fredag 16 februari 2018

Upplysning.

Det är redan fredag och vad har hänt? Ingentingen med den nya sängen, för lagernissen jag pratade med om bristen på gängor i sängbotten i förra veckan återkom i onsdags (!) och meddelade mannen att det inte går att sätta dit dem i efterhand. Nähä?! Det var ju solklart redan från början egentligen, så vi begriper inte varför det skulle ta en vecka för dem att komma på det.

Därför ska vi få en ny säng. Jag tycker vi ska få sängbord eller något annat vi ändå behöver som kompensation för omaket. Det andra omaket med en icke fungerande induktionshäll löste sig, som tur var igår, tack vare en mycket trevlig ung man från Electrolux som bytte ut alla eltekniska komponenter i den och såg till att alla clips satt där de skulle.

Äntligen kunde vi samla ihop oss och både laga mat, äta densamma och sova på en och samma adress! Vi unnade oss att äta innan vi hämtade katterna. De var lite "låga" till en början förstås, men snart hade de hittat både toalett och mat, och började gnugga in sig på alla dörrposter och annat som inte redan hade deras och våra doftmarkörer.

Vilar lite efter husesynen...

Som jag förutspådde sov vi allihop i sängen, åtminstone delar av natten. Katter är ju trots allt nattdjur och både äter och går på toa när vi inbillar oss att de snällt sover där det passar dem bäst. Om inte annat så märker man det om man inspekterar kattoaletten. Den behöver alltid tömmas på morgonen. Och på kvällen. Speciellt när de numera samsas om en. 

Så småningom kommer de få tillgång till en toalett i källaren också, men eftersom värmesystemet inte verkar fungera som det ska håller vi dörren dit ner stängd. Vi avvaktar med att släppa ut katterna i trädgården, dels för att det är snö och det gillar de ändå inte, dels för att de ska veta att det är i detta huset de hör hemma på riktigt nu, så de inte börjar knata iväg.

Inte för att risken är speciellt stor, för de är gamla och bekväma samt, i framför allt Compiz fall, ganska mesiga av sig. Han vill helst ha sina slavar i närheten. Mayzan är lite morskare, men har inte brukat gå så långt bort från huset där alla bekvämligheter finns och det tycker jag är bra, för hon backar inte om hon blir utmanad av någon annan katt om hon råkar kliva in på annans revir...

När spishällen blev lagad igår blev jag på så väldigt gott humör att jag åkte iväg för att hämta middagsmat på Kustcharken. Det blev förstås lite godis till mannen också, det vill säga beef jerky och lite salami till smörgåsarna. Men killen där skörtade upp mig, för det stod att salamin kostade 33:-/hg, vilket är ganska saftigt redan det, men slog in 55:-/hg.

Det blev i alla fall riktiga fläskkotletter till middag och det var gott! Jag var så hungrig att jag glömde ta kort på maten, men du vet nog vad jag menar med riktig kotlett ändå. I förrgår åt mannen och jag lasagne till lunch, så det blev en lättare middag när han kom hem från sitt vikariat på USA Parts & Service i Munkedal. Han hjälper alltså en vän och kund så att Göran kunde åka på semester med sin Maria, för det tycker vi att de behövde och unnar dem det så hjärtans gärna.

Mannen kan ju jobba med sitt där med, så alla är nöjda och glada. Utom möjligen jag, för jag vill hämta lampor, sängbord, soffor, vitrinskåp och bord. Genast och med en gång, helst igår. Fast jag har haft att göra ändå, med att lära mig hitta i Hunnebostrand och på landet i Hemtjänstens bilar och med så underbara kollegor som lärare och ciceroner.

Jag har också gått en utbildning för läkemedelsdelegering och har skrivit ut mitt diplom, för att ta med det till ansvarig sjuksköterska på Hunnebo-hemmet, så att hon kan godkänna mig och jag kan vara till ännu större nytta för de som anställt mig. Jag ska förresten på intervju hos en av hemmets avdelningschefer nästa fredag, för timanställning där också eventuellt.

Var de från Munkedal som var intresserade av mina tjänster tog vägen vet jag inte, men jag får väl höra av mig till dem om jag inte tycker jag får tillräckligt många uppdrag i hemkommunen. Jag har också varit inne på de apotek som finns och poängterat att jag är tillbaka och tillgänglig än så länge, vi får se vart jag landar i allt detta.

Nej, jag har inte glömt bilden på den lättare middagen, jag gjorde bara en så kallad utsvävning i hur verkligheten ser ut i våra liv just nu.



Där kom den, då ja! Grillad kycklingklubba kryddad med spiskummin och chili. Broccoli och morot med färskpressad citron och en klick smör. Enkelt och gott!

Idag ska jag hämta fisk, det är ju ändå fredag. Mannen slutar lite tidigare idag, redan klockan fem. Det blir bra, för vi måste nog fortsätta fundera på var och vilka sorters eluttag vi ska sätta upp. I köket är vi i mål, liksom i vardagsrummet, på pappret åtminstone. Men det finns ju några fler rum att lysa upp och apparater som kräver el. Man kan aldrig ha för många eluttag! Så är det bara...

Sedan ska vi bara hitta armaturer som passar. Det är inte det enklaste heller, men jag tror det ska gå fint om vi bara tar oss tid att titta närmare på utbudet. I morgon...

Ha en fin helg nu och var rädd om dig i trafiken och annars också!






söndag 11 februari 2018

Ogängat.

Vårt hus börjar likna ett hem nu. Mannen har ett fungerande kontor, vi har fått våra sängar, även om det förstås fattades gängor i de förborrade hål där plattan som håller madrassen på plats skulle skruvas fast. Här åker vi till Mio och skaffar fina sängar för att inte råka ut för det inte alltför ovanliga IKEA-felet, saknade skruvar och så blir det såhär?!

Hilding Anders-sängar byggda av hantverkare i Sverige. Inte för att jag är snobbig eller blint litar på att ett "finare" varumärke per automatik borgar för hög kvalitet, men nu blev jag väldigt besviken. Jag handlar gärna på IKEA och kundservicen där har aldrig någonsin fallerat om det saknats något i det platta paketet. Dagen efter har det legat i min brevlåda, så det är inte det.

Jag ringde lagergubbarna på Mio direkt och de kommer på torsdag för att se om de kan åtgärda felet. För så är det tydligen, att ut till våra tassemarker kör de bara en gång i veckan. Det ska bli intressant att se vad de gör åt det hela. Det är ju inte så att sängen inte går att använda, men madrassen ska ligga stilla när man ställer in den för att läsa morgontidningen, lösa korsord eller vad man nu gör...



The Cable Guy kom på fredagen och det var en trevlig fyr. Han spred sågspån i det blivande TV- och gästrummet när han borrade hål i taket för antennsladdens skull, men det gjorde ingentingen. Han är den andre, förutom Viasat-människan, som sagt att det är bättre kvalitet på TV-bilden med parabol, jämfört med fiber. Folk byter tydligen tillbaka från fiber efter ett tag, för att de inte är nöjda.

Så mannen gjorde antagligen rätt val. Med tiden kanske det blir bättre kvalitet, men då kan vi ju koppla på TV:n till fibernätet om vi vill. Tråkigt nog är vi inte särskilt nöjda med den nya Cadillacen. Den är inte på långa vägar lika lyxig som den gamla. Den är förvisso utan plåtskador, och har lite mer "grrrrr" när man petar på bensinpedalen, men manuell inställning av ratten och bara i höjdled?!

Jag kan ju tycka, bortskämd som jag är, att den ska kunna ställas om i djupled också. Å andra sidan, ratten är begåvad med värme och det gillar jag, men ändå. För övrigt är det lite lustigt hur snabbt man vänjer sig vid att köra automatväxlad bil. Detta låter kanske fånigt, men min lilla Pärla har jag inte kört sedan i tisdags och jag trampade på bromsen först, istället för på kopplingen idag.

Jag bestämde mig för att åka till ÅV med gamla tidningar och tomflaskor när jag hade gjort klart i huset för idag, nämligen. Mannen är på bandmöte och fick låna min "Silver Bullet" (Cadillacen är alltså silverfärgad och går som ett skott), jag kände att pickupen var överkurs, så Pärlan fick återinträda i tjänst. Han är väldigt liten och behändig, manuellt växlad dock, så jag fick tänka till...

Min hjärna är överarbetad, men jag tror att det var i torsdags jag gjorde någon sorts risotto-pytt, fast med matvete och det som gick att skrapa ihop till en middag. Det är så hemskt få eluttag i vårt nya hem, och det är ju en evinnerlig tur att mannen är händig med sådant också, men tiden gick fort och vi hade inte lust att åka och skaffa mat, så jag återanvände kyckling ur frysen.

I fredags hämtade jag bröd, pålägg och andra färskvaror i vår lokala Ica-affär, samt detta från fisk- och skaldjursbutiken på samma torg:



Där kommer jag att bli stamkund! Stora fina kräftor, perfekt salta räkor och god krabba! Vi blev mätta och glada, så även katterna. Igår åt vi entrecôte med hasselbackspotatis och grönpepparsås. Grönpeppar'n var torkad, så jag hällde ett par matskedar av dem i en äggkopp och dränkte dem i whisky, så det skulle bli lite fart på dem.



Såsen gjordes på följande sätt: En halv gul lök, finhackad, frästes blank i smör, därefter åkte grönpeppar'n ner, förutom det mesta av whiskyn (den tillsattes senare), en halv buljongtärning, någon deciliter grädde och en klick cf. Detta fick koka ihop en stund, och smakades av med svartpeppar, lite senap (hade ingen dijon i rätt kyl, funkade fint med Apotekets). Ja, sedan var det bara att äta!

Satte igång Multi Cooker'n igår, med grytbitar av nöt i, vilket blir vår middag idag. Jag hämtade haricot verts och godis, ja lösgodis alltså, för att jag kände ett oemotståndligt sug efter det efter ÅV-turen. Tre kolor och några få bitar har jag stoppat i mig, det var inte så gott som jag inbillade mig. Det är länge sedan vi hade godis hemma, så mitt behov är antagligen pms-relaterat. Vi säger så i alla fall.

Mannen har hört av sig och är på väg hem, snart blir det middag med andra ord. Jag tänkte roa mig med att titta på det nya matlagningsprogrammet så länge. Kockakademin, tror jag att det heter. Vi har haft så mycket annat att göra än att se på TV på sistone, så jag vet inte vad som väntar. Du kanske har sett något avsnitt? Är det inte trevligt finns det andra kanaler, eller korsord...

Ha en skön söndagskväll, så länge den varar för dig och en fin kommande vecka!










onsdag 7 februari 2018

Bakslag.

Tiden går väldigt fort när man har roligt sägs det, men den går fort annars också! I söndags slet vi som djur för att lämna Eklanda i acceptabelt skick. Vi hade redan kommit överens om att flyttstädning var meningslöst, eftersom de nya ägarna ska renovera rubbet, men toaletter och så bör ju vara fräscha och trevliga och allt annat ska vara tömt och borta eller enligt överenskommelse.

Vi har åkt på några bakslag under denna resa och idag kom det bilder på en fuktskada under parketten i vardagsrummet. Då känns det väldigt skönt att ha gjort en besiktning och att ha en försäkring som täcker dolda fel. Riktigt tråkigt att det försenar arbetet för de nya på adressen tycker vi förstås, men detta vare sig visste vi om eller kunde gissa oss till, eftersom parketten var oskadd.

Till de goda nyheterna hör att vi nu har hämtat hem en ny Cadillac (till mig) och jag ska lägga ut Pärlan till försäljning. Jag ska läsa igenom instruktionsboken till min nya bil, för det finns så många knappar, rattar och andra detaljer som är bra att känna till. Man ställer till exempel in säte, ratt och speglar så att det passar två olika förare och styrs med vilken nyckel man öppnar och startar med.

Så var det även i mannens gamla. En del är likadant, men det skiljer en hel del också. Det är mer rattar än tryckreglage i "min". Och den största skillnaden är den som är den mest irriterande, förstås. Armstödet är så mycket kortare i min bil, beroende på att det finns en mittkonsol för växelspaken. På mannens satt den på ratten och tog inte upp dyrbar plats. Nå, jag vänjer mig nog...

Idag åkte mannen iväg till Göran i Munkedal för att byta kylet i pickupen och praktisera inför nästa veckas semestervikariat. Jag gick bort till huset för att packa upp lite mer, mäta fönster och flytta kartonger till rätt rum. Våra täcken och kuddar gör sig bättre i sovrummet än i garaget, exempelvis. Det var något av det sista som packades ner i söndags och packades ur i måndags. Tror jag.

Jag blir lite "veckevill" och har inte sovit ikapp än. Men jag vet med säkerhet att imorgon kommer våra nya sängar! Det ska bli spännande att undersöka reglagen på dem med. Jag undrar om det är lika nödvändigt med ergonomisk kudde i en ställbar säng? Sådana har jag använt i många år nu, ända sedan jag fick en av min snälla mormor, och det passar mig mycket bättre än vanliga kuddar.

När man är lite för trött är det bra att äta regelbundet, har jag hört. Det har blivit lite sisådär med det på sistone. Ännu mer än vanligt alltså. Med andra ord är det tur för oss att vi får lite struktur på våra dagar från och med nästa vecka. Idag glömde vi äta frukost båda två, därför blev det tidig middag. Det berodde i och för sig på att mannen skulle åka och repa också.

Vi äter dock alltid middag. I måndags lagade jag mat för första gången på en vecka! Jag hittade fläskkött i frysen och även om det var lite frysskadat var det inte värre än att det blev en het och värmande gryta tillsammans med broccoli, morot, selleri, lök, vermouth, grädde och cf, bland annat.



Igår festade vi till det med skrei som vi hittade i Mölndal, medan vi väntade på att få hämta min pansarkryssare och fikade på Kaffebubblan.



En vitvinssås av enklare och snabbare art blev det och det funkade alldeles utmärkt det med! Jag fräste schalottenlök i smör, hällde på ca 1½ dl vin, en fiskbuljongtärning och lite grädde. Det fick koka ner och sedan hällde jag på ca 1 dl cf och vermouth. Sherryflaskan är på fel ställe, men det fungerar fint ändå.

Idag gjorde jag en snabb köttfärssås, för en gångs skull. Har jag bråttom brukar jag riva palsternacka, morot och rotselleri, annars finhackar jag dem och låter såsen puttra ett par timmar, men mannen skulle ju iväg, som sagt. Eftersom vi inte hunnit få upp så mycket lampor väljer jag att stanna hos katterna och läsa instruktionsbok och titta på "Mästerkocken".

Och där började det, så god kväll på dig!




lördag 3 februari 2018

Intressant?

Som du förstår har det varit en hektisk vecka, men igår gick flytten och det gick som smort! Vi har packat, slängt, rensat och packat sedan förra inlägget. Vi tog paus i tisdags kväll och åkte till Bovall med katterna för att skona dem så mycket som möjligt. Och för att mannen skulle underteckna de sista handlingarna och banken göra sitt i onsdags.

Nycklarna blev våra och vi åkte till vårt nya hem (via Hemtjänst Norr för att hämta mitt avtal, vilket ska skickas in till a-kassan), för att se det helt tomt och känna in oss ytterligare och planera vidare. Alltså var det sedan bara att lämna katterna i systerns säkra händer och åka tillbaka för att lägga in en extra växel och packa vidare.

När vi la oss på kvällen visste vi att flyttgubbarna skulle komma vid 12-tiden dagen därpå. Vi sov inte alls bra någon av oss och gav upp att sova långt tidigare än vanligt och det var väl tur det, för när mannen hämtade kaffe kvart i sju kollade han sin telefon och då fanns ett meddelande att de skulle komma halv nio. Hoppla, hopp ur sängen och jobba på!

De lastade in allt vi redan packat och lite till, jag packade så att svetten lackade för att hålla jämna steg med Leo, medan Bengan pekade med hela handen och såg till att nästan allt redan var färdiglastat på sena eftermiddagen. Även min Goldie...



Jag hoppas att länken fungerar, det är första gången jag laddar upp en egen film, så ha överseende med mig och mina tekniska kunskaper om det inte vill sig som jag vill, är du snäll.

Vi jobbade sent, men till slut sa våra ryggar "stopp" och vi stapplade in i duschen, borstade tänderna och ramlade i säng. Inte sov jag bra den natten heller, och klockan ringde halv sju, ty Bengan hade utlovat att de skulle vara hos oss halv åtta. Så blev det inte, men bara tjugo minuter senare. Efter 50 minuters effektiv packning och lastning sa "chefen" att de var klara att åka...

De skulle äta frukost på vägen, "så ni kommer kanske först" till destinationen, sa han. Herreje, jag stod och tömde frysen och skulle torka ur den, kylen och lite annat, samt se till att köksbänkar och allt annat var rent. Mannen stod och stampade och ville hiva in det sista på Pickupen, "gömma nyckel" och komma iväg bums.

Han åkte iväg ganska exakt en timme efter flyttbilen och jag kände mig hopplöst sen, seg och efter. 9.50 satt jag i bilen och kom på att jag gått ifrån min handväska med laddare, almanacka och andra bra-att-ha-saker. Åker dock iväg en minut senare och känner att Eagles "Long road out of Eden" är det enda rätta att lyssna på, en dag som denna. Från ett Eden, till ett annat...

När jag rullade nerför mot K-Rauta ringde min mobil. Man måste ha handsfree i rullande bil numera, så jag fick svänga in på en bussficka för att svara. Uppringaren hade nämligen riktnummer för Munkedal och jag har skickat intresseanmälan för tim- och sommarvikariat inom äldreomsorgen även i den kommunen, och jag ville ju inte missa en chans till anställning.

Ytterligare fem minuter sen fortsatte jag min färd, efter att ha bett personen i andra änden av tråden att ringa mig nästa vecka, för jag "är mitt uppe i en flytt" och hade verkligen inte ordning på mina tankar eller vem "hen" representerade. Jag har blivit uppringd och kallad intressant av en annan inom den kommunens äldreomsorg och visste inte om det var en följd av det eller ett nytt intresse.

Det är alltid trevligt att vara intressant och eftertraktad, och i vår familj är vi uppenbarligen två. Mannen fick en fråga om intresse, tillgänglighet och kompetens för ett nytt bandmedlemskap häromdagen. Jag hade bättre kunskap om bandet i fråga än mannen själv, så jag sa JA, JA, JA! Det är precis du och vad du känner för. Sedan lyssnade han...

Vi fick leta upp några filmer där han ger prov på vad han kan och den som frågade tyckte det var "great". Resten av bandet får ju säga sitt förstås, innan något bestäms. Men tack, Tips-Tåmpa, för att du är en så god vän och kontaktförmedlare! Visserligen blir det kanske en 30-mils resa i veckan för mannen i fortsättningen, men om repen är effektiva och givande är det inget att prata om, anser jag.

Tillbaka till flytten. Flyttgubbarna kom fram till vår adress tjugo minuter efter att jag kom dit, 11.20. De var tvungna att ta en annan väg än den rakaste, på grund av en trafikolycka och unnade sig en lång brunch på Rasta Håby. Mannen och jag unnade oss inte någon frukost. Eftersom vi är usla på att äta något som helst tidigt på dagen, så blev det ingen mat förrän gubbarna baxat ner Goldie från släpet, kopplat på detsamma till lastbilen och åkt hem igen.

Maten stod mamma och pappa för, men inte förrän vi blivit välkomnade med bubblor och kramar. Den lasagnen är nog den godaste jag någonsin ätit! Visst är det ibland så att hungern är den bästa kryddan, men det är också omtanken. Min fina mormor visade också omtanke idag, då hon ringde och hörde hur det gick för oss och undrade om vi ville äta middag hos henne. Om vi ville!!

Rotmos och fläsklägg fick vi och himmel, så gott det var! Även om vi faktiskt åt frukost idag. Vi fick kaffe och glass också och sedan åkte vi hem och packade upp resten av köket och mannen fixade wifi-uppkopplingen. Nu är det bara resten kvar, men vi ska ta det i lagom tempo och inte stressa ihjäl oss. Det är bättre att göra rätt från början, än att göra om samma sak flera gånger, eller hur?

Tillbaka till Eden (letade länge, men hittade inte någon bättre version på Youtube, men försök gärna på Spotify, eller lyssna igenom hela plattan) i morgon en "kortis", för att göra klart det sista och krama om Stefan som har den goda smaken att ta över vårt fina kök. Förhoppningsvis är vi tillbaka till nya Eden på kvällen och kan fortsätta packa upp ungefär 140 flyttkartonger till...

Ha en fortsatt trevlig helg, hoppas du tittar in igen och ser hur det går för oss, i en blogg nära dig! 







 

söndag 28 januari 2018

Stort och smått.

Då var det söndag och flytten närmar sig med stormsteg. Vi har rensat i ute-förrådet och åkt några vändor till tippen, men det blir fler. Takfläktar, soffa och en hel del annat ska bort, precis som resten av benmjölet som inte fick plats igår. Vinden är helt tömd, jag ska packa ner torrvaror i köket i morgon, samt matporslin och sådant, för vi kommer inte laga mer mat här.



Idag äter vi resten av grytan jag och R2D2 lagade till i torsdags, sedan blir det Rose Garden och asiatisk buffé, pizza och annat som andra lagat till hela veckan tror jag. Det känns som att allt krut bör läggas på packningen så vi slipper panik på fredag. Mannen har förvarnat sina kunder att det kan vara lite bökigt, så jag hoppas de klarar sig själva och bara ringer om det är kris.

Det går mycket fortare när det är två som packar, och dessutom är det så många saker som är svårpackade, som tavlor, krukväxter och lampor till exempel. Och maten. Kyl och frys tömmer jag på fredag, när flyttgubbarna bär ut alla kartongerna, tänkte jag. Och packar i min bil. Eller pickupen, det kanske är bra att reservera mitt baksäte för blommorna?

Jag ser fram emot när allt är klart och vi får tid att välja möbler och övrig inredning. Det är ju tur att det blir en liten vinst på husbytet, för det kommer bli mycket nytt. Och det är så roligt att det blir vårt, på sanning, gemensamma hem. Fast jag kommer ju att få bestämma mest, av skäl jag nämnde i föregående inlägg. Lite rättvist får det ju vara...

Skämt åsido, en blandning av mannens gamla saker och av mina, samt gemensamma nytillskott så blir vi säkert nöjda båda två. Tur att vi har ganska lika smak och att vi är duktiga på att samarbeta. Som sagt, lika mycket som jag vill att allt ska vara färdigflyttat, lika mycket vill jag ha ett färdigmöblerat hem, för det är inte roligt när det ekar i rummen och saknas sittplats.

I och för sig, jag ska äntligen befria lillasyster från två fåtöljer och en byrå, så vi har ju mer möbler än vi tror redan från början. Men fåtöljerna ska vara i TV-rummet och byrån... Tja, det får vi nog diskutera. Det är sittgruppen till vardagsrummet som jag är mest pigg på att välja ut och få hem så fort som möjligt. Och sängborden, och lamporna, och köksbordet och...

Det är spännande att titta i inredningstidningar, möbelkataloger och specialartiklar nu. Jag får också mail från Houzz och där hittar man ofta roliga lösningar, tips och råd. Jag läste nyss att flyttkartonger kan funka som möbelattrapper, för att få en uppfattning om hur en möbel kommer att ta plats i rummet, innan man bestämmer sig. Varken för stort eller smått är något man blir glad av.

Vad man däremot blir glad av är när goda vänner och familjen underlättar för en genom att bjuda på middag i flyttkaoset. Igår hade vi turen att få äta texmex hos en sådan vän. Fånigt gott och vi åt oss nästan mätta på snacks, det vill säga nachos med refried beans och ost som gratinerades i ugnen och sedan dippades i salsa eller gräddfil. Tack igen för en härlig kväll, T!

På fredag har min ömma moder lovat flyttgröt, det är vi också väldigt tacksamma för! För det blir ju inte gröt, det har jag mycket svårt att tro. Något godare än gröt får vi alldeles säkert, du vet ju att äpplet inte faller långt från päronträdet.

Ha nu en skön kväll och en fantastiskt trevlig vecka, så ses vi i en blogg nära dig inom kort eller långt, beroende på min form och om du vill förstås! 




onsdag 24 januari 2018

Spill.

Jag har order från mannen att släcka ner på övervåningen, koppla av och ta ett glas vin, samt ägna mig åt vad jag vill, så länge det inte handlar om att flyttpacka. Okej, då. Jag är ganska trött, för det har varit mycket idag. Först var vi hos vår lille bankman och redde upp hur vår ekonomi ser ut och hur den kommer att bli. Många summor bollades hit och dit, men förblev positiva i alla fall.

Lite spill på vägen får man förstås räkna med, med brygglån, stämpelskatt (hutlösa pengar för ett ägarbevis!), reavinstskatt (ohemult, det med) och allt annat. Sedan har jag packat och rensat, tömt hurtsar med "bra-att-ha-saker" till bilar tillsammans med mannen. Sådant rör jag inte utan att han är med, för då skulle jag göra mig (och honom) olycklig...

Upptäckte att mannen inte hade några rena kalsonger kvar i garderoben, så jag laddade tvättmaskinen. Det måste ha varit väldigt länge sedan jag tvättade, för jag tror att jag lämnade kvar kalsonger för två veckor när jag packade ner merparten av hans underklädesförråd. Men jag kan ha räknat fel. Det kanske bara var åtta.

Nu går maskinen med gardiner, filtar och annat som jag rotade fram på olika platser och som dammade och hårade ner hela mig. Mayzan har uppenbarligen haft väldigt hemliga gömställen i klädkammaren. I fortsättningen ska alla våra kläder och textilier förvaras bakom stängda dörrar. Som jag har nyst, hostat och fräst idag!

För att skona katterna från det värsta flyttkaoset kommer vi att ta med dem till lägenheten när vi ska skriva papper i mitten på nästa vecka. Jag har kollat att det finns legitimerad kattskötare på plats, så de får mat och tömda kattlådor tills vi kommer tillbaka på fredag. Vår plan är att ställa i ordning så mycket som möjligt i huset innan katterna får bekanta sig med det.

De är ju gamla nu och orkar inte med hur mycket konstigheter som helst. Så när vi känner att vi är i någorlunda fas och har fått packat upp det mesta som tillhör övervåningen, inklusive våra nya sängar, ska vi hämta dem för att i lugn och ro få nosa runt och hitta sina kattbäddar. När natten kommer sover vi förmodligen tillsammans igen, alla fyra. Fast inte så trångt som i lägenhetens 120-säng...

Vilket påminner mig om att vi måste skaffa nya sängbord, då de gamla är för låga. Det vore fint att hitta tid och ro att bestämma sig för vilken soffgrupp och bord vi vill ha också, så att vi kan beställa det med. Vi behöver en del nya lampor, vitrinskåp, sidobord, mattor och ja, listan är lång. Och eftersom mannen samlar på sig gitarrer i parti och minut, så måste jag få bestämma mest, eller hur?

Apropå mina funderingar över alla brev från Aea här om dagen, så hade jag fattat rätt. Det förklarade den särdeles trevlige och vänlige man som tog emot mitt samtal. Lika trevlig och vänlig var förstås jag, när jag bad honom svara på mina frågor. "Oj, sa han, detta verkar krångligt, vänta lite ska jag bara titta vad som skrivits av kollegan".

Sedan redde vi ut allt och jag kände mig lite klokare. Då menar jag bara att jag hade fattat rätt, att reglerna är idiotiska och, för att återanvända ett uttryck i ett tidigare inlägg, "kukorka". Det enda positiva med hela samtalet var att mina 45 karensdagar löper på från och med 180101 och påverkas inte av hur mycket eller lite jag jobbar. Man får vara glad för det lilla...

Idag blev det pasta och skinksås. Jag tittar gärna om det finns "spillbitar" av skinka i fyndlådan i affärerna jag besöker. De funkar fint till pastasås, pytt, eller en omelett och det är oftast mycket lång hållbarhet på dem. På dagarna jobbar vi på här tills dess det börjar skrika i min mage och då är det bra om det går snabbt att laga mat.

Återanvänd broccoli och fläsk, men nytt spill. 
Jag ska rota igenom frysen för att se om det finns något som frestar mig inför morgondagen, vänta lite...............nja, det var inget som jag direkt jublade över, men finns köttben av en sort som ska gå väldigt länge i R2D2 för att bli bra, i och för sig. Så får det bli! Laddar således pottan medan mannen och hans kompanjoner diskuterar affärer och hoppas de bjuder på lunch den här gången...

Nästa vecka blir det förmodligen en del "utemat", det kan vara roligt ibland. Det gäller bara att variera sig och hålla sig långt borta från "Donken". Det får jag bara hiskeliga rapar och halsbränna av och det funkar inte när man står med huvudet i flyttkartongerna eller vistas bland folk. Vilket påminner mig om att jag behöver skaffa Ranitidin, för alla eventualiteter.

När mannen kommer hem vill jag se Sveriges Mästerkock. Det brukar han också vilja se, därför väntar jag. Dessutom kan vi inte se på annat än Play, eftersom Viasat klantade till det och stängde av vårt abonnemang i förtid och ingen har orkat ta tag i den biten. Mannen sa klart och tydligt till när, var och hur det skulle flyttas till ny adress, men kan det strula, så ska det strula!

Det är inte konstigt att man blir helt slut i rutan, alltså.

Ha en fin kväll och sov gott när det blir dags för dig att dra ner rullgardinen!




måndag 22 januari 2018

Besynnerligt.

Idag har jag packat fyra lådor, men det känns som många fler! Tummarna visste jag sedan tidigare att jag har, nu är jag högst medveten om höger armbåge också. Både golf-och tennisarm, samtidigt. Mycket obra. Lådorna var inte alls särskilt tunga, men det var många saker som skulle ner i dem och för att få ner dem var jag tvungen att flytta på andra saker, otympliga och tunga sådana...

Det går framåt i alla fall och det är bra. Flyttbilen går förhoppningsvis nästa fredag. Bil och bil, förresten. Det blir en stor långtradare tror jag. Och på den ska det hänga ett släp med "Goldie" på, det vill säga min Firebird. Hon bör inte köras innan hon har fått TLC-behandling efter lite för många år i träda. Ytterligare ett projekt alltså!

Jag har varit i kontakt med Aea, så att jag ska kunna stämpla igen om jag inte får vikariera på heltid, vilket känns lite för optimistiskt att tro. Först får jag besked om att min preliminära ersättning blir x kronor, sedan får jag ett besked om att jag inte har rätt till ersättning, eventuellt. Därefter vill de veta varför jag haft fräckheten att säga upp mig från mitt fasta, men dock deltidsjobb.

Förra våren tog mina möjligheter att stämpla slut, eftersom jag hade ett deltidsjobb. Man får nämligen bara lite ekonomiskt stöd en stund, sedan får man gilla läget, eller säga upp sig och söka arbete på heltid. Därför gillade jag läget, tills nu när vi beslutade oss för att flytta. Karensen på trettio dagar visade sig vara 45 numera, om det inte var makens jobb som tvingade oss att flytta, eller om vi haft små barn, eller andra förmildrande omständigheter...

Jag ska läsa igenom alla fyra breven igen och ringa a-kassan i morgon, om det skulle vara så att jag missförstått innehållet i breven. Det står också klart och tydligt på "min sida" på Aea att jag rätt till 200 ersättningsdagar till, så jag känner mig ytterligt förvirrad just nu. Lika bra jag skriver ut dem och låter mannen läsa dem också, innan jag drar igång stora drevet.

Mannen har knåpat med nya mail-adresser för både sig själv och företaget idag, eftersom han sagt upp abonnemanget med Telia. Det finns inte några möjligheter att använda sig av deras tjänster på fibern som är anslutet till vårt nya hem, då de är konkurrenter till ComHem, vilka "äger" fibernätet i samarbete med en förening. Det är mycket man måste tänka på när man flyttar.

Vi kan väl säga såhär just nu; att mannen jobbar och tänker, jag packar och drömmer. Drömmer om ett uppackat, nymöblerat, rent hus, ett nytt fast jobb och frid i själen. Orkar ärligt talat inte så mycket mer, för detta med a-kassa och jobbsökning tar ju sin tid och en hel del ork. Men att laga mat orkar jag, förstås. Utan näring skulle det inte bli ett dugg gjort!

Idag bidrog inte frysen med något annat än frysta ärtor. Vi tog med ett paket tjocka revben från Willy's i fredags, tror jag. Det var ett bra pris på dem och ibland behöver man omväxling. I fredags var det ju snabbgravad lax, på lördagen åt vi råbiff, vilket var första gången jag gjorde själv.



Riktigt bra blev det. Och gott! Mannen hade velat ha minst en till, men fick nöja sig med ost efteråt.
Igår åt vi stekt lax med citronsås och potatis, men det glömde jag ta bild på. Däremot hann jag ta ett foto på dagens rätt, fast jag var så vrålhungrig. Två rostade mackor till frukost står man sig inte så länge på, men det var tyvärr det enda vi hade hemma i brödväg...

Felvänd bild, men det bjuder jag på! 
Champinjon- och shiitakesås smakade alldeles utmärkt till revbenen, som jag bara saltat, pepprat och pudrat med lite starkt paprikapulver. Enklast är oftast godast.

Nå, i morgon får jag nog åka iväg och hämta lite färskvaror, trots allt. Bröd, pålägg, grönsaker och toalettpapper. Inte för att det är någon färskvara, men det är nästan slut. Det finns inte mycket som får mig i obalans, men när det inte finns minst en rulle i reserv på båda toaletterna, då känns det obra.

Varför jag reagerar så irrationellt vet jag inte, men även jag måste ha mina fläckar, till och med solen har ju sådana och är inte helt perfekt, inte sant? Jag skojar bara, det vet du som känner mig väl redan, men nytillkomna tittare/läsare tycker kanske jag låter självgod och odräglig och så vill jag inte ha det. Antalet läsare svänger lite upp och ner, men runt 200 är det och det är jag jättestolt över!

Dessutom insåg jag att jag alldeles nyligen passerade 900 inlägg, det är väl inte så illa? Jag kommer att fortsätta, för det gör mig gott att skriva och flera snälla läsare har bara den sista veckan uttryckt sin önskan att jag fortsätter. Tackar ödmjukast för dessa glada till- och hejarop, det värmer verkligen att ha så trogna, förstående och fina följare!

Ha det gott och kram på er!

PS. Anledningen till att jag inte avslöjar vad vi ska äta imorgon är att vi är bortbjudna till en god vän på middag, och således inte har en aning om vad det bjuds på, men det ska bli så trevligt! 


fredag 19 januari 2018

Bråttom.

Packat, packat och åter packat. Det är vad jag gjort de senaste dagarna. Utom idag, då vi istället fyllde pickupen med allsköns bråte både inifrån huset och förrådet utomhus, prydligt sorterat i kategorier utifrån hur ÅV fungerar. Det tog sin lilla stund ändå, både att bära in allt i bilen och att tömma den...

När vi kom hem igen, för att kolla vad som måste skaffas i matväg för att klara helgens kulinariska äventyr, fastnade mannen givetvis i diverse jobbrelaterade telefonsamtal. Jag passade på att koka en lag till laxen som ska avnjutas ikväll. Snabbgravad lax med lakritssmak ska det bli, nämligen. Och den är färdig på fyra timmar, varken mer eller mindre.



Det blir vanlig kokt potatis och citronmajonnäs till den, för nu är vi redigt hungriga efter allt kroppsarbete. Bilden är uppenbarligen från ett tidigare tillfälle, och då inte nödvändigtvis smaksatt med lakrits, lag minns inte. Resten av dagen/kvällen ska ägnas åt På spåret, Mästerkockar och varandra.

I morgon är planen att röja ur garage och förrådet (ännu mer) och åka ytterligare en vända till ÅV. I matväg blir det, enligt vissa, ännu en rå rätt. Eftersom det blev ganska mycket över av nyårsaftonens oxfilé, så kan vi lyxa till det med råbiff och ändå fortsätta den sparsamma linjen med frystömningen. Den handlar ju till mycket stor del om att slippa flytta på råvaror. Tungt är det med fryst mat.

Nu är dagens mat klar, så glad och trevlig fredag önskar jag dig!


onsdag 17 januari 2018

Soffhäng?

Idag har vi varit och tittat på soffor på Möblera i Agnesberg. Vi hittade en soffgrupp som var snäppet bättre än på Blooms i Kållered. Men nu hittar jag den inte online, till min förtvivlan. Nå, vi får ringa och beställa, för enligt den trevlige mannen i butiken är det närmare två månaders leveranstid på dem, men just det gör inte så mycket, vi lär ha annat att göra än att hänga i soffan...

På hemvägen åkte vi till garaget och hämtade sommardäcken och mattorna till mannens pansarkryssare. Den hämtas av en köpare ikväll och Chevan står utanför, den hämtade vi igår. Nu är det bara min Pärla som ska säljas också, så hör av dig om du vet någon som behöver en fin Clio från 2011. Endast en ägare, det vill säga jag, och den har genomgått all service enligt protokollet.

Jag ska ju få en ny(are) Cadillac, men det vore trevligt att bli av med Pärlan samtidigt, för fem bilar är en för mycket. Speciellt som de båda bruksbilarna är ganska stora och vi kanske inte första läget kan använda garaget till just det det är avsett för. När jag räknar alla packade flyttlådor och allt annat som inte kan packas inser jag att det kommer bli svårt att få in ens en liten bil i garaget.

88 kartonger har jag packat i nuläget. I köket gapar vissa hyllor tomma och en del lådor har tömts på sitt innehåll. Vi äter bara sådant som hittas i frysen. Idag blir det till exempel hamburgare med bröd. Kycklingen som jag lagade i lördags är fortfarande inte uppäten, men det kändes som att det räckte att smaka fågel tre dagar i rad.

Halvslak grönkål, svamp och rödlök hittade jag i kylen...
Paj blev det således i söndags och halva den vi åt till brunch igår.



På måndagen snodde jag ihop en pastasås av en bröstbit av kycklingen, morot, lök, thaibasilika, ärtor, palsternacka, curry, gurkmeja och cf.



Igår värmde jag revben som grillats vid något tillfälle och risotton från i lördags späddes ut och värmdes varsamt, vilket betyder att vi blev av med ännu mer rester och blev lagom mätta på kuppen. Jag har hittat små burkar med buljonger som jag glömt att de fanns. Vissa har använts i maten, men andra har gått ett nesligt slut till mötes i avloppet. Det gör lite ont, men frysen ska tömmas.

Oj, vad hungrig jag är nu, känner jag! Jag tror jag ska dra mig ut i köket och fixa till de där hamburgarna nu. Grilla hamburgerbröd, göra en dressing och hugga upp tillbehör tar en stund, men inte alltför lång stund...

Auf Wienerschnitzel!


söndag 14 januari 2018

Tappade sugar.

Då är det söndag idag, om jag räknat rätt. Jag ska inte jobba (utanför hemmet) på ett tag, så det är egentligen inte så noga vilken veckodag det är. Har pysslat med adressändring idag, samt sökt sommarjobb, vilket innebar att jag fick uppdatera mitt CV och PB (Personligt Brev). Jag inser att jag har säkert 20 olika varianter beroende på vem som ska ha dem.

Det kan vara läge att rensa där också nu, och behålla ett par varianter bara. Uppenbarligen funkar både CV och PB som de ska, ty i fredags ringde en kvinna från Munkedals kommun och ville höra om jag var intresserad av att jobba på äldreboende. Jodå, det går nog att få ihop med den andra timanställningen, sa jag.

Hon skulle ringa min referent och sedan höra av sig igen. Hon är så välkommen så! Sommarjobbet jag sökte är för Apoteket AB och jag valde Fjällbacka, Uddevalla, Lysekil, Munkedal och Hunnebostrand först och främst. Det ska bli spännande att se om jag får napp. Personlig assistent kan jag också tänka mig att jobba som, men ingen har hört av sig angående de tjänster jag sökt, än.

Mannen har köpt sig en pickup. Lite skavanker här och var, men vad annat kan man räkna med på en 30 år gammal bil? Huvudsaken är att den inte är ett vrak, mannen är ju ganska händig och han, om någon, vet ju var han får tag på delarna. Det är ju liksom hans jobb. Det blev Sotarmästaren glad över att höra när vi talades vid av helt andra anledningar, nämligen fiber och ComHem-paket.

Så kan det gå. Nu vet han dessutom vem mina föräldrar också, så vi ska nog komma bra överens. Jag brukar komma överens med de flesta ändå, men ibland har det sina fördelar att "folk" vet vem man är och var man hör hemma. Personliga kontakter är oftast mycket mer effektiva än de officiella kanalerna, åtminstone när det gäller att söka jobb och hitta hantverkare som är pålitliga.

Annars då? Just nu präglas hemmet av tappade sugar. Mannens rygg är dum och bråkar. Jag vet inte i vilken ände jag ska fortsätta packa och då blir inget gjort. Men jag är inte så orolig för det. Mycket är redan klart och som sagt, jag ska ingenstans kommande vecka. Så jag får spotta upp mig till i morgon och ta fram den berömda envisheten och bara få det gjort.

Igår lagade vi till en annorlunda middag, så till vida att fyllningen i kycklingen från Bosarp på 2,3 kg innehöll både citron- och blodapelsinfiléer, chili, thai-basilika och koriander. Förutom shiitake och champinjoner, sherry (ständigt denna excellenta smakhöjare!) och mirin, för att balansera upp syran.



Mannen gjorde en  risotto som var väldigt god och helt utan krusiduller, eftersom smakerna koncentrerade sig till fågeln. Som du förstår blev det en hel del över av pullan, så idag blir det paj av en del av resterna. Det som inte går åt idag får kanske stoppas i frysen, eller bli smörgåspålägg.

I fredags hade vi besök av min gamla vän och kursare C. Det började med fika vid halv fem och slutade med middag halv nio och slutade med hennes hemgång strax före midnatt. Vi hade mycket att ta igen. Förhoppningsvis kommer hon och hälsar på i Bovall till sommaren, igen. En gång för länge sedan när vi pluggade kom hon och tre andra och hälsade på mig där, bara ett stenkast från vårt nya hus.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan den tiden, men vi försöker att träffas då och då, för att inte tappa kontakten helt. Det skiljer femton år mellan oss, men det har ingen betydelse varken nu eller då, när vi träffades på Medicinareberget. En i "gänget" är lika gammal som jag, men de andra är ännu yngre än C. Roligt har vi haft och mycket har vi gått igenom och mycket kan fortfarande hända.

Nu ska jag försöka få ihop den där pajen bland annat, så på återseende, hoppas jag!

torsdag 11 januari 2018

Snålvarg?

Nu är jag tillbaka. Vilka dagar jag haft och vilka människor jag mött! Allt ifrån tanten som bara ska tittas till och ha en pratstund, till en som behöver hjälp med städningen och den som behöver hjälp med allt, precis allt. Vissa är dementa, vilket kan bli både roligt och besvärligt, medan andra är helt klara i huvudet, vilket också kan ha sina för- och nackdelar.

Åldringarna har sina sätt och personligheter, precis som deras vårdare, därför blir varenda möte intressant. Jag har gått bredvid tre olika handledare under dessa tre dagar och ingen var den andra lik. Fast om man ska vara riktigt ärlig var det en som var mer olik än de andra, men det är ingen nackdel eftersom jag såg glädjen hos en farbror för att det var just hon som kom.

Det som hade kunnat göras i första vändan fick vänta till nästa tur, bara för att det var hon som skulle komma tillbaka, annars hade det kvittat för honom. Ja, där ser man. Hos en annan var ett barnbarn på plats och skulle ha hjälp med något, så i gengäld ville hon hjälpa sin mormor/farmor, varpå vi kunde åka vidare. Spännande och omväxlande arbete är det i hemtjänsten.

Ska jag stanna där då, var ju frågan? Ja, för tillfället i alla fall. På frågan om jag vill ha mer introduktion är svaret också ja. Så jag får två dagar till när vi har flyttat klart och gjort slut med Eklanda. Dessutom bad jag om att få läkemedelsdelegering, och passande nog var den kursen just den vecka som jag ansåg vara lämplig för dyka upp igen...

Schemaplaneraren blev lycklig över beskedet för hon sa: "Jag har helgpass för dig samma vecka". Jahopp. Ingen rast, ingen ro. När ska vi då få ordning på vårt nya hem? sa jag till mannen när vi slapp prata i telefon igår kväll, äntligen. Tja, sa han, jag ska nog också jobba den veckan. Det låter som om han inte redan gör det, men detta var hos en kompis som ska ta semester och åka bort.

Eftersökta på arbetsmarknaden redan innan vi flyttat, det är väl inte så illa pinkat? Dessutom verkar det som att mannen har fått napp i pickup-frågan. Jag tror att den lille han fick i julklapp funkade som amulett. Vi har varit hos en revisor idag för att få hjälp med företagsekonomin och bättre kunskaper i bokföring. Det känns som om saker och ting faller på plats, sakta men säkert.

Vi ska beställa sängar, nu när vi har provlegat olika madrasser och bestämt oss. Färg och gavel var vi rörande överens om från början, någon som blev förvånad? Nej, jag trodde väl inte det heller. Soffgrupp har vi däremot inte kommit någon vart med än, inte för att vi är oense eller så, bara för att vi inte haft tid att tänka på det.

Jag har packat, provjobbat och är helt slut i kroppen och knoppen. Mannen har jobbat, ordnat med fiber, parabol, sagt upp avtal, tecknat nya avtal och sådana saker och är slut i ryggen. Jag fattar inte varför det inte går över, men riskudden jag tog med från Bovall gjorde lite gott i natt, tror han. Det har åtminstone inte gjort så förfärligt ont idag, tack och lov...

Varför sitter jag här och skriver när vi har så mycket att göra och hinna med, tänker du kanske? Dels för att jag behöver det, dels för att det på grund av glömska ännu inte har fyllts på med kartonger. Det finns alltså tre kvar och dem hinner jag fylla i morgon innan de nya anländer. Så jag håller mig lugn och har bara tvättat och lagat mat idag.



Lagat och lagat, köttbullarna var färdiga och därför behövdes bara lite grädde, buljongtärning, sherry (förstås), lingon och sist men inte minst, ansjovisspaet som jag sparade från frukosten:


Det fanns inget ätbart bröd, således blev det knäckebröd som underlag. Jag försöker tömma både skafferi, frys och kyl så gott jag kan innan flytten, det är så svårt att packa och flytta mat, tycker jag. Lite färskvaror fick vi dock hämta hem idag. Grönsaker blev det inte så mycket av när jag var hemma och provjobbade. Samma mat tre dagar i rad, skapat av det som fanns i förråden där.


Pasta, ett paket ärtor, ett paket bacon och riven ost. Från det att jag tankade pansarkryssar'n i söndags kväll har jag inte gjort av med en enda krona förrän idag, det tycker jag är bra. Kajsa-Ann Warg, det är jag det!

I morgon kommer en gammal kursare och vän på fika, det ska bli trevligt! Alltför sällan får vi ihop det, och nu blir det förmodligen ännu mer sällan, men sådant är livet. Å andra sidan flyttar jag närmare andra kursare, eller snarare hamnar mitt emellan. Måhända kommer mitt hem att återigen bli samlingsplats för oss allesammans? Inget är omöjligt, inte hos oss...

Ha det gott och var rädd om dig!







söndag 7 januari 2018

Till er tjänst.

Tänkte det är bäst att jag skriver av mig lite idag, för de närmaste dagarna vet jag inte om jag kommer att orka eller hinna med det. Ikväll åker jag till Bovall och lägger mig tidigt, eftersom jag ska upp tidigt i morgon och påbörja mina introduktionsdagar inom hemtjänsten. Jag ser fram emot det, även om jag tror att jag kommer att bli helt slut.

Jag läste om en ung tjej som hela tiden måste försvara sitt yrkesval inför kreti och pleti. Hon är tydligen för "duktig" för att jobba i hemtjänsten. Hur kan man vara för "bra" för att jobba med människor? Jag har fått liknande kommentarer och det gör mig ledsen. Det är faktiskt ett av världens viktigaste arbeten, att hjälpa våra gamla och sjuka med det de inte klarar helt själva. Här är länken.

När jag pratade med en god vän härom kvällen sa han något som gjorde mig jätteglad och lite rörd. Han menade, apropå att jag själv hoppas på att få ett apoteksjobb igen, att "det i alla fall är en hel del välförtjänt folk som får det lite bättre ett tag" om jag jobbar inom omsorgen. Jag är omhändertagande och engagerad i människor. Ibland lite för mycket, för mitt eget bästa...

Det är därför jag valde att inte studera till läkare då det blev tal om omskolning. Jag insåg att jag skulle ta med mig jobbet hem. Risken är stor att jag hamnar i den situationen nu också, men jag tror att jag har större chans att lära mig att vara "ledig" nu, jämfört med för tio år sedan. Lite äldre och lite klokare har jag nog blivit. Jag vill gärna tro det i alla fall.

Igår var vi hos goda vänner på middag. Det var som alltid en mycket trevlig kväll med väldigt god mat och dryck. Vi fick julklappar också, minsann! Mannen vill ju skaffa en pickup, vilket Lasse snappat upp och gav honom en.



Gunilla tyckte det skulle vara rättvist, så jag fick en bok och inte vilken bok som helst, utan Hannu Sarenströms kokbok Sommarkalas. Jag har börjat läsa lite och den är mycket underhållande och rekommenderas därför varmt. Tack Lasse och Gunilla!

Mat är ju alltid trevligt och nödvändigt. Jag har lagat maten hela veckan lång, misstänker att mannen är glad att jag är hemma på heltid. Egentligen borde han ha gjort maten, emedan jag har jobbat hårt med att packa ihop hans saker. (74 flyttlådor har det blivit.) Fast jag har väl använt mig av matlagningen för att slippa ifrån ett alltför omfattande dagligt kroppsarbete, om jag ska vara ärlig.

Till exempel har jag uppfunnit en ny sås. Jag började med Bongs milda asiatiska fond, hackade lite ingefära och chili och lät det koka ihop med en skvätt sherry och risvin. En gnutta socker tyckte jag behövdes för att få fram smakerna lite mer och sedan redde jag av med maizena.  Lätt och gott!



Under räkorna finns en bit torskrygg och det gröna är citronmeliss. Alltihop blev jättegott och jag tycker det ser ganska stiligt ut också. Det är roligt att experimentera och hitta nya favoriter. Jag kommer att fortsätta med det så länge jag lever, det är nyttigt att vara nyfiken. Det är också därför jag provar på andra yrken, man vidgar sina vyer och får nya erfarenheter.

Idag kom den unge man som köpt vårt hus hit för att ta några mått i köket. De ska bygga om och då är det bra om ritningarna stämmer med verkligheten. En av våra vänner kommer att "ta över" vår köksinredning och nu ska vi bara försöka planera för den logistiken också. Det är mycket nu...

Det blir kycklingvingar till middag, sedan tar jag pansarkryssar'n och åker hem.

Ha det gott och var rädd om dig!






onsdag 3 januari 2018

Ryck och stöt.

Det hann gå tre dagar in på det nya året innan jag gav mig själv tid att skriva något. På nyårsdagen hade jag egentligen hunnit göra ett inlägg, men valde att göra annat. Som att lösa korsord och sudokun och att titta på SOA med mannen. Som alltid numera går hjärnan på högvarv för att hitta smartaste förvaringen, snyggaste gardinerna, skönaste möblerna och coolaste baren...

Samtidigt packar jag pärmar med manualer till Ford, Chrysler och Pontiac, bland annat. En sådan värstingpärm är lika tjock som New Yorks telefonkatalog, när den fanns i pappersformat, och väger mellan fem och åtta kg, beroende på hur många sidor och årtal för edering. 19 flyttlådor med pärmar blev det. Flyttgubbarna ska ju inte få ryggskott. Kan jag bära lådorna, så ska de klara det också.

Mannen har lyftförbud. Det är jag som gett honom det. Han får bara bära lätta saker och inte så otympliga. Hur tror du det går? Han har faktiskt hållit sig i skinnet och nu verkar det som att det värsta är över. Säker kan man aldrig vara, därför får han nog ta det lugnt i morgon också. Nu ikväll är han entledigad och repar med de andra pojkarna och här sitter jag och tar igen mig, med ett glas vin.

För det både får och kan jag som inte har ett jobb att gå till. Fast dit ska jag ändå i morgon, dock bara för att lämna in nyckel och passerkort. Nu är arbetslöshetsbollen i rullning igen. Jag har anmält mig till Aea igen och de ska ta beslut om jag ska ha 45 dagars karens för att jag sagt upp mig själv. 45 dagar!? Det var magstarkt, tycker jag. 30 straffdagar borde räcka. 

Tur att jag hade en massa semesterdagar kvar att ta ut, dem får jag i pengar nu förstås. Apoteket AB är ombedda att skicka arbetsgivarintyg för 2017 till Aea. På Arbetsförmedlingen är jag fortfarande inskriven, eftersom jag bara jobbat deltid. Bäst att jag skickar in min aktivitetsrapport till dem snart också. Jag kan stoltsera med flera sökta jobb under december, för den biten har jag skött hela tiden.

Det är bara så infernaliskt tråkigt att hålla på med rapporteringarna hit och dit! Aea vill förresten att man skickar in varje vecka, nu för tiden. Jag tyckte det var full tillräckligt med var fjortonde dag, men de har kanske mycket att göra och behöver jämna ut topparna, vad vet jag? Är det så himla många arbetslösa akademiker därute?

Nu vet du varför jag inte skrivit något sedan nyårsafton i alla fall. Jag packar, dammar och hostar. Katterna gillar inte den störda ordningen, men de gillar vädret utanför ännu mindre, därför ligger de mest och sover, eller låtsas sova. Jag vet inte riktigt när det blir dags att flytta dem, men helt klart innan vi kastar ut soffan. Det är illa nog att akvariet är borta...

Jag lovade lite bilder av maten vi åt på nyårsaftonen. Här kommer de:

Oxfilé med hasselbackspotatis och grönpepparsås
Varmrätten bestod av oxfilé, så som varje gäst ville ha den. Det var åtminstone ingen som skickade tillbaka tallriken, eller lämnade kvar något på densamma, så jag utgår från att jag lyckades med önskemålen. Fast först hade vi gratinerad hummer och det var premiär för två av gästerna, vilket var extra roligt.

Gratinerad hummer med mycket ost både i stuvning och uppepå. 
Det blev också uppskattat smakmässigt och då är jag jättenöjd och glad. Efterrätten kom aldrig med på bild, men den gillades också. Yngste gästen, vår älsklings-Bob, klämde i sig två laktris-pannacottor, jodå. Jag tycker att det blev en trevlig kväll, på det hela taget. Enda smolket i bägaren var att Kluran inte var helt frisk, så hon begav sig hem innan tolvslaget och att sonen inte kom alls.

Eftersom jag fått en ny mobil av mannen, bara för att han är så snäll, måste jag fundera ut hur jag smidigast lägger in foton från den i mina blogginlägg i fortsättningen. Bara att få igång sådana funktioner som Bank-Id och andra bra-att-ha-grejer krävde ju en hel del hjärnverksamhet och lösenordsbyten av mig igår kväll. Tur att mannen inte är riktigt så analog som han vill påskina...

Problemet med att byta källa för överföringen hit får jag nog lösa själv gissar jag, ty han har aldrig varit inblandad i mina blogginlägg, annat än när jag driver lite lätt med honom, eller talar om hur snäll han är och hur mycket jag uppskattar allt han gör för mig. Men jag ska nog klura ut det, eller om någon av mina bloggande vänner har tips, så mottages de tacksamt.

Jag kan inte heller visa vad jag lagat för mat till oss innan mobilbytet för ibland laggar (laggade) överföringen till Google-foton från Anndroiden (ja, den heter så, av uppenbart skäl) också. Och om du ursäktar, det är ett himla krångligt sätt att först lägga ut bilderna på till exempel FB, för att sedan ladda ner dem till datorn och därefter fiska upp dem till bloggen, istället för direkt från telefonen.

Det finns säkerligen ett jättesmidigt sätt att göra det på, men som sagt, jag har inte hunnit eller orkat lägga pannan i så djupa veck ännu att jag kommit på det. Jag kan berätta däremot, att på nyårsdagen hade vi rester. Sålunda åt vi oxfilé igen, fast denna gång med potatis- och palsternacksgratäng och brysselkål. Ingen pizza här inte!

Igår åt vi lutfisk med Apotekets årgångssenap. Det var ljuvligt gott! Idag blev det en bulgurröra med morot, lök, edamamebönor, selleri och lite vitkål till en fantastiskt god korrrv som våra vänner fårfarmarna tillverkat. Lite cf-gucka med chili och purjolök fick också plats på tallrikarna. I morgon ska jag laga lasagne, det är bra mat när man packar ännu fler flyttlådor och härjar rent allmänt...

Ha en fin onsdagskväll och en härlig torsdag! Var rädd om dig därute...




söndag 31 december 2017

Avslut.

Nu är det snart slut på 2017, vilket har varit ett bra år i stort sett. Mannen slutade plötsligt att röka och fick så småningom en snarkmaskin, vilket har förbättrat hälsan för oss båda två. Sömnhygienen är ett viktigt inslag för det allmänna välbefinnandet. Jag vet egentligen inte helt säkert huruvida beslutet om att sluta röka och att bli lite sundare fick honom att på allvar vilja flytta och börja om på ny ort.

Tanken är inte särskilt långsökt, eller hur? Redan första gången han hälsade på mig i Bovallstrand kunde jag se hur lugn och rofylld han blev. Jag svär att rynkorna slätades ut avsevärt och han såg närmare tio år yngre ut än när jag träffade honom första gången. Nåja, han har fantiserat om att flytta dit i ett par år, men jag har spjärnat emot och framhållit fördelarna med stan.

Men alltefter tiden gick har jag insett att vi inte nyttjar närheten till kulturen, evenemangen och restaurangerna, så varför stanna kvar? Om eller när vi verkligen vill ut och roa oss, bli underhållna och/eller träffa vännerna vet jag att vi är varmt välkomna att övernatta hos ett antal av dem. Därför började vi se oss om efter lämpliga objekt i mina hemtrakter i början av året.

Det tog fart på allvar när vi under en utflykt hittade ett reklamblad med annonser på hus till salu. I Hunnebostrand fanns det ett till synes intressant hus. Alldeles för stort för oss två, men med en lägenhet som gjorde det möjligt att ta med svärmor. Henne kan vi inte flytta ifrån helt utan vidare, det blev vi varse om när hon drabbades av salmonella i somras och inte kunde larma någon.

Huset var inte vad vi hade hoppats på, även om både läget och köket imponerade stort på oss båda två. Sedan berättade en bekant att hans grannar skulle sälja sitt hus i Bovall och nu blev det riktigt intressant. Vi var på en visning och även om det finns 7 dörrar i hallen i källaren så finns det, som man brukar säga, "potential". Övervåningen är helt okej, det är bara att flytta in.

Så, vi vann till slut och köpte fastigheten som även har ett fristående dubbelgarage på tomten, det är inte oviktigt i sammanhanget. Nu återstod då den lilla detaljen att sälja mannens hus. Det gick med andra ord så fort att vi inte ens hade hunnit bestämma vilken mäklare vi skulle anlita i Hagen och till svärmors hus. För hon är ju med på galoppen och är färdig med Mölndal, som hon säger.

När det blev dags för utvändig fotografering för att locka hugade köpare av Hagen hade mäklaren redan ett par som var mycket intresserade. Sålunda skickade hon några egna bilder till dem. Två-tre dagar senare ville paret komma och titta, "ostylat" och som det såg ut. Inte oss emot, att ha en massa visningar är påfrestande på många sätt och vis.

Sedan var det igång. De ville väldigt gärna ha huset och läget. Vi ville bli av med det utan alltför mycket besvär och fix. Vi kom överens ganska snabbt den här gången också och alla inblandade är nöjda och glada. Nu står det flyttkartonger högt och lågt i flera rum och det känns inte lika festligt, speciellt inte en dag som nyårsafton, men det är som det är med den saken.

Om en månad kan vi flytta in i vårt nya hus och veckan efter tar ungdomarna över Eklanda Hage. Vi har fortfarande mycket jobb framför oss, därför är det tur att jag är mellan två jobb från och med i morgon. Inte för att jag tror att det kommer gå någon nöd på oss för den sakens skull, jag får ut mina semesterdagar i pengar och så har jag redan jobb på lut...

Jag tror att 2018 kommer att bli ett makalöst roligt år. Mannen och jag har våra projekt, reseplaner och annat att glädjas åt. Första delen av året kommer nog bli väl så arbetsamt, för vi får ju givetvis hjälpa svärmor med hennes flyttbestyr också. Min förhoppning är att det är klart senast maj-juni, för i sommar kan jag nog få jobba mer än heltid om jag vill.



Jag önskar alla ett fint slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år, ro i själen och mycket glädje!

PS. Ja, vi har ätit mat. Till exempel frikadeller i tomatsås:



PPS. Idag blir det hummer, oxfile och pannacotta. Bilder kommer kanske i morgon.







fredag 29 december 2017

Sorgligt.

Jag är fortfarande anställd på Apoteket Kungsmässan i Kungsbacka, men har gjort min sista arbetsdag. Det känns konstigt att vika ihop sina nytvättade arbetskläder och inte lägga dem där jag brukar ha dem, lätt tillgängliga inför nästa arbetspass. Det blir inget mer pass där. Det går inte riktigt in. Trots kortet och champagnen från mina älskade, underbara och fina arbetskamrater...



En ledig helg innebär arbete på måndagen, därefter tre lediga dagar till i vanliga fall. Nu råkar det ju vara nyårsdag på måndag, och då är Kungsmässan stängd. En av fyra dagar om året kommersen får stryka på foten och alla anställda andas ut. Jag skulle fara med osanning om jag påstod att jag kommer sakna sorlet folk åstadkommer, musiken som alltid hörs och allt annat brus.

Jag kommer inte heller att sakna helgpassen, eller de "sena" kvällarna. Huruvida 20.00 är sent kan förvisso diskuteras. På Östra jobbade vi till 22.00, så Kungsmässans tider var ändå en förbättring, dock sämre än Lerums 19.00 och Flodas 18.00. Den största anledningen jag trivts så bra är mina kollegor, mestadels fantastiskt trevliga kunder och att mitt yrke är världens roligaste.

Jag vet inte helt och hållet vad vad som väntar mig i framtiden, arbetsmässigt åtminstone, men jag har stora förhoppningar om att det kommer att lösa sig. Jag har sökt till både hemtjänsten och tjänster som personlig assistent. Det ska bli spännande att se hur det blir. Jag har konfererat med mannen och kommit fram till att de enda barn jag ska engagera mig i är våra barnbarn.

Därför är de två sökta tjänsterna (hittills) hos vuxna. Båda råkar vara kvinnor, men det är antagligen lika många män därute som behöver daglig hjälp, och jag tror inte det skulle vara svårare på något sätt. Fast vad vet jag? Inte ett dyft, men eftersom jag är notoriskt nyfiken är jag beredd att testa. Vad har jag att förlora, liksom?

I onsdags hämtades vårt stora akvarium av en bekant till mannen. Oj, vad mörkt och stort vardagsrummet blev! Det har tagit stor plats, men lyst upp på ett fint sätt. Mayzan är nog den som saknar det mest, för hon använde det som sovplats. Värmen som sipprade upp genom locket gillade hon, så där har hon tillbringat mycket av sin tid.

Vi får se om det lilla akvariet kommer att bli den nya favoritplatsen när det fått nya invånare och ett bättre lock än det gamla, vilket konstigt nog höll för en mycket tyngre katt än Lilla Röd. Attila satt gärna på det när han ville ha koll på läget. Såhär i slutet på året är det dags för reflektioner och minnen och här kommer de och alla känslorna på en och samma gång...

Samtidigt som jag tänker tillbaka och minns, har jag fullt upp med att planera nyårsmenyn. Just nu vet vi inte hur många deltagare det blir, då sjukdomar grasserar och planer, förhoppningar och önskningar snabbt kan komma på skam. Därför har vi handlat för sex personer, men kanske blir vi bara 4. Det är som det är, och det blir vad det blir.

Igår kostade jag på mig en pizza till lunch, för att komma ifrån en stund och samla mig lite. Mellandagsrean drar folk, så jag hade tur att få en sittplats på Nello. Bredvid mig satt en farmor och Kjell (jag hade nästan lust att föreslå att han skulle kallas Boffa av barnbarnen) och två små flickor. Som alla andra gäster som beställt "dagens" fick farmor en kopp till kaffet som ingår efter maten.

Det fick inte Kjell, vilket den större flickan påpekade, varpå farmor förklarade hur det låg till. Jag var bara intresserad av att hinna få i mig så mycket som möjligt av min pizza innan rasten var över, det vill säga allt utom kanterna, så min "gratis" kopp kaffe skulle så att säga frysa inne på grund av tidsbrist och att jag inte har tid att springa på toaletten stup i kvarten.

Således fick Kjell min kopp så att han och farmor slapp gå och betala för en extra kopp. När jag gick därifrån frågade flickebarnet "-varför gjorde hon så?", varpå farmodern säger "- det där var en väldigt snäll tant", vilket nästan fick mig att ångra mitt tilltag. Tant? Jag?! Men för sjutton, jag är ingen tant, väl? Lite snäll var jag, det kan jag gå med på, men tant. Nej!

Jag gick därifrån, trots allt ganska nöjd med min lunch och mig själv. Hur andra väljer att se på mig är inte alls viktigt. Jag vet vem jag är, hur jag är och vad jag är, alldeles själv. För det mesta i alla fall, och när jag tvivlar på mig och mina förmågor talar mannen om hur fel jag har. Ibland får jag presenter också. Som igår, då hade han hämtat en iPhone till mig...

Idag tar vi det väldigt lugnt eftersom mannen har hemskt ont i ryggen. Sviter från akvarieflytten. Det är konstigt att se honom så stel och med så mycket smärta, det gör ont även i mig. Han har verkligen inte gjort något för att förtjäna detta och jag kan inte göra ett dugg för att lätta smärtan, det är jobbigt. Naproxen och Ormsalva är allt jag kan erbjuda.

Strax börjar "På spåret". Det är något jag uppskattar och gillar. Alltid lär man sig något nytt och ibland inser man att det finns mer kunskaper än väntat i bakhuvudet, det är roligt!

Ta hand om dig och din omgivning, njut av långledigheten om du har turen att ha en!










måndag 25 december 2017

Gör rätt.

Julafton är förbi, juldagen är snart över och i morgon är det jobb för min del. Jag är jättenöjd med julfirandet i år, vilket inleddes med att hämta svärmor och en son för vidare transport hem till päronen. Där fanns redan systrar, svåger och systersöner på plats och vi åt en massa god mat, drack en och annan snaps och hade en alltigenom trevlig kväll.

Vi knatade så småningom hem till lägenheten mätta och glada, och la oss ganska omgående, efter att ha bäddat ner svärmor i bäddsoffan. Vaknade i tid för att svara i telefonen när min mormor ringde för att stämma av för en träff, efter hennes juldags-boule med "killarna". Jodå, hon må vara 87 år, men med henne måste man avtala tid för att få träffas.

Det var första gången svärmor och mormor sågs och det föll väl ut, speciellt när mormor direkt placerade svärmors ursprung i Halland och inte i Småland. Jag menade att det ska till en småländska för att höra att det är halländska som talas. Vi fick kaffe och smörgås, det går inte att komma undan det eller en regelrätt middag, innan vi åkte vidare till våra barnbarn.

Även det var en debut och eftersom Boffas mamma fick en kram av barnen innan vi åkte vidare, så tycker jag nog att även det var en succé. Vi åkte via Kungshamn för att lämna av sonen innan färden gick hemåt, till Mölndal. Fast mannen uttryckte det såhär när vi kommit innanför dörren i Eklanda:
"Då har vi firat jul hemma i år..."

Jag har nog nästan skrämt slag på honom med mina visioner om hur nästa jul ska firas. Det ska vara julgran, det ska vara tomtar, ljus och glitter i varje vrå och hela tjocka släkten ska komma hem till oss, plus en god vän. Vem vet, det kanske är fler som behöver trevligt sällskap nästa julafton, då får vi lösa det med efter bästa förmåga.

Räcker inte stolar och bord till finns det tre hem på mycket nära håll som får bära över sitt möblemang till oss. Platsen har vi i alla fall! Åh, vad jag ska fynda julpynt när jag jobbat klart! Det blir alltså på fredag. Mina tre sista dagar står för dörren och det är jättejobbigt, skrämmande och lite pirrigt på en och samma gång...

Skrämmande och jobbigt i så måtto att jag ger upp en fast tjänst som jag har trivts så himla bra med och har så underbara arbetskamrater, vilka är svåra att lämna rent känslomässigt. Pirrigt, för att jag inte vet vad som väntar mig i framtiden, men jag har en känsla av att det kommer att ordna sig. Mötet med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs föll ju mycket väl ut, vilket jag skrev här.

Jag är av den fasta övertygelsen att allt löser sig, förr eller senare. Och jag brukar få rätt...



Till exempel denna. Rödtunga med ris och sås, vilken jag knåpade ihop i torsdags. Även mannen gör rätt, som denna:


Karré-revben, så mycket saftigare än vanliga, och såsen! Det var alltså fredagens middag. På lilla julafton gjorde han i ordning kycklingklubbor i ugnen, ävenså rutiga potatisar (så kallade hashtags, enligt min faster) och en cf-gucka. Ingen julmat så långt ögat når, alltså. Och det tycker jag fortfarande är enda vettiga tillvägagångssättet.

För det är på Julaftonen man äntligen ska få alla sina lustar tillfredsställda, med skinka, pressylta, laxarna, Jansson, sillarna, kålarna (både röd och grön), knäcken och, för den som verkligen vill, Ris à la Maltan. Den som är trött på julmaten redan på julafton eller juldagen har gjort fel. Vi har ingen julmat hemma nu, mer än den ömma moderns pressylta och det känns lite tufft.

Men eftersom jag jobbar som jag gör, är det inte någon större mening att laga till en hel skinka till oss båda, eller lägga in sill, koka grisfötter och grava lax. Det passar inte så i lunchlådan, nämligen. Och ska vi vara ärliga så är jag den mest outtröttliga julmatsätaren i vår familj. Mannen är duktig på att äta julmat, men tröttnar lite fortare än jag, vilket jag tycker är obegripligt. En vecka, sedan är jag klar.

Måhända blir det gravad lax till nyår istället. Antingen den snabba eller den traditionella varianten. Hur nyårsaftonen kommer att te sig står ännu skrivet i stjärnorna, eftersom sonen inte har bestämt sig och gode vännen inte vet exakt hur det kommer att bli för hans del, så vi spikar inget alls. En annan god vän tillfrågades i skrivande stund, för julen verkar ha blivit en stor besvikelse.

Så kan vi verkligen inte låta det fortsätta in i det nya året, här ska festas, glädjas och skojas! Tills dess önskar jag dig en god fortsättning på julhelgen och mellandagarna. Och låt ingen förstöra något för dig, du är för värdefull för det!






torsdag 21 december 2017

Ny karriär?

Efter regn kommer sol sägs det och efter min fadäs i lördags behövde jag verkligen lite sol och glädje. Igår hade jag en avtalad tid för intervju med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs Kommun. Det är ett timvikariat och alltså inte "tills vidare", men det gör detsamma. Jag hoppas och tror att jag utan alltför stora problem kommer att få ett sommarvikariat inom Apoteket och i förlängningen fast jobb igen.

Om jag inte trivs fantastiskt bra med att hjälpa gamlingarna i kommunen i deras vardag, för då stannar jag förstås. Jag börjar med att prova på under tre dagar, för att se hur det går till. Sedan blir det läkemedelsutbildning (!) och efter godkänt prov för en sjuksköterska får jag delegering att dela ut mediciner också. Förutsatt att alla inblandade tycker att jag är lämplig för jobbet.

Vänner och bekanta har tipsat om olika jobb och jag har lämnat intresseanmälan för liknande tjänster i Munkedal och Lysekil också. Dessutom har jag sökt en tjänst som personlig assistent där min matlagningspassion är en merit, det du! Sanningen att säga är det också bara ett "vid-behov-vikariat", men kan nog vara kul och intressant att prova på, det också.

Och ombyte förnöjer, som du vet. I vissa lägen eller stadier i livet är det skönt att ha väldigt fasta rutiner och förutsägbara arbetsuppgifter, men i alla fall nu, i mitt liv idag, välkomnar jag variation och annorlunda arbetsuppgifter. Att lösa problem, ta initiativ, tänka själv och utanför den berömda boxen, är stimulerande och som du vet backar jag sällan eller aldrig för nya utmaningar...

Dagens utmaningar är att städa, vilket jag gärna undviker, och att koka knäck, vilket bara inträffar en gång om året och inte alls är speciellt utmanande eftersom jag tar mikron till hjälp. Jag tror att läget är någorlunda under kontroll inför julen. Julklapparna är få och klara för inslagning. Om vi inte kommer på något mer, bara för att det är roligt, såklart.

Idag ska vi ha rödtunga till middag, med lite räkor och god sås. I morgon lagar mannen till karrében, en lite ovanlig styckdetalj som liknar revben egentligen, men blir mycket saftigare. Jag jobbar fredag och lördag, det vill säga dag fem och fyra i min nedräkningsalmanacka. Nästa vecka är det slut, på torsdag. Det gör lite ont i hjärtat, men det ska å andra sidan bli skönt att flytta hem...

Nu ska jag skålla mandel, hacka densamma och dessutom lite lakritsstång till knäcken, skala räkor och koka fond, rasta snabeldraken och fylla soptunnan med så mycket det bara går, spela julmusik och försöka få lite julstämning i huset. Hörde jag glögg?

Ha det fint och stressa inte, det blir jul ändå, så länge du är rädd om dig!






lördag 16 december 2017

Kukorka.

Vissa dagar bör man inte lämna sängen eller hemmet, så är det bara, och detta visade sig bli en sådan dag. Att vara ledig och ta igen sig är nödvändigt. Att laga mat är också nödvändigt, det är som du kanske vet min terapi. Jag borde ha stannat hemma och gjort precis det och inget annat, för i samma stund jag tog beslutet att tanka bilen fick jag uppenbarligen totalt och oåterkalleligt hjärnsläpp...

Jag hade några ärenden att göra så jag åkte först till Bolaget för att hämta Southern Comfort, ty denna dryck krävs för att göra julköttbullar, det är en gammal tradition som jag inte gärna tummar på. Den har inte alls med receptet på köttbullarna att göra, utan har till uppgift att hålla köttbulletrillaren, det vill säga jag, på gott humör under själva tillverkningsprocessen.

Sedan hade jag tänkt åka till Ö&B för att skaffa hem kattmat till ett bra pris, samt blockljus av stearin. På vägen dit fick jag snilleblixten att tanka bilen, för att slippa det en annan dag. Det är nu det går åt skogen. Jag ställer mig på min "vanliga" plats på St1, öppnar tanklocket och börjar tanka. Sätter mig i bilen, stoppar ner mitt tankkort och håller mig varm för vinden utanför är iskall.

När pumpen slår ifrån går jag ut igen och sätter tillbaka slangen på sin plats och fryser bokstavligen till is, för jag har fyllt min dieselbil med bensin. Jag brukar inte svära i denna blogg, och jag ska inte återge ramsorna jag hävde ur mig när jag insåg hur urbota korkad jag varit, det är inte okej för känsliga läsare. Inte heller okänsliga, faktiskt...

Jag ringer mannen som är på väg för att rigga inför ett gig och frågar vad jag ska göra. Hans första fråga är om jag startat bilen, vilket jag inte har, för jag visste någonstans att det nog inte är så lämpligt att få bensin i en dieselmotor. Sedan ringer jag pappa, för att lite närmare få veta hur illa det är. Han säger samma sak, starta inte bilen.

Okej, där står jag och bilen med. En St1-serviceman kommer för att kolla status på pumparna, honom ber jag om hjälp att putta undan bilen, så att jag inte står i vägen för andra, mindre korkade kunder än jag. Jag ringer mitt försäkringsbolag och Bertil skickar en bärgare. Bärgaren ringer upp mig efter en stund och säger att han kommer inom en timme.

Det börjar bli väldigt kallt i bilen, så jag tar min tillflykt till Zoobutiken för att få tillbaka känseln i näsan. Står där som ett fån och tittar på min bil och på vägen med julklappshandlande trafikanter. Efter en stund känns det lite dumt att bara stå där, så jag går vidare till Cervera och låtsas vara intresserad. Tänker mest på hur dyr min fadäs kommer att bli...

Vid detta laget är klockan lite över tre och flera butiker har stängt redan. Toys r us har förstås öppet, går in en stund där med, totalt ointresserad (har redan bärgat barnbarnens julklappar), lånar kundtoaletten, den är fin med toalett och handfat i miniformat, också. Går tillbaka till Zoobutiken, med bästa utkiksläget och väntar på nytt samtal från Bärgar-Henke, min hjälte idag.

Han ringer och säger att han är på väg, är på Linné och jag säger om en kvart då. "Nä, tio minuter", sade han. Han fick rätt, trots julkommersens oundvikliga trafik. Min vanliga optimism hade på något sätt frusit ihop till en negativ isklump under dessa timmar av väntan och våndan. Som vanligt är bärgaren en fantastisk person som tinar upp mig och får mig på gott humör, trots allt.

Han tar min bil på släp och kör till Renault nedanför backen där vi bor och skjutsar mig hem, innan han far iväg till dagens (förhoppningsvis) sista jobb. Tack Viking-Henke! Jag är dig evigt tacksam.
Väl inne i stugvärmen rör jag ihop farmor Ellinors köttbullesmet och häller upp en skvätt Southern Comfort och skickar in mina kycklingvingar i ugnen.

Ser tråkigare ut än det är...
Det fanns lite surkål kvar som jag värmde upp med lite smör. För övrigt har jag i bara farten bytt lakan i sängen och tvättat lite mer än dem. Knäcken kokar jag i morgon, eller en annan dag, jag vågar inte riskera att jag missar rätt watt-inställning på mikron och får göra om. Jag ska hålla mig till det jag är bäst på resten av kvällen (och är riskfritt), nämligen ingentingen...

Hoppas att du haft en så mycket bättre dag än jag och att allas vår morgondag blir suverän!

PS. Farmor Ellinors köttbullar:
1 kg blandfärs
3-3½ tsk salt
2 finhackade gula lökar
1 dl ströbröd
1½ dl starkt kaffe
2 ägg
Svartpeppar efter tycke och smak

Sammanlagt blev det drygt 100 köttbullar

PPS. Mikroknäck:
2 dl grädde
2 dl socker
2 dl ljus sirap

Häll allt i en hög glasform, typ sufflé-, kör på 450 W i 5 minuter, rör om i smeten.
Låt det sköta sig själv i mikron i ytterligare 20-23 minuter, kolla med kulprovet, tills du har den konsistens som önskas. Jag föredrar hård knäck, så länge det handlar om sådana som beskrivs i receptet, andra får gärna vara mjukare och inte så dyrbara...

PPPS. Rubriken betyder dum som en ko på bohuslänska. E korka ku, alltså.





måndag 11 december 2017

Kompromisslös?

Måndagar brukar ju vara min bloggdag, så jag gör väl ett inlägg då. Det har varit full rulle från morgon till kväll, så jag har inte haft tid förrän nu ikväll. Startade med kaffe och tidning i sängen, ty det är viktigt att mjukstarta. Speciellt när man är efterlyst av sin vårdcentral och ska mäta sitt blodtryck, vilket har varit precis på och över ajabaja-nivå de senaste gångerna.

Så jag åkte dit och hade Två Dagar med mig alldenstund jag vet hur det ser ut i väntrummet en måndag. Efter anmälan och betalning satte jag mig ner bland gamlingarna och läste. Sedan fick jag egen "kuppe" och order om att vila innan syster kommer och mäter. Ingenstans att lägga rock och väska och därmed satt jag på britsen, trots att jag misstänkte att jag skulle ligga ner, egentligen.

Syster Sofia kom och frågade om jag vilat. Jag har suttit här och läst, sa jag. Kände mig helt lugn och avslappnad, men lite orolig för resultatet var jag allt. Dock visade det sig inte (alltför mycket) på trycket, för jag landade på 138/85. Så jag slapp ur deras garn, med en förmaning förstås, att hålla koll på trycket regelbundet i fortsättningen. Okej då...

Åkte hem till ett tomt hus, eftersom mannen körde svärmor till bussen. Skrev en kort lista på vad som behövde hämtas från affären för att klara de närmaste dagarna. Jag bestämde igår att vi skulle ha lever idag, densamma fanns redan i frysen. Vi har bestämt att mannen steker fläsk (också ur frysen) i morgon och gör löksås och på onsdag blir det spenatsoppa, vilken också finns i frysen.

Sedan har vi inte kommit längre i planeringen, men vi ska försöka tömma frysen så gott vi kan nu i december och januari. Vi vet i nuläget inte riktigt när vi får tillgång till huset i Bovall, nämligen. Jag tror att vi ligger ganska bra till i planeringen för övertag på mannens födelsedag, men då jag slutar mitt anställning på nyårsafton, hade det inte gjort något om vi finge flytta tidigare.

Idag gick ett stort lass till ÅV, det var skönt! Resten kan vi klara själva vartefter. Så värst flitiga besökare på tippen har vi inte varit, därför vi ska nog kunna passera sju, åtta gånger till i år, minst. Efter årsskiftet har vi ytterligare tolv passager, så jag tror vi klarar den biffen. Jag är så innerligt tacksam över att vi slipper flyttstäda också, det är inte roligt när man bara vill packa upp igen. 

Ungdomarna som tar över vårt hus var här i lördags, med en hantverkare i släptåg. De ska lägga in nya golv, byta ut köket, vilket vi tycker är lite onödigt, måla och tapetsera om, vilket är väldigt nödvändigt i vissa rum, och förmodligen renovera badrummen också. Det sistnämnda skulle jag börjat med, men väntat med det som bara är tre år gammalt, men det är ju jag det...

När vi flyttar in i Bovall har vi en våning som är alldeles utmärkt bra att bo in sig i, innan vi börjar fundera på eventuella förändringar. Källaren är vår första prioritering, näst efter dräneringen runt huset. Vi ska undersöka möjligheterna att installera bergvärme och en kamin till. Jag har redan varit i kontakt med kommunen i dessa frågor, men väntar lite med offerter tills vi kommit lite längre.



Jobbar man hårt som mannen och jag gör, måste man ha god mat. Fast jag vet att många rynkar på näsan åt lever, men då har de inte ätit min leverstuvning. Idag blev den smaksatt med Dijonsenap och sherry, förstås. Och så ska det vara lite curry i också, det är det som gör att den mest motvilliga provsmakaren faktiskt överger sin skepsis.

TV-middag
Igår valde mannen korrrv, med surkål. Enkelt och framför allt gott! Det lustiga är att han, som aldrig klarat av sura eller syrliga saker som fil, gräddfil, majonnäs och remouladsås numera äter allt utom filen och helst inte ens känner doften av den. Därför äter vi understundom yoghurt till frukost istället. Egentligen tycker jag bättre om fil, men man får kompromissa i sina relationer till andra.

I alla förhållanden behöver man kompromissa för att få dem att fungera. Ponera att din partner mår bra av att bada varje dag, ska han eller hon inte få göra det för att du inte tycker det är nödvändigt, onödigt dyrt eller tar för lång tid? Om det är den ekonomiska biten som är viktigast, hur kan man spara in på något annat för att väga upp den kostnaden?

Och handen på hjärtat, har du inte en last som din partner tycker är onödig på något sätt, men ändå får du hållas, för att det får dig att må bra? Laster, ovanor och tics får helt enkelt tolereras för att ingen, absolut ingen, är helt felfri och med största sannolikhet finns det fler förtjänster än brister hos ditt hjärtas val, din arbetskamrat, grannen eller vännen. Eller hur?

För övrigt har vi hjälpts åt att byta däck på våra bilar idag, mannen och jag. Det kändes liksom att det var dags, för hemfärden igår var inte helt säker med mina sommardäck.Någon gång i uppförslutet tappade jag väggreppet när den praktiskt taget stillastående trafiken fick rörelseutrymme igen. Jag är en bra bilförare, som vet hur man parerar sladdar och hur man får bättre grepp i i halkan, men utan dubbar blir det trots allt då och då vanskligt att ta sig fram i modd, is och nysnö...

Pansarkryssar'n har ju fördel med sin tyngd, så jag ser fram emot att få min egen och att mannen får sin pick-up. Jo, är du intresserad av en finfin Clio (2011) tycker jag du ska höra av dig, då köper du en Pärla som bara har haft mig som ägare, är vackert gråblå och fungerar utmärkt. Vill du ha en pansarkryssare (2000) med löjligt mycket lyx är du också välkommen med ett bud.

Sov så gott när det blir dags att lägga huvudet på kudden och var rädd om dig i trafiken!