenörer.

Det blir längre och längre mellan inläggen, det kanske är dags att sluta helt? Inte för att jag inte har idéer, för det får jag ofta, men så glömmer jag bort dem. Det går liksom inte att notera något roligt eller intressant mitt i jobbet och sedan åker jag vidare till nästa och nästa, jag tror du förstår? På kvällarna är jag så trött och det ska lagas mat och därefter har mannen och jag ägnat oss åt att pussla.



Tanken var att jag skulle fortsätta berätta om Rom, men just nu idag när jag har tid, ork och lust att skriva lite, då är mannen bortrest igen! Därför får sista delen av vår senaste resa anstå tills vidare.
Det har ju hänt annat sedan november, bland annat har vi hälsat på yngsta barnbarnet i Dalarna och firat hans födelsedag och jul i förtid.

Det är ledsamt att vi inte kan ses oftare, men det pusslet är svårt att få ihop. När han är lite äldre får vi skypa för att hålla kontakten och hänga med i utvecklingen. Det händer mycket när man är runt ett år gammal. Går gör han, ofta och länge, däremot pratar han inte än, men det kommer nog snart det med. Han är duktig på att städa, eller åtminstone plocka i och ur leksaker ur lådor ytterst koncentrerat.

Vi har också försökt få tag på entreprenörer för vårt källarprojekt. Innan vi kan renovera källaren måste vi dränera runt huset och vi har bett tre firmor komma med en offert på det jobbet. Det innebär att man måste ringa och påminna dem om att de skulle komma och titta, i två fall. I det tredje fallet, har vi inte fått någon återkoppling alls. Fast det var ju i år, så det har väl inte gått tillräckligt lång tid.

I ett fall har vi till och med fått in en offert, efter viss påtryckning förstås. I det andra väntar vi fortfarande. Frustrationen växer, kan jag väl säga. Jag skäms av någon underlig anledning för att det ska vara så svårt att få tag på seriösa människor. På något sätt har jag inbillat mig att företagarna i Sotenäs är måna om sina kunder och framför allt att man vill ha ett rykte om sig, som pålitliga, seriösa, ärliga och tjänstvilliga. Det är ju bättre för alla om man återkopplar snabbt och säger att man inte kan åta sig jobbet inom den tid vi önskar, än att inte höra av sig alls.

Vår granne har rekommenderat två av de tillfrågade firmorna, vilket vi också har framfört och man kan ju tycka att det borde innebära att man vill leva upp till det rykte som "bäst i branschen" och fortsätta bli anlitad för både små och stora projekt. Eller har de så himla bra förtjänst att det går att ignorera bofasta och satsa enbart på pengastinna badgäster?

Jag tänker att pengar är pengar, oavsett varifrån de kommer. Så vad ska vi göra? Ingen av oss gillar att tjata på folk, men hur ska vi annars få fram det vi behöver för att ta ett beslut. Vi har en hantverkare som vill ta på sig grovjobbet inomhus i källaren i februari/mars. Det börjar alltså bli ont om tid. Och om det är tiden som är entreprenörernas problem, säg det i så fall, så får vi utöka vårt sökande efter duktigt yrkesfolk utanför kommunen, vilket bär oss emot, egentligen!

Nå, för att lugna ner mina upprörda känslor övergår jag raskt till något som alltid får mig på gott humör, nämligen mat! Mannen överraskade med en tidig julklapp kan man säga, fast vi brukar inte vara så noga med sådana. Vi har sedan en tid pratat om att skaffa en pastamaskin och han gjorde slag i saken, vilket jag är glad för!



Vi har använt den två gånger i skrivande stund och med mycket gott (!) resultat dessutom. Första gången använde vi bara durumvete, vilket gav en stunsig pasta. Andra gången använde vi hälften durum och hälften vetemjöl special. Då blev det lite mer som den pasta man är van vid att få. Jag tror att tredje försöket blir som det andra, fast med salt i degen.

Det är verkligen roligt att göra egen pasta och den smakar fantastiskt bra! Som i Rom, bara en sån sak. Jag tror det får bli pasta i morgon, när mannen är hemma igen. Med lax på något vis till, för det är det enda i fiskväg som finns kvar här hemma. Vår eminenta Fiske-Lina har tagit välförtjänt semester och det bär mig emot att skaffa fisk någon annanstans, så det blev en djupdykning i frysen.

Jag kan läsa recept hela kvällen, för det blir förstås inget "På Spåret" när mannen inte är hemma. Det får vi se i morgon istället. Det blir kycklingvingar för min del idag och sedan kommer jag mumsa på ost och kex. Det är bra "tröstmat" när man har strukit och bytt gardiner och gjort andra tråkiga saker hela dagen.

I morgon ska jag hugga ved, det är roligare!








söndag 10 november 2019

Flipp!

Nu ska jag fortsätta berätta om vår vistelse i Rom. Som du minns kanske minns slutade jag förra inlägget med en cliff hanger i vår jakt på en lugn och fin restaurang den där onsdagskvällen, så jag avslöjar direkt att vi lyckades. Stället heter Il Fico, alltså Fikonet, men några sådana syntes inte till. Däremot squashblomma, fylld med färskost och friterad, vilket jag började med.

Mannen valde caprese (igen!). Jag valde vinet till maten, det brukar bli så, och vi fick in en fin Montepulciano d'Abruzzo som passade utmärkt till både mannens lammkotletter och min saltimbocca. Vår servitör var mycket trevlig och uppmärksam, samt serverade limoncello "på huset" tillsammans med notan. Något sådant har jag aldrig varit med om i Sverige, så det uppskattades.

Vi strosade hem i den ljumma natten och bestämde oss för att leta reda på Giolitti's nästa dag. Min kära syster tycker nämligen att man måste äta glass just där och så rätt hon har! Det har hon väldigt ofta, faktiskt. Så jag puffade lite medicin innan vi beställde vår frukost. Och ja, vilken himmelsk glass! Nu är det inte längre någon idé att äta glass hemma, när man vet hur den ska smaka...



Vi fortsatte att utforska Rom till fots och kom ända fram till Colosseum och de andra sevärdheterna, men vi gick tillbaka hemåt via vår favoritpiazza Navona, där vi åt middag. Först tog vi var sitt glas prosecco, förstås. Mannen valde minestrone till förrätt, medan jag tog calamare alla romana. En fräsch Frascati passade fint även till den grillade havsabborren vi båda var sugna på.



Det förvånade mig att servitörerna benade ur fisken och lade upp den på tallrikarna. Jag hade noterat detta fenomen redan första kvällen på "Gröna duken", så det är uppenbarligen comme if faut i Italien. Jag kan inte påminna mig om att man gjorde så på restaurangerna i Tyskland när jag var barnflicka där, men å andra sidan beställde jag sällan fisk då, ty det finns bara insjöar i Bayern...

Inte heller i Kroatien, vilket är betydligt närmare i tiden, och geografiskt till Italien. Jag är verkligen inte särdeles berest, även om jag haft förmånen att i år få uppleva både New Orleans och Rom, så jag vet inte hur vanligt det är att få fisken rensad av personalen. Det känns lite överkurs, men okej är det semester så är det!

På fredagen (den 13:e!) åt vi Calsone till frukost i butiken alldeles intill vårt boende. Vi behövde en stadig frukost, för nu var det dags att utforska Colosseum, Palatinen och Forum Romanum. Från Ponte Sant'Angelo tog vi en hop-on-hop-off-buss och fick se Rom ur ett nytt perspektiv. Väl framme vid Colosseum blev vi tilldelade en guide, tillika arkeolog och det var värt pengarna.

En ny guide tog över för att förevisa Forum Romanum och hon var inte lika, ska vi säga entusiastisk eller engagerad som den förste. Sedan släppte hon oss lösa, så vi kunde titta runt på egen hand och på Palatinen fick vi klara oss själva. Jag skäms lite när jag säger det här nu, men jag hade sånär dödat mannen med blicken när han tyckte vi skulle fortsätta upp till Palatinen.

Jag var så trött, så varm och helt vimmelkantig och vattnet var slut, och jag ville bara hitta ett rör eller en kran för att fylla min flaska och sitta ner, helst i vattenflödet. Besvikelsen och förvåningen i mannens ögon fick mig att ta mig i kragen och klättra uppför trapporna och där, där fann jag äntligen vattenhålet, om än inget badvänligt sådant!

Ordningen var återställd och jag hade ju inte heller velat missa utsikten och allt annat, så jag är glad att jag bet ihop och forcerade trappan innan jag hade gjort mig olycklig. Kombinationen 30-gradig värme, vallningar och vätskebrist hade kunnat bli ödesdiger om jag inte varit, enligt mannen, förvånansvärt snabb trots min situation. Kul att kunna överraska positivt också, hrm...

Forum Romanum från ovan
Nåväl, vi strövade runt ganska länge däruppe, då det fläktade lite så jag fick tid att återhämta mig innan vi tog oss ner till bussen för återfärd till Ponte Sant'Angelo och en promenad till vår butik där vi hämtade vin och mat att avnjuta på rummet efter en välbehövlig dusch. Picknick inomhus är inte heller så dumt.

Apropå mina övergångsproblem har jag knappt några sådana längre. Jag insåg att jag måste göra något åt dem och hjälpen var nära. På Apoteket finns det flera olika preparat som är växtbaserade och kan hjälpa, varför jag valde det mest ekonomiska och beprövade. Nu, efter två månaders förbrukning slipper jag vallningarna nästan helt och hållet, halleluja! Effekten har kommit successivt, vilket är som förväntat och jag vågar inte annat än att fortsätta med Remifemin. 

Jag sparar de sista dagarna i Rom till nästa inlägg. Jag behöver fundera lite och fråga mannen om en del oklarheter. Han är min hårddisk och för tillfället inte hemma. Vi har gjort ytterligare en utflykt tillsammans, men delade på oss. Det vill säga, vi åkte tillsammans till Kungsbacka för att se och höra Baskery (googla!) i torsdags, sedan åkte han till Stockholm och vidare till Alicante, bevars!

Jag stannade en natt till för att sedermera möta upp goda vänner i Göteborg för att uppleva Jonas Gardell på lördagen, alltså igår. Vilken underbar föreställning och vilken fantastisk människa! Det finns så mycket sorgligt och eländigt han upplevt och fortfarande upplever, ändå kan han roa och glädja, öppna våra ögon och få oss att inse vilka fördomar som frodas i vårt upplysta samhälle...

Idag tvättar jag och rensar ur mina garderober, för jag har lyckats med det omöjliga, nämligen att shoppa! Jag ogillar att skaffa kläder, det är sedan länge. Det är svettigt, trångt, tungt och besvärligt. Men det behövs ibland ändå. Ungefär vart tredje/fjärde år. Kläderna krymper med tiden och/eller slits ut. Jag är dessutom innerligt trött på att alltid ha samma saker på mig när jag ska på kalas.

Nu gör jag plats för min nya garderob som ligger i min bil, vilken mannen har parkerat på Landvetter. Vilket påminner mig om att jag ska gå ut och sätta i motor- och kupévärmaren i hans pickup innan det blir för mörkt. Det är så svårt att skrapa rutorna på den, då jag är för kort i rocken och har absolut ingen lust att ställa väckarklockan en halvtimme tidigare.

För övrigt ska jag göra en räkpasta idag, med räkor en vårdtagare skickade med mig för några veckor sedan. Jag vet inte om det är "tillåtet", men det struntade vederbörande i och tja, då gör jag det med!
Det börjar kurra i magen nu, därför sätter jag punkt här med en hälsning till alla pappor på Fars Dag.



måndag 14 oktober 2019

Veni, vidi...

Full rulle som vanligt och då har jag inte riktigt fått ro att skriva nya inlägg, men här kommer det ett, till att börja med i alla fall!
Den 9:e september tog vi pickupen till Landvetter, eftersom min bil efter onödigt lång väntan på reservdelar äntligen skulle tas om hand av Obelix i Munkedal. Vilket han gjorde med den äran! Jag är väldigt glad och tacksam för ett väl utfört jobb och rekommenderar gärna denna verkstad. 

Men det var ju inte detta jag egentligen skulle skriva om, utan vår efterlängtade bröllopsresa till Rom. Det började bra, sedan blev det lite struligare, ty vår förbeställda (och förbetalda) taxi var försenad. Rejält försenad, så vi skulle inte hinna till hotellet innan avtalad tid. Dessutom körde han som en biltjuv och konsekvent i två filer på motorvägen.

Nåväl, vi kom fram till rätt adress, men där hade portvakten gått hem och några instruktioner via sms hade jag inte fått. Vi blev insläppta på innergården av vänliga människor, som troligen bodde i något av de hotellrum som fanns i två uppgångar. De ville, fullt förståeligt, inte ge oss koden till deras dörr, ifall det inte var samma. Så där stod vi med våra resväskor och kunde inte komma åt vårt rum...

I mailkonversationen som föregått fanns givetvis ett telefonnummer, vilket jag ringde till, men jag fick inget svar. Ingen panik, men en växande irritation och frustration över situationen infann sig. Då ringer det i min mobil! Irina, hotellassistenten, undrade om vi hade kommit fram och installerat oss på rummet enligt instruktionerna hon skickat till min mobil.

Jag förklarade för henne att något sms hade jag inte fått, så nu stod vi och undrade hur vi skulle komma in. Tack och lov talade hon riktigt bra engelska, så vi löste det hela snabbt och lätt. Hotellet med sammanlagt sex rum visade sig vara en ombyggd paradvåning i en stor byggnad med diverse affärsrörelser och privata lägenheter. Rummet var helt okej, litet men välstädat och högt i tak.

Vi var hungriga vid detta laget och gick runt hörnet och fann en liten restaurang med grönrutiga dukar och en fantastiskt trevlig servitris. Jag hade läst mig till att kunskaperna i engelska är synnerligen mediokra bland italienarna, men de yngre generationerna talade mycket god engelska. Vi hade pluggat in de mest användbara och artiga italienska fraserna och vi märkte att det uppskattades.

På natten till tisdagen kom Irinas sms, vilket jag visade henne när vi var på väg ut. En synnerligen trevlig ung kvinna vars högsta önskan var att besöka Sverige! Hon sa att hon inte gillar värmen i Italien och Sverige ska ju vara ganska...svalt? Jodå, det kunde vi bekräfta. Skulle hon välja Stockholm eller Göteborg? Ja, vad tror du svaret blev då?

När vi kom ut på gatan gick vi åt höger, då många av de platser vi ville besöka låg åt det hållet. Vi hade inga mål eller planer för dagen, utan skulle bara rekognosera och flanera runt lite grann.



Vi gick via den närmsta bron över Tibern och plötsligt var vi på Piazza Popolo! Var det så nära? Ja, uppenbarligen, för strax efter stod vi vid Spanska trappan.

Piazza Popolo


Mannen på trappan. 

Därifrån till Pantheon och Fontana di Trevi var det inte heller långt, därför hade vi hastigt och lustigt klarat av fyra sevärdheter redan första dagen! Min goda vän och faster Tina hade sagt att Piazza Navona måste besökas och där drickas prosecco, basta! Så det gjorde vi förstås. Vi åt risotto (mannen) och pasta (jag) också. Mycket gott, såklart!



Det var mycket varmt under hela vår vistelse, så det gällde att dricka mycket vatten. Över hela Rom finns det vattenkranar och -rör där man kan fylla på sin flaska med kallt och gott vatten. Mycket praktiskt och fiffigt, då man samtidigt kan skölja av sig svetten och svalka sig en stund, för det behövdes! Runt 30 grader var det, vilket mannen trivdes med, dock har jag lite ont av sådan värme.

Vi promenerade hem till vårt lilla hotell och tog en behövlig dusch och vilade lite innan vi gav oss ut på stan igen till kvällen. Vi hittade ett lite hippt ställe, där mannen fick en stor bit vällagad oxfilé i smörsås, som var helt gudomlig medan jag envist höll mig till skaldjur, efter inledande caprese och carpaccio. Tyvärr minns vi inte namnet på restaurangen, men vi kan nog hitta den igen.



När vi vaknade på onsdagen hade vi inga direkta planer, eftersom vi redan klarat av så många "måsten" under första dagen. Vi bestämde oss för att dra oss bort mot Vatikanen, alldeles i närheten. Jag blev verkligen överraskad över hur lättåtkomliga alla sevärdheterna är och så nära de ligger varandra! Vårt hotell The One Vaticano Rooms visade sig ha bästa läget, ett riktigt fyndläge skulle det visa sig, men mer om det senare...

När vi närmade oss Petersplatsen dök det upp "raggare" till de guidade turerna i Vatikanmuseet och Peterskyrkan. Först var vi inte intresserade, men efter en viss intern överläggning lät vi oss shanghajas av en, eftersom vi ändå var där. Påven hade visst nyss avslutat en audience, så avspärrningarna hade precis tagits bort och turerna kunde påbörjas.

Fördelen med en guidad rundtur är att du slipper stå i de eviga köerna och svettas och trängas. Nackdelen är att det går ganska fort. Om du vill behålla guiden i hörlurarna får du hänga på alltså. Vi är överens om att det nog trots allt var bra att ha en guide och vara lite piskade att trava på, för annars hade vi nog fastnat halvvägs när de stänger för dagen.

Nästa gång kan vi ta oss igenom själva och på ett annat sätt, när vi redan har sett de "viktigaste" rummen. För det är så stort, oerhört stort! Museet är egentligen 20-talet olika museum, men det är enklare att tänka på det som ett. Det som etsade sig fast i mig mest av allt är den här gobelängen.



Omöjligt att återge, så jag lät bli att ens försöka, men när man tittar på Jesu ögon när man närmar sig, ser han en. Sedan följer han en med blicken tills man har passerat hela gobelängen och kommit bortom den. Obegripligt och fascinerande, det är nästan så jag blev religiös!

För övrigt var det Peterskyrkan som lämnade den mest bestående upplevelsen. En så storslagen byggnad brukar få en att känna sig liten, obetydlig och ovärdig, men inte i detta fallet. Allt var så makalöst stort och vackert, välkomnande, förlåtande och tillåtande. Jag kan inte med ord beskriva det bättre än så. Det måste upplevas, foton kan inte heller återge atmosfären, så jag låter det vara.

Efter denna kulturupplevelse behövde vi pasta innan vi vilade, duschade och gav oss ut i mörkret och gick över Ponte Sant'Angelo i jakt på en lugn och stillsam ristorante.



Jag lämnar dig med en cliff hanger nu, blev det en flipp eller flopp? Jag återkommer snart i en blogg nära dig med svaret!








lördag 7 september 2019

Punkt för New Orleans.

Tiden går som bekant fort när man har roligt, så det måste jag ha haft? Tänk, att det är tre månader sedan jag gjorde ett inlägg här i bloggen! Ja, det är väl inte bara när man har roligt som tiden flyger, för det har inte varit annat än jobb, jobb och åter jobb hela sommaren. Om man ska se det positivt så har vi i alla fall inte behövt flytta bohag för någon i år, så det är ju en klar förbättring från förra året!

Jag har tydligen lovat att skriva lite mer om New Orleans och det är väl lämpligt att sätta punkt för den resan innan vi, hör och häpna, ger oss iväg på ytterligare en! Mer om den senare, förstås.
Det jag sparat till sist är en liten anekdot som vår guide och historieberättare Chris Rose berättade. Du känner till låten "House of the Rising Sun", utgår jag ifrån? Om inte, sök på Youtube!

The Animals fick ju en hit med sin version av en gammal folksång av oklart ursprung och som lär ha studsat fram och tillbaka över Atlanten ett antal gånger. Eric Burdon var en av medlemmarna i The Animals, och han blev som besatt av att hitta huset som beskrivs i den version som handlar om New Orleans. Vår guide Chris intervjuade Burdon vid ett tillfälle och fick då höra om detta långa letande efter rätt adress och att Burdon trodde att han kunde ha hittat rätt hus, till slut.

Chris bad om att få följa med, vilket han fick, men han fick snällt stanna utanför, medan Eric Burdon knackade på dörren till det som visade sig vara ett tillhåll för, håll i dig nu, nunnor! Efter några timmar kom Burdon ut. Han var tyst, och spänning var förstås olidlig för Chris, som ville veta om han funnit rätt hus. Burdons kommentar var "It spoke to me". Sökandet var över.

Nunnorna ville höra låten, vilket man kanske kan tycka är ett något udda önskemål då sången handlar om ett horhus och syndiga människor, och det måste ha känts ganska märkligt för Burdon att sjunga den a capella inför dem. Visst är det en fantastisk berättelse? Jag undrar ju hur det kändes att ha löst mysteriet efter så många år. Luften gick uppenbarligen inte ur honom, han levererar än...

Vad mer har jag lovat? Louisiansk kräftskiva, var det nog.

Mannens foto, innan han högg in :)

Inte alls som en svensk kräftskiva i augusti, men himmel så gott det var! Allt kokas i samma gryta och sedan öser man upp allt på tidningspapper. Vi stod och mumsade och åt av hjärtans lust så länge det fanns plats i magen. Mannen var bland de av oss som åt längst, han imponerade stort på mig! Det var en så trevlig sammankomst, i all enkelhet (nåja, kanske inte för kökspersonalen), tack för att vi fick vara med om det! 

Återigen mannens foto.

Detta är den sista Bloody Mary'n vi fick innan vi tog flyget hem och äntligen fick vi den med en baconskiva i! Det finns de som rynkar på näsan åt det, men de har inte smakat och förstått att sältan av baconet är önskvärd för både smaklökar och vätskebalansen. Vi packade ner två flaskor färdigblandad tomatjuice bland smutstvätten, de tog slut förstås. Men vi har skaffat hem ingredienser för egen blandning nu, det blir nog också bra när vi smakat oss fram till rätt proportioner!

Den avsmakningen får dock anstå ett tag, vi har nya smaksensationer att ta oss an först. Äntligen ska vår bröllopsresa bli av! Vi ska äta parmesan, pizza, pasta, prosciutto, oliver och glass före, mellan och efter besöken i Vatikanen, Pantheon och intressanta "gamla stenhögar" för att citera den kära svärmodern. Så det blir fler reseskildringar inom en förhoppningsvis relativ snar framtid, om du vill, i en blogg nära dig!





måndag 3 juni 2019

New Orleans - continuing.

Tredje inlägget om NOLA kommer här. Jag är ledig och således har tid, vilket är skönt för jag behöver det. Humöret dalade markant igår och jag vet inte varför, ty det känns för tidigt att få körabstinens redan, men vad vet jag? Eller så kan jag skylla på klimakteriet eller hormoner bara...

Festivalen med stort F hålls årligen och ska inte förväxlas med Mardi Gras. Det är två helt olika företeelser. Mardi Gras är en karneval som börjar redan på trettondagsafton och kulminerar med karnevalståg genom staden, med mer eller mindre fantastiska dräkter och masker, på Fettisdagen. Mardi är franska för tisdag och gras betyder fett, så är det utrett också.

New Orleans Jazz and Heritage Festival arrangeras på galoppbanan och dess omgivningar. I år var det 50-årsjubileum, men eftersom det var första gången för oss kan jag inte avgöra om det var extra mycket av allt eller "som vanligt". Vi får jämföra när vi kommer dit nästa gång, helt enkelt. Det var hur som helst fantastiskt mycket underhållning och inte en möjlighet att hinna med allt man önskade.

John Fogerty!
Till exempel var den här mannen så bra att vi avstod från att förflytta oss till någon av de övriga 11 scenerna på festplatsen. Som du ser är det ett stort område, men ändå inte jättelångt mellan scenerna. Jag tycker det var väl planerat med matstånd, förfriskningar, utställare av hantverk, försäljning av t-shirts, posters och allt annat mellan himmel och jord. Gott om bajamajor var det också...


Inte för att man behövde dem så värst ofta, för det var så varmt att man svettades floder, så risken för uttorkning fick lösas med vätskeersättning både morgon och kväll. Och då var det ändå bara vår! Jag tror inte jag hade klarat en sommar i Louisiana och det har inte med mina värmevallningar att göra...


Mannen är gammal trumpetare, tro det eller ej, därför var jag såklart tvungen att ha en bild med honom och vår idol Louis Armstrong. Till min stora glädje fick mannen inspiration vid ett uppträde av Kermit Ruffins, som för övrigt spelar i samma stil som Armstrong, därför ska vi nu ska låta banka ut trumpeterna så att han kan börja spela på dem igen, halleluja!

Som jag har tjatat om detta, men det krävdes visst en resa till källan för att det skulle lossna. Det är inte konstigt att inspirationen kom tillbaka, när man hör musik spelas i vart och vartannat gathörn, i barer och på torg, med en sådan livsglädje och självklar pondus oavsett om det är vuxna eller barn. Det är ett måste, en livsstil och till stor del för att överleva både orkaner och annat elände. 

Fried chicken åt jag på en "finare" restaurang en av kvällarna. 
En matbild får det ju bli, så du inte blir chockad, innan jag avslutar för idag och ännu en gång återkommer med fler upplevelser från NOLA.  Det räcker att jag tittar på alla foton jag och mannen tagit, så kommer minnena tillbaka och jag inte tid att skriva mer idag, trots att jag påstod det i början av inlägget. Mat ska ordnas, pansarkryssaren ska få nya däck och omvårdnad och snabeldraken...får stå kvar i städskåpet en dag till!

Om du vill, så ses vi snart igen!





måndag 27 maj 2019

New Orleans - to be continued.

Jag har haft lite annat att göra, så fortsättningen har dröjt lite grann. Jobbet har krävt sitt kan man väl säga, då jag fått andra vårdtagare än vanligt. Som timmis förväntas man åka dit man blir skickad, utan någon som helst introduktion, vilket ordinarie personal får vid omorganisationer. Att jag jobbar (nästan) lika mycket som de flesta ordinarie, med samma sysslor, har ingen som helst betydelse.

Det är oerhört tröttande och tidskrävande att behöva leta reda på vårdtagarna på orter man inte känner så väl. Dessutom är det påfrestande när man får för dålig arbetsbeskrivning och därför får gissa, fråga och kanske ibland luras att göra sådant som inte ska göras. Man hittar inte i deras hem, när man väl letat reda på det. Man vet inte hurdan den personen är och mår, så osäkerheten är där hela tiden.

Tur att jag är "gammal" och van på att hantera även den suraste, grinigaste, konstigaste och besvärligaste. Men trött blir man, i alla fall jag. Nu är det verkligen inte så att alla vårdtagare är "knepiga", de allra flesta är jättetrevliga, mysiga, roliga och tacksamma för att man kommer, även om de också såklart blir trötta på att behöva upprepa sig, men det var inte det jag skulle prata om idag...

I förra inlägget lovade jag att dela med mig av fler matbilder och -upplevelser, håll i dig nu!
Första dagen i New Orleans gick vi till French Market och skaffade frukost i form av var sin Po' boy. Namnet kommer sig, åtminstone enligt en lokal teori, av att två före detta spårvagnsförare vid namn Martin som sadlat om och öppnat restaurang, försåg sina tidigare arbetskamrater med denna typ av smörgås när dessa gick ut i strejk och inte hade det så fett under tiden. Det är inte säkert att historien stämmer, men den är tilltalande, precis som mackorna.



Hur som helst, enligt vissa källor ska strejkarna skämtsamt ha kallats "poor boys" av restaurangpersonalen och sedermera fick denna typ av matiga mackor benämningen Po' boys efter de strejkande spårvagnskonduktörerna. Po' boys att köpa finns överallt, och är ljuvliga. Frasigt bröd, misstänkt likt det vi kallar baguette, fyllt med kött, korv, skaldjur eller alligator och allt möjligt gott, som sås, sallad och andra grönsaker. En bra frukost med andra ord...

En annan dag åt vi en fullständig brakfrukost med tre ägg, tillagade som man ville ha dem, i mitt fall sunny side up, i mannens skramlade, det vill säga som äggröra. Plus jambalaya, korv, bacon, grits, skinka, patty, hash browns och biscuit. Vissa saker kanske behöver förklaras. Grits är en sorts gröt kokt på majsgryn. Inte helt olikt mannagrynsgröt, så jag blev inte överförtjust, men jag har åtminstone provat det och behöver inte beställa det igen.



Patty är en liten, tunn hamburgare, varken mer eller mindre. Hash browns är finriven stekt potatis. Biscuit är inte en liten kaka, vilket man lätt kan förledas att tro, utan ungefär som ett fluffigt scones. Jambalaya är en variant av paella och återfinns alltså både på frukost- och middagstallriken om man så önskar, och det gör man!

Efter denna bastanta frukost skulle vi ut på en guidad tur med en journalist, levnadskonstnär, författare och underbar människa vid namn Chris Rose. Vår vän Göran introducerade oss för honom när vi träffades i nämnde Chris hem innan vi begick första festivaldagen och han upplät dessutom sitt hus och trädgård för en louisiansk kräftskiva en av de sista dagarna av vår vistelse. Mer om detta senare.

Vi fick en lektion i all musiks ursprung och källa. Gissa var? Fullständigt trovärdigt, lysande och initierat. Lektionen tog 2½ timme, gående med öronen på helspänn för att inte missa något roligt, spännande, inspirerande och oväntat. En fantastisk show helt enkelt och en historielektion man sällan, eller aldrig, får uppleva. Rekommenderas varmt!

The Swedes on parade
Bilden är från Louis Armstrong Park i stadsdelen Tremé, vilket kanske känns igen? Jag syftar förstås på TV-serien om livet efter Katrina. Vi började titta på den när vi kom hem, det är alltid roligt när man känner igen platserna och sen får man ju musiken på köpet också. Jag vet ju inget om hur det såg ut innan orkanen lamslog hela staden och staten, men vägar och trottoarer är gropiga och trasiga, fortfarande antar jag.

Jag har mer att berätta, men sparar det till nästa inlägg, så håll ögonen öppna om du vill se fler bilder och läsa om våra upplevelser och minnen. Jag får ta dataminnet, det vill säga mannen, till hjälp med vissa historier märker jag, dessutom är jag vrålhungrig...

På återseende!

PS. Ett citat från den gode Chris:

"It is impossible to capture the essence, tolerance, and spirit of south Louisiana in words."













tisdag 14 maj 2019

New Orleans, love ya!

Vi har alltså varit på semester, mannen och jag. En riktig semester, vilket vi inte har haft möjlighet till tidigare av olika skäl. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna klara oss tills vi återvänder till NOLA, som de säger därborta. Tio dagar är alldeles för få för att hinna med allt. Och orka, för den delen. Värmen är överväldigande, åtminstone för mig, och då var det ändå bara vår...

Att åka tidigare innebär att man missar Jazz & Heritage Fest, så det är ett dilemma. Jazz Fest var en av de största anledningarna till att vi hoppade på flyget. Med artister som Bonnie Raitt, Van Morrison, John Fogerty och många, många fler blev man ju inte ledsen precis. När resan beställdes fanns det inte någon line up, så det var spännande att vänta och se om man köpt grisen i säcken.

Nog för att det fanns otroligt bra artister som inte är lika berömda, men åtminstone jag har velat se Fogerty sedan barnsben. Creedence Clearwater Revival spelades ofta hemma och jag har antagligen mer än en gång somnat med den musiken i bakgrunden, när föräldrarna hade partaj. Bonnie Raitt har länge varit en av mannens favoriter och jag har lyssnat mycket på henne sedan vi blev ett par.

En speciell scen, Fais Do Do, hade underhållande artister i Zydeco-genren. Vad är Zydeco, undrar du kanske nu? För att förstå stilen tycker jag du ska trycka på den här länken. De flesta har hört låten, tror jag. Rockin' Sidney Simien skrev den och en annan Simien, nämligen Terrence uppträdde den sista festivaldagen med samma sorts medryckande musik. (De är såvitt jag vet inte släkt.)

Och maten då? Ja, vad ska jag säga? Alldeles, alldeles underbar! Välkryddad, smakrik och om man vill, stark. Det finns alltid något som passar även den som inte klarar eller tycker om starka kryddor.



Gratinerade ostron, så goda och lagom starkt kryddade åt vi på The Corner Oyster House och rekommenderade stället och rätten till goda vänner, vilka gick dit vid ett senare tillfälle och blev lika lyriska.



Vår servitör lyckades "lura" på oss väldigt heta räkor när vi valde bland några smårätter för att bli riktigt mätta och klara oss till kvällen. På tallriken till vänster ligger grillad alligator och den var god, men förvånansvärt lik fläskfilé. "Bollarna" är krabbfyllda champinjoner. Så mycket krabba smakade det inte, men såsen lyfte rätten och jag har ingen aning om vad det var i den.

Mycket mat blev det, fast inte så ofta. Jag återkommer med mer om detta. Vi gick till The National WWII Museum en dag, för både mannen och jag är intresserade av historia. Det var en upplevelse, med miljöer som efterliknande de olika krigsplatserna i olika världsdelar. Vi tillbringade många timmar där och ändå finns det mer att se och uppleva.



Utställningen av flygplanen ville varken jag eller mannen missa och i anslutning till dem fanns det lurar där man kunde ta del av besättningens egna ord och upplevelser i de olika modellerna. Det tycker jag är väldigt intressant och givande, det blir så mycket verkligare och genuint med personliga röster, på gott och ont förstås...

Jag har så många bilder att dela med mig av och så mycket mer att berätta om att jag får dela upp denna resa i flera blogginlägg. Mannen har nog ett och annat foto som han får dela med sig av, och jag har inte ens nämnt något om Bloody Mary eller House of the Rising Sun än så på återseende om du vill veta mer om det och lite till!




söndag 14 april 2019

Latmaja.

Det har gått nästan en månad sedan jag skrev förra inlägget. Det är inte klokt så fort tiden går. Jag har jobbat som en tok och mannen har under denna period varit bortrest i tjänsten två gånger. Lite tråkigt att komma hem till ett tomt hus, sånär som på en tjurig katt, har det allt varit. Frystömning är det som gällt i matväg för min del, men det är gott det med. Man fryser ju inte in något som inte smakar en...

Vi har hunnit fira 7-årsdag och då blev det förstås lite festligt, med varsin club steak, kryddsmör och lite potatisklyftor och årets första grillning.


Köttet från Kustcharken är suveränt och det är nästan uteslutande där vi hämtar nötkött. Vi äter inte rött kött speciellt ofta, men då och då är det gott med en blodig biff, eller en köttgryta.

Min tid på Torp-Apoteket är över för den här gången, men så roligt det har varit! Jag har fått flera nya vänner och sådana kan man inte ha för många av. Vissa trivs man bättre med än andra, och jag konstaterar återigen att ålder har aldrig någon som helst betydelse för hur man passar ihop. Många goa kramar har det blivit, av både glädje och som tröst...

Att börja sjunga i kör igen är ett av mina allra bästa beslut! Ren och skär glädje är det att ta i från tårna och sjunga med likasinnade. Det blir en endorfinkick utan dess like och jag kör hem med ett leende på läpparna varje gång. Sex "riktiga" låtar har vi fått, samt tre som vi brukar använda som uppvärmning och är förmodligen rena nonsenstexterna, men de är skojiga i alla fall.

Den 29:e maj ska vi ha konsert i Munkedals Folkets Park, det ska bli jättekul! Kom dit och lyssna på oss och gå sedan med när nästa termin startar, vet jag. Du behöver inte kunna noter, inte vara en fena på engelska eller något solistämne, det är gemensamheten och glädjen som är viktigast. Vi stöttar varandra till att bli en vacker enhet och vår körledare är den bästa man kan tänka sig.


En frystömning kan resultera i en pastasås med resterna av nyårskalkonen och den ledsna rödkålen i kylen fick en nytändning med hjälp av lite balsamvinäger, citronsaft och honung. Det är tur att jag har ägnat mig åt frystömning, för det gjorde en av mina favoritsystrar också och förärade mig och den andra favoritsystern med det hon hade. Nu är frysen sprängfull igen!

Jag fick delad vårdnad av en rådjursstek, helt enkelt för att jag har störst frys. Tanken är att tillaga steken och äta upp den tillsammans med syster och svåger vid tillfälle. Det kanske inte blir förrän efter vi kommit hem från vår semester, men den som väntar på något gott...

Båda systrarna var här och åt middag i tisdags, det är sällsynt och därför extra roligt när det väl händer. Vi jobbar så olika tider och vanligtvis tar det flera veckor att planera in en dejt, men denna gång lyckades vi få till det med två dagars varsel. Måste ha varit rekord. Jag gjorde en fisksoppa av bleka, räkor, musslor, lite rester från frysen och en massa rotsaker och annat gott.

Det var tur att jag tänkte stor kastrull, för med tanke på hur systrarna åt kunde man tro att de inte hade fått någon mat alls på hela dagen. Det blev bara en portion över, vilken jag tog med till jobbet två dagar senare. Där fick jag frågan om jag bara äter fisk, men så är ju inte fallet, fast jag skulle kunna göra det eftersom det är så himla gott! Tisdag och fredag är obligata fiskdagar dock.

Mannen lagade kummel med ärtpuré och citronstekt sparris i fredags, det var fantastiskt gott!

Idag blir det inte heller fisk, utan grillade tjocka revben med "hot basil sauce" vilken, bland andra roliga saker, hämtades i Thaifood-butiken i Tossene igår. Rött ris, breda risnudlar, hot chilisås och ostronsås till exempel, är sådant som är bra att ha hemma när andan faller på. Jag saknar tydligen genen OR6A-2 och därför älskar jag koriander, vilket också är väldigt trevligt att ha hemma.

Därför ska vi odla egen, i kruka än så länge och frysa in. När vi tänkt färdigt angående trädgårdsodlingar och annat kan vi bli självförsörjande vad gäller just kryddörter, tänker jag mig. Mannen klippte ner den förskräckligt mögliga physalisbusken igår och skördade åtminstone sex fullt ätbara frukter. Vi trodde de gick förlorade i frosten, men icke!

Om busken tar sig återstår att se, annars får vi skaffa en ny, men kanske låta den stå någon annanstans än i uterummet där den bredde ut sig så att grillen knappt fick plats till slut. Som sagt, det är mycket att tänka på och planera, men för tillfället så lite tid och ork att verkligen göra det. Å andra sidan, det är dumt att förhasta sig och vi ska ju bo här länge, så vi får det nog fint till slut.

Nu ska jag fylla på med lite allergimedicin och gå ut till mannen och se på när han arbetar...

Ha det gott och var rädd om dig!








söndag 17 mars 2019

Batteriladdare.

Det har hänt en del sedan förra inlägget. Eller, inte så himla mycket annat än jobb, jobb och jobb. Jag har också fått svar på röntgenbilderna och jag har inte helt oväntat artros. I den mån jag kan, beroende på vilket jobb jag har, använder jag numera tumstöd på båda händerna. Det funkar bra på Apoteket, mindre bra i hemtjänsten förstås. Och det är där jag känner av det mest, såklart.

Att få på andra människor stödstrumpor är inte lätt och det kan ju bli åtta-tio sådana på en förmiddag. Så egentligen borde jag bara jobba kväll, för stödstrumpor är lättare att ta av än på. Fast jag ogillar att jobba kväll konstigt nog, eftersom jag är morgontrött. Men jag uppskattar att kunna slappna av och varva ner ordentligt innan jag ska sova och det går inte när man slutar 22.

Jag har gjort ett undantag och bokat in en kväll i morgon dock. Det är bara för att jag ska få så många timmar som möjligt och mannen ska ändå inte vara hemma. Nu ångrar jag det lite, för jag har jobbat sex dagar denna vecka och är fullbokad den kommande. Förvisso var det bara en kort dag igår, men den var sällsynt intensiv, då det var väldigt många kunder och bara en farmaceut, jag som tekniker och en duktig flicka i kassan. Tidvis hade vi 12 personer i kö, men det gick fint i alla fall!

Mannen ska iväg på kundbesök tillsammans med en kollega och åker därför halvvägs till Hufvudstaden för att möta upp honom där och samtidigt lämna in min bil till verkstad i Jönköping för lite pyssel och omvårdnad. Jag får alltså köra pickup denna vecka, eller ta min gamla Pärla om väglaget tillåter. Han har nämligen sommardäck på...

Batteriet var helt dött när mannen tittade till honom, så det fick plockas ur och laddas över natten. Anledningen till att se över den bilen just nu är att jag är inbokad i Stenungsund en dag nästa vecka och det är inte så mysigt att åka pickup så långt, då den mullrar och låter förskräckligt. Dessutom tar jag mitt miljöansvar och har en bil i reserv som inte drar lika mycket bränsle. Om vädret tillåter, förstås. Är det risk för halka tar jag mannens pickis.

Övriga dagar kommer jag att tillbringa på Torp i och med flytten av Apoteket där. Det kommer bli så fint i den nya, men ändock tillfälliga, lokalen där! 29 mars öppnar vi dörrarna dit, men har givetvis öppet som vanligt i nuvarande lokal fram tills dess. Välkommen att titta in till oss både nu innan flytten och sedan i nya fräscha omgivningar mitt emot Espresso House!

Mat är viktigt när man arbetar hårt, ja annars också. Vi har till exempel ätit pasta med korrrv och brysselkål.



Man får ta till vara på det som finns i kylen innan det är för sent. I dessa dagar pratas det ju mer än någonsin om miljön och klimatet och jag känner mig ganska less på det. Prata går ju, men gör något åt det rent praktiskt också! Vi handlar svenskt kött och så långt det är möjligt även lokalt producerat.
Ekologiska val gör vi, men inte in absurdum. Har det fraktats tvärs över jordklotet går det bort!



Återigen, lite grönkål som börjat bli lite ledsen fick liva upp vår fisk- och skaldjurssoppa i tisdags.  Långa och musslor använde jag den här gången. Jag tycker det ser vackert ut och gott var det!

Numera sjunger jag i kör en gång i veckan, och då har jag med mig smörgåsar till kvällsmat. Mannen gjorde visst hamburgare till sig själv den kvällen och hade glömt att hämta sallad, gissa vad han använde istället? Just det, resten av grönkålen!

En dag åt vi ärtsoppa, men det ser så tråkigt ut på bild därför slipper du se den. Däremot lagade mannen till en ypperlig kolja i fredags med en fantastiskt god sås på Karl Johan-svamp och serverade det hela med lite baconströssel ovanpå. Väldigt gott var det! Nu vågar mannen ta ut svängarna även när han lagar fisk, han har inte varit helt bekväm tidigare, men övning ger färdighet...



Igår hade vi karré av lamm. Det var inte så mycket kött på dem, men smaken var det inget fel på. Vi lagar gärna potatisgratäng i portionsform nu för tiden, det går mycket snabbare.



Idag ska vi äta ryggbiff och mysa lite extra eftersom mannen ska iväg och inte kommer hem förrän på fredag. Det kommer kännas konstigt, men jag överlever nog. Jag inleder operation frystömning, så slipper jag laga mat efter jobbet, och sedan begraver jag näsan i en bok och laddar mina batterier. Låter som en plan i alla fall, vi får se hur det går med den saken.

Ha det så gott, på återseende!




söndag 3 mars 2019

Upp till kamp!

Inget har ändrats sedan förra inlägget. Jag har jobbat heltid och lite till. Precis som jag vill ha det, eftersom vi ska resa bort senare i vår. Visst tar det ordentligt på krafterna, det är många gånger tungt och stressigt i hemtjänsten. Flera av mina kollegor mår dåligt på grund av omorganisationen och att inget fungerat som utlovat. Det innebär sjukskrivningar och ett skriande behov av timmisar.

Så till den milda grad att åtminstone tre personer har provat på och minst två av dem har redan jobbat på egen hand, såvitt jag sett. Det plockas också in personal från sjukhemmen, pensionärer och andra som jag inte vet vilka de är, men de har varit med förr i alla fall. Vårdtagarna är inte glada, de är oroliga för vår skull och det är ju gulligt av dem, men hjälper det? Vi får se och kämpa på...

Från och med nästnästa vecka är jag inte lika tillgänglig inom vården, för då är jag bokad på Apoteket på Torp, som ska flytta till tillfälliga lokaler i och med ombyggnationen vilken påverkar all verksamhet i köpcentret mer eller mindre. Jag har förvisso luckor att fylla, och några korta dagar, vilket jag inte är särdeles förtjust i. Måste jag åka fem mil, vill jag jobba mer än fem timmar om det ska löna sig.

Bemanningen ringde idag och bokade mig för i morgon. På tisdag är jag "svartad", emedan jag ska ha en heldag med svärmor som behöver skjuts till Mölndal. Det ska bli riktigt roligt! Hon är så pigg och glad numera, vilket gläder mig, mannen och svägerskan något alldeles oerhört. Visserligen behöver hon ha Rolle (rollatorn) som stöd, men oj, vad hon pinnar på igen!

Mannen har stått för mer matlagning än vanligt eftersom jag varit så slut och trött i både kroppen och knoppen. Mina händer värker, fingrarna känns som korvar och du som sett mig vet att jag vanligtvis har "häxfingrar", det vill säga smala och lite knotiga. Jag har provat med en sorts tumstöd nattetid, men det gjorde ingen skillnad, tyckte jag.

Av en händelse fick jag ett par handledsstöd av min kära lillasyster, dem ska jag prova istället. Sedan jag fick dem har jag (hela jag) somnat innan jag hunnit få på mig dem, men jag hoppas och tror att de kan vara bättre. Jag har också skaffat nyponkapslar i förhoppning om att de ska göra nytta för mina leder, i kombination med naproxen, förstås.

Men det var ju maten jag skulle prata om nu. Texmex på mitt sätt, till exempel:



Ljummen bönröra med tomat, avokado, paprika, purjo, jalapeño, balsamvinäger, olivolja, lime och koriander till kycklingen som kryddats med spiskummin och starkt paprikapulver bland annat. Det blev väldigt gott och ska göras om!

Mannen bjöd på suveränt god lax och citronsåsen som är god, en helt vanlig tisdag när vår fina fiskaffär hade öppet igen efter helgen. Även fiskhandlare behöver ha lite ledigt. 



Jag var oerhört tacksam över att slippa laga mat den dagen och bara sätta mig till dukat bord! En annan dag fick jag detta:



Pasta är ju så himla gott och kassler är tacksamt att ta till när man vill laga mat snabbt och lätt.
Bläckfisk är också något som går snabbt att laga till, precis som annan fisk, det är inte krångligt alls och det är nyttigt med fisk. Vi äter någon form av fisk och/eller skaldjur minst två gånger i veckan, ibland tre. Så här såg vår bläckfiskrätt ut:



Återigen koriander, alltså. Vissa gillar den inte, jag älskar den! Schalottenlök, vitlök, morot i strimlor, algnudlar, små bitar blomkål och strimlad rödkål i en enda röra. Rödkålen färgade allt blått, det syns inte på bilden, för färgen förstärktes allteftersom och resterna som jag hade med mig till jobbet några dagar senare var nästan svarta, speciellt algnudlarna såg lite skumma ut...

Vi helstekte en halv fläskfilé en dag också. (Det låter lite motsägelsefullt, eller hur?). Jag petade in lite grönmögelost i den och sedan stekte jag den i stekpanna och lät den simma i den goda skyn, vilken jag förbättrade med sherry, grädde och vatten tills den var perfekt tillagad. Någon kanske tycker att köttet inte ser genomstekt ut, men jag försäkrar, det var det!



Det var ett litet urval av vår mat de senaste veckorna. Strömming, spareribs, kotlett och köttkorv har också förekommit, men jag tycker det räcker med bilder för den här gången. Hoppas du blev inspirerad ändå!

Nu ska jag sortera pusselbitar eller läsa min bok. Eller både ock kanske, medan jag väntar på att mannen kommer hem från sitt rep. Sven B Good and The Blues Stompers spelar på Ti Amo i Stenungsund lördagen 9/3, nämligen. Kom och lyssna!

Var rädd om dig!




måndag 18 februari 2019

Fiske-Lina.

Nu har det gått långt tid mellan inläggen, igen. Det har varit ganska hektiska veckor och orken har verkligen inte räckt till, helt enkelt. För två veckor sedan jobbade jag full vecka och hade middagsgäster på lördagen. Dessutom spelade mannen på Bar Kom med Sven B. Good and The Blues Stompers på fredagskvällen och som den tvättäkta groupie, privatchaufför och råddare jag är var jag på plats och tog också hand om entréavgiften.

Nå, jag fick lämna ifrån mig allt till bandet, förstås. Det var den kvällen det regnade så mycket och jag säger bara att det är tur jag har en bil som väger två ton, för det var mycket vatten på vägarna! Den sista "sjön" jag forcerade var jag inte helt beredd på och då trodde jag nästan vi skulle åka av, vilket jag konstaterade med ett lakoniskt "sedärja". Det är inte för inte jag kallar bilen för pansarkryssaren. Den plöjde relativt stadigt genom vattenmassorna och vi kom hem torrskodda. 

Söndagen tillbringades tillsammans med mannen, böcker och pussel. (Ja, vi fick låna många av lillasyster).  Arbetsveckan som obönhörligen drabbade oss blev ännu tröttsammare än den föregående.

Jobbade i Lysekil på måndag, på tisdagen blev det Munkedal, sedan hemtjänst onsdag till fredag för att avsluta med några timmar på "mitt" Apotek i Hunnebostrand på lördag. Jag åkte hem och bytte kläder, för att åter åka till Lysekil och Folkets Hus för att montera ner en konstutställning och packa ner konstföremålen. Jag har lite träningsvärk i armarna, men annars gick det fint!

Igår hade vi mannens mamma och min mormor på middag. Vi tänkte som så att det är lika bra att göra två flugor på smällen, eller hur det nu heter. Damerna är jämnåriga och tycker bra om varann, så det blev uppskattat. Det var en trevlig dag och vi avslutade ännu ett pussel under kvällen. Jag har redan valt ut ett nytt, ty vi är gravt beroende nu...

Mannen åkte förresten under förra veckan till Stockholm för ett jobbmöte. Han fick låna min bil, vilket innebar att jag lånade hans pickup för att ta mig till och från jobbet på onsdag och torsdag. Därför fick vi ha lite "övningskörning" innan skarpt läge. En sex meter lång "lastbil" parkerar man inte var som helst, liksom. Jag fick bekanta mig med dess speciella egenskaper och nycker i lugn och ro medan vi utförde våra ärenden och inköp, för det är inte roligt att oförberedd och utlämnad behöva gissa sig till hur ett fordon fungerar.

Vän av ordning undrar väl var maten har tagit vägen i den här bloggen?
Visar därför en bild på piggvaren svägerska och svärmor blev bjudna på tillsammans med pressad potatis och palsternacka, brynt smör och ärtor.



Efter det har vi ätit sådant man äter till vardags och ibland lite för ofta, som spaghetti och köttfärssås, Korv Stroganoff, korv och mos, men det vet ju alla hur det ser ut. Fast jag måste nog dela med mig av bilden på korvmiddagen, trots allt. Köttkorv från Kustcharken, helt ljuvlig!



Jag har alltid haft morot (och lök) i kokspadet för smakens skull, vilket faktiskt är helt onödigt med den här korven då den är så välkryddad redan, fast det är så gott att äta morötterna också, därför fortsätter jag med den vanan.

Mannen lagade mat en tisdag, vilken också har blivit en fiskdag hos oss. Det var fantastiskt gott att komma hem till detta!



Jag vet att jag tjatar om den goda citronsåsen, men du måste prova den! Passar till all fisk och lax! Till följande bild på fish n' chips vill jag dock hellre ha en remouladsås och den varierar jag efter vad som finns hemma i kylskåpet. Det måste vara majonnäs och cf i, förstås. Oftast lite finhackad schalottenlök, paprika, blekselleri, ibland squash, men aldrig färsk gurka för det gillar inte mannen.



Denna variant hade purjolök istället för schalotten, och tångkaviar med wasabismak därför att det fanns kvar i en öppnad burk från tidigare och jag gillar inte, som du vet, att behöva slänga mat.

Det har blivit mycket fisk på sistone alltså, i morgon är det dags igen, men idag blir det kyckling. Jag ska koka ihop något med lårfiléer vilka jag hämtade ur frysen igår kväll. Bäst jag börjar bums, för jag har bara ätit smörgåsar hittills idag. Jag slutade tidigt för att jag hade en tid hos doktorn. Det har blivit hög tid att undersöka mina händer och ta reda på varför de gör ont och fingrarna somnar.

Doktor Emma är numera familjens husläkare och hon gjorde mig inte besviken idag heller. Remiss till röntgen, en uppmaning att ringa sjukgymnast och recept på naproxen fick jag med mig efter att hon undersökt mig. Karpaltunnelsyndrom och troligtvis begynnande artros/reumatism är "domen". Det förstnämnda kan åtgärdas kirurgiskt om inte skenorna hjälper, vilket jag hoppas de gör såklart.

De andra tillstånden är svåra att stoppa, men med antiinflammatoriska piller och övningar för händerna ska jag väl så länge det är möjligt slippa steloperation i alla fall. Hon skrämde upp mig där lite grann, faktiskt. Det är tummarna som gör mest ont och de är bra att ha till mycket. Nå, först ska jag ta mig till röntgen, sedan får vi se hur det blir.

Mat var det, ja!
Ha det fint och var rädd om dig!

PS. Alla fina fiskar är inhandlade på Bovalls Havsdelikatesser hos Lina, den inspirerande och duktiga fiskhandlaren vi har turen att ha i alldeles i närheten.








söndag 27 januari 2019

Tålamodstest.

Ibland ska man ha tur! Som att vi hämtade ett stort lass ved igår, innan det började snöa. Vi är smått ledbrutna båda två idag, men mycket nöjda med oss själva. Snabeldraken borde egentligen komma ut ur garderoben, men det får räcka med att bädda rent och hänga tvätt. Mina tummar och handleder behöver vila inför kommande arbetsvecka, hur nu den kommer att se ut.

Jag vet att jag ska vara på Apoteket i morgon och i hemtjänsten på onsdag, men det är i skrivande stund allt. Det löser sig säkert! I morgon ska förresten hela hemtjänstpersonalen i norr emigrera till söder. Såsom timvikarie får man inte veta så mycket, men det påstås att det är en besparingsåtgärd, fast det är i princip ingen som tror att det kommer att bli det. Kanske tvärtom, rentav.

Att vara timmis är lite frustrerande, för man får inte vara med på några möten och under de korta stunder vi i personalen träffas avhandlar vi vad som hänt eller ska hända med våra vårdtagare. Jag får till exempel inte ge insulin, och ibland står det en sådan uppgift i mitt insatsschema och får då byta med någon annan som har den utbildningen.

Ibland klickar det inte mellan en vårdtagare och en vårdgivare, vilket är ganska sällsynt i och för sig, men då får vi stuva om för att undvika incidenter och tråkiga situationer. Jag har hittills inte råkat ut för någon som inte vill ha mig i sitt hem och det är ju bra! Men några diskussioner om själva verksamheten hinner vi alltså sällan med, därför kan jag då och då känna mig lite vilsen.

På onsdag måste jag alltså först åka ut till Kungshamn för genomgång och rapport, samt hämta ut nycklar, mobil och bil för att åka tillbaka till Hunnebostrand eller Bovallstrand och "landet". Vi har inte längre något ställe att ta rast på. Inte heller någon självklar plats där vi kan gå på toa. Till att börja med kan vi nog använda utrymmena i källaren till Hunnebohemmet, som vanligt, men den ska tydligen byggas om och då försvinner den möjligheten.

Om jag har Bovall och/eller "landet" kan jag ju springa in hemma om jag blir kissnödig och det är ju bra för mig, men för alla andra då? Jag är skeptisk till flytten och nyttan med den, som du förstår. Det är flera av mina kollegor också, några ser sig om efter andra jobb och vissa har redan slutat och sagt upp sig. Vi har nog inte sett slutet på detta, inte på långa vägar...

Manarola, Italien.

För att koppla av och slippa bry hjärnan med svåra beslut och bekymmer har mannen och jag börjat pussla. Nej, vi har inga allvarliga problem på något sätt, men du vet, det är alltid något som ligger och gnager och det kan behövas något som får en att släppa de tankarna för en timme eller fem...
Vi blir lite maniska har jag märkt. Bara den biten också, sedan ska jag gå och lägga mig.

Behovet av en taklampa ovanför matsalsbordet har blivit smått akut i och med vår nya hobby, men vi har inte hittat någon som passar oss ännu. Vi skulle förvisso kunna flytta den som hänger över soffbordet så länge, för den gör ingen nytta där, eftersom vi har varsin läslampa när vi sitter och läser och det gör vi ju en hel del. Också. 

Vi hade egentligen tänkt åka till Torp idag och skaffa nya böcker att roa oss med när vi inte har påbörjat nytt pussel. Vi avstår dock eftersom snön yr och kan ställa till det på vägarna. Mat har vi hemma, så vi kan vänta med de inköpen också. Vi ska ha lammrevben idag till exempel. Tror vi gör potatisgratäng till.

Igår åt vi kalventrecôte igen, med klyftpotatis och grönpepparsås denna gång. Det var inte dumt alls!


I fredags var jag sugen på lite asiatiska smaker och det var ju fiskdagen. Vilken fisk had du valt? Jag valde marulk och lax, vilka marinerades var för sig i japansk soja och ingefära, respektive sesamolja och chili. Röd- och vitlök frästes i olja, Bongs asiatiska gröna fond, lite sherry, paprika, squash, morot och koriander på det, sedan var det klart! Och mycket gott, det tyckte vi båda två!


Mannen har startat TV:n och tittar på Silverado. Jag tror jag ska gå och hålla honom sällskap. Vilda Västern-filmer är alltid trevliga att se på. Såg på Mowgli igår förresten. Mycket bra film och tårarna trillade ett par gånger. En mörk film, jämfört med Disney's gamla version av Djungelboken. Stark skådespelarinsats av Rohan Chand!

Ha det gott, var rädd om dig och alla omkring dig!

måndag 14 januari 2019

Helomvändning.

Förra inlägget var en blandning av glädje och sorg, idag kommer det bli mest positiva känslor, även om saknaden efter vår Compiz fortfarande är enorm. Det handlar om svärmor som till vår stora glädje har blivit så mycket bättre på väldig kort tid. Sedan i lördags märks stor skillnad och det är tack vare kortisonbehandlingen som startade i fredags kväll.

Många människor är rädda för kortison, men det kan göra stor nytta också! Det kan häva en allergisk reaktion, behandla astma, vissa blodsjukdomar och reumatism, bland annat. Doktor E på vår vårdcentral hade beställt flera nya prover för att kunna fastställa vad som fattades mamma S. I torsdags hade provsvaren kommit och de diskuterades med en kollega till henne.

De kom fram till att sätta in kortison som en diagnostisk behandling, då de misstänkte att svärmor drabbats av polymyalgia rheumatica. Svarar man på sådan behandling ska sänkan gå ner ordentligt och rörligheten öka drastiskt. Vilket alltså har skett! Svärmor sover bättre, kommer i och ur sängen mycket lättare, samt går utan större problem. Hon kan klä sig snabbare och hålla kaffekoppen med en hand igen. Humöret är avsevärt mycket bättre också förstås... 

Jag är glad för att hon mår så mycket bättre, för hon har haft det riktigt besvärligt och behövt mer hjälp än hon egentligen velat be om. Det är inte lätt att hjälpa någon som är så självständig och envis som svärmor, hur gärna man än vill och kan! Får man inte, är det liksom ingen idé att försöka. Fast man kan ju sopa golvet och tvätta av det i smyg när hon är på toaletten.

Idag har jag hämtat tvätt, vilket det är en del av vår överenskommelse, så det bråkar vi inte om alls. Soppåsen ville hon dock försöka sig på att gå ut med själv, därför fick den stå kvar, trots att jag passerar soptunnan på vägen hem. Nämnde jag att hon är envis?

Nu har doktorn hört av sig för att få veta hur det gått och hon blev nog nästan lika glad som vi. Hon skriver ut mer kortison, svärmor ska lämna ett urinprov denna vecka och kolla sänkan nästa vecka. När sänkan är normaliserad börjar man sänka dosen kortison successivt för att hitta lägsta verksamma dos. Det är speciellt viktigt med tanke på att svärmor är lite benskör också.

Vi ser fram emot att mamma S blir ännu bättre, med hjälp av sjukgymnastik, mediciner och ja, sin egen envishet. Vi får säkert fortsätta att handla ett tag till, men hon pratar redan om att ta promenader "runt kvarteret om väglaget tillåter", när hon ändå ska slänga soporna. Det blir nog bra!

När vi handlar brukar vi försöka se till att svärmor får rött kött och lever med för att hjälpa upp hennes blodvärde. I lördags åt hon entrecôte till middag, för vi gjorde ett avsteg från vår fredagsfisk och hämtade en större bit än vi själva kunde äta upp.

Rödvinssås och hasselbackare. 
Nu såg kanske inte svärmors middag ut exakt såhär, men jag vet från säker källa att hon minsann unnade sig ett glas vin till maten, precis som vi gjorde! Det är inte så ofta vi äter rött kött, men ibland är det väldigt gott och det är ju nyttigt, åtminstone om man tänker på det som en källa för järn. Och det kan vi ju behöva lite till mans och framförallt kvinns.

Annan järnrik mat ska vi ha idag i form av grönkålssoppa. Det är det sista som går nu av det som syster M skaffade till jul. Uterummet är en utmärkt förvaringsplats för grönkål! Jag tror jag ska göra några chips också, bara för att det är så himla gott att knapra på. Sist använde jag chiliolja, men jag tror det får bli citronolja idag. Fräsch och uppiggande smak och doft!

Igår åt vi serranospäckad majskyckling. Skinkbitarna petade jag alltså in under skinnet på pullan, sedan fyllde jag magen med vitlöksklyftor och en lime. Skyn blev en sås, med lite sherry (förstås), en kvarts hönsbuljongtärning, pressad lime och sechuanpeppar.



Gjorde chips av resterande bitar serrano, men fick rädda de sista bitarna till upplägget innan mannen hade glufsat i sig allihop. Han var visst hungrig!

Jag blev visst ledig idag, och än har ingen bokat mig för i morgon. Lite oroligt känns det allt, men det brukar lösa sig. Ser till att vara redo för hemtjänsten nästan varje kväll. Arbetskläderna ligger framme, väskan är packad med bra-att-ha-saker och nycklar och handskar ligger i rätt jacka. Blir man väckt kvart i sju gäller det att ha ordning om man ska hinna till sju. Eller tio över...

Ha en fin kväll och vecka nu, använd reflex och var snäll mot dig själv och andra!