måndag 21 maj 2018

Gnällspik.

Istället för att få mitt eget hår i ordning klippte jag en systers förra veckan. Men på lördag ska det äntligen bli av för min del! En ung tjej la ut en annons på en köp/sälj-sida jag är medlem i, och eftersökte "försökskaniner" under sin pågående utbildning till hårfrisörska. Jag nappade och vi kom överens igår. Visserligen får jag ta mig till Lysekil, men klippningen kostar bara 150 riksdaler...

Jag fick låna Ernst Lundbergs böcker av en tant jag brukar hjälpa. Han skriver om Bohuslän i allmänhet och Sotenäs i synnerhet, från 1600-talet och framåt. Margareta Hvitfeldt hade stort inflytande på folket och var verkligen inte Guds bästa barn. Dock lät hon instifta diverse stipendier så småningom, och det är som donator hon är mest känd, åtminstone numera.

Böckerna är skrivna på dialekt, i alla fall delvis. Jag är förvisso inte den rätta att skriva på dialekt, då jag egentligen inte till fullo behärskar att tala den, men det är mycket jag skulle ha skrivit annorlunda än den gode Ernst. Jag tappar farten i läsningen när det ser fel ut i texten och inte fungerar som jag är van att höra språget heller.

Det ska bli roligt att se hur det går för den snabbläsande mannen, som är infödd Mölndäling och ibland behöver översättare te å begribe't. Den talade dialekten, alltså. Att läsa texter brukar vara lättare, då kan jag till och med förstå holländska till en ganska hög grad, men det är en helt annan sak att höra och förstå en livs levande holländare som talar på sitt språk.

Vi har varit på utflykt! Ända till Tidaholm, minsann. En trevlig liten stad med en Bluesfestival och en liten tävling för de band som vill få möjlighet att spela på den. Det var alltså därför vi hamnade där. Mannen är sedan en tid medlem i Sven B Good and The Blues Stompers nämligen och bandet hade gallrats ut av festivalkommittén får att tävla mot fem andra band om ett deltagande nästa år.

De vann inte, vilket möjligen var helt i sin ordning, men de var inte bland de fyra som gick vidare efter att juryn sagt sitt och publiken skulle fälla avgörandet. Antingen gick juryn för långt i någon sorts jämställdhetsiver, eller så ligger jäv nära till hands att misstänka. Vinnarna var Carl and the Foolin' Jukes och det har jag inget alls att invända mot, vill jag påpeka!

Dock var det inget sväng i två av de band som gick vidare, medan Eva and the Blueboys var riktigt bra och förhoppningsvis kom tvåa. Det är i alla fall mer än jag vet, för vi packade ihop oss och åkte hemåt innan publikens röster hade räknats, och kände oss nöjda och glada ändå.

Vinnarna av Dusty Road Blues Challenge 2018
Carl and the Foolin' Jukes

Vi var hemskt trötta eftersom vi blev väckta vid fyratiden på morgonen, av två snubbar som satt i det gemensamma pentryt och uppenbarligen hade fått lite för mycket innanför västen och inte tänkte på att det kunde vara lämpligt att stänga dörren ut till korridoren med gästrummen. Det fick jag göra. Sedan var det, som du förstår, lite svårt att somna om...

Jag är inte helt säker, men det kan ha varit killarna, vilka jag snabbt döpte till Blues Brothers på grund av deras utstyrsel, som lite senare dansade framför scenen. Men det kan ha varit några andra, de hade inte kostym och hatt i pentryt i alla fall och jag var för trött för att skälla på riktigt. Om Blues Brothers mot förmodan skulle läsa detta och känna sig oskyldiga, ber jag om ursäkt här och nu.

Mat har vi ätit, förstås. Den grekiska restaurangen Athena på Gamla Torget där det spelades hade alldeles utmärkt mat.

Grillmixen som har ett fint grekiskt namn jag inte minns var väl tilltagen och god!

Vi åt även varsin kebabtallrik där innan vi åkte hem på lördagen. Sedan behövde vi inte äta mer den dagen. Det gjorde vi dock igår. Vi hittade kalvbiffar på City Gross på vägen hem från Tidaholm och dem fick mannen grilla medan jag gjorde en sallad av sojabönor och det jag hittade i kylen.



Jag kokade en rabarberchutney igår, förresten. Den var god att ha till det grillade köttet och lär passa till ost. Hårda och vällagrade ostar blir nog bäst. Till brie och tallegio var den sådär. Då var aprikosmarmeladen godare...

Rabarberchutney på gång!

Idag blir det antingen grillade karrékotletter eller korrrv. Vi får se vilket som passar bäst. Vi kanske får tillbaka min lilla Pärla, lagad och med släckta tvåor senare idag. Det blir lättare att sälja den då. Intresset har varit lågt och det antar jag beror på att den från att ha sålts som en miljöbil, plötsligt blivit paria i och med miljönissarnas galenskaper.

Men köp en ny bil då, hur miljövänligt är det att producera en bil oavsett vilket bränsle den går på?! Vilken sorts el går elbilarna på, förresten? Är det sol-, vatten-, kol- eller kärnkraft? Jag tycker inte att miljödebatten och framför allt inte miljöbilsdebatten är särskilt väl underbyggd, när ännu ej uttjänta fordon måste ersättas av nya, dyrare och mindre trafiksäkra. Helst igår...

Sådär, nu har jag kanske anklagat fel människor för hänsynslöshet och andra för eventuellt jäv, gett mig på dem som förstår sig på miljön mycket bättre än jag och klagat på en författare som inte skriver dialektalt rätt idag. Nu räcker det med negativa saker och tänker på Gustav Dahlén, som delade ut knappar med texten "Var positiv" till gnällspikar...

Vi besökte Dahlénmuseet i Stenstorp i fredags, det tycker jag du också ska göra! En mycket driftig man och en fantastisk uppfinnare, som trots en allvarlig olycka då han blev blind fortsatte att jobba och hitta på nya smarta lösningar på vardagliga och andra problem. Museet är inte stort, men mycket fint och guiden var verkligen engagerad och väl påläst. Väl värt en liten omväg, således.

Ta hand om dig och din omgivning, själv är jag långledig och tar hand om mig, vilket många nära och kära påpekat att jag borde. Plötsligt händer det!

PS. I lördags kväll såg vi de "riktiga" Blues Brothers på TV. När jag egentligen var på väg in i sängen sa På:an att strax börjar filmen och då var det ju kört, förstås. Lustigt sammanträffande, eller hur?!










fredag 11 maj 2018

Extra kol?

Hur vet man att man jobbat för mycket? Man glömmer viktiga saker, som datum för operationer, bara för att man inte hade med almanackan en dag och inte tänker på att lägga in en påminnelse i mobilen. Man orkar inte ens tänka på att planera mat, knappt ens tillaga den. Att skriva blogginlägg är inte att tänka på och man längtar bara efter att sova...

Sedan första mars har jag jobbat 50 dagar. För att du ska slippa räkna hur många dagar det gått fram till dags dato kan jag upplysa om att det är 69. Trots denna trötthet har jag väldigt roligt på jobbet, och tur är väl det, jag tror inte heller att det märks hur trött jag är. Man är väl professionell? Och lön vill jag ha, förstås. Så det är bara att bita ihop och jobba på.

Men jag ska ta det lite lugnare i fortsättningen. Jag har tackat nej till jobb idag, till exempel. Jobbar i morgon, men inte på söndag. Måndagen är också bokad och jag väntar på besked om jag anses vara mogen för ett inhopp på avdelning 1 på tisdag. Jag vet inte vilka kriterier som ska uppfyllas för det, och det gjorde inte hon som ringde mig heller, så vi får se...

Jag har överlåtit nästan all matlagning på mannen. Det är han som chefar över grillen, nämligen. Som arbetsledare har jag delegerat den till honom, nästan helt oinskränkt. (Ibland kan jag inte låta bli att lägga på ett extra kol, eller två.) Han är duktig på att grilla, läs: har tålamod att vänta på att kolen ska bli gråa och har vett på att inte elda upp maten, istället för att låta den få fin yta och smaka gott.

Grillsäsongen har börjat och vädret har verkligen inbjudit till att lite lättare matlagning i uterummet.


Exempelvis tyska goda korvar med tillbehör såsom ananas, majs och sallad. Eller varför inte grillad rödtunga? Den är förvisso urbenad och upplagd på bilden så att man knappt kan se vad det är, men gott var det i alla fall!


En bortglömd bakpotatis fick grillyta på dess snittytor och ananasen var med på ett hörn denna gång också. En gucka gjordes av mig faktiskt, det var nog det enda vettiga jag bidrog med på hemmaplan den dagen. Det var bland annat schalottenlök, ananas, gurka, kapris och inlagd gurka i den, om jag minns rätt...


Färsbiffarna höll inte ihop som det var tänkt, men de var goda ändå. Mannen stod för allt, även guckan som var väldigt fräsch och god. Idag grillar vi fiskspett, det är ju fredag!

Pollensäsongen är igång och det gör inte livet lättare, precis. Ändå märker jag att det inte är lika illa i år som de senaste åren. De friska havsvindarna blåser in pollenet över inlandet så att luften här är mer lättandad, vilket är en bonus. Men visst påverkar det mig, med trötthet framför allt, då jag medicinerar mig duktigt för att slippa kliande ögon, snuva och andra symptom.

För övrigt ska jag hjälpa sonen att beställa nya möbler, lugna svärmor som har fått panik över flytten, försöka byta ut vintergarderoben mot sommarvarianten och ja, det är alltid tusen saker man måste göra. Städa, eftersom katterna hårar ner överallt, hela tiden. Försöka få ork att boka en tid för klippning, det är en månad sedan jag konstaterade att det är hög tid för det...

Nå, i morgon jobbar jag bara 7-14, så vi kanske hinner städa då och ägna söndagen åt navelskådning och gratulera dottern som fyller år. Det känns lagom, liksom. Vi har hämtat mat på Kustcharken för resten av helgen, men vad det är kommer i ett annat inlägg, förhoppningsvis inom en relativt snar framtid.

Var rädd om dig och tänk på vätskebalansen i värmen!

söndag 29 april 2018

Aldrig mer.

Lika bra jag tar chansen att skriva lite idag, jag tycks aldrig veta när jag har tid och ork igen. Jag ska aldrig mer jobba nio dagar i rad, i alla fall. Mitt i detta jobbmaraton blev jag förkyld och alldeles matt i kroppen. Jag åkte runt med ett miniapotek i min väska och spritade mig noga före varje besök. På torsdagen hade jag mat-turen och det var nog bra.

Ingen var gladare än jag när klockan blev fyra i fredags och jag var "svartad" för helgen. Det vill säga att sista gången jag pratade med bemanningen och tackade ja till jobb i morgon, tisdag och torsdag, passade jag på att be dem att inte ringa under helgen. De är glada och tacksamma för alla gånger jag tackat ja, och ser ju hur mycket jag jobbat, att det aldrig varit något problem att tacka nej.

Möjligen var mannen lika glad som jag, vi har inte sett så mycket av varann de senaste dagarna. Dels på grund av mitt myckna jobbande, dels för att han varit iväg på två rep. Dessutom blev han sjuk igår, såklart. Fast han fick värk i kroppen, det fick inte jag, vilket jag är tacksam för.

Mannen skaffade hem en hel gös på fredagen och tillagade den också. Jag hade order om att vila. Inte mig emot! Jag fick dricka rosé under tiden, så jag hade inget att klaga på.



Han lagade till fisken i foliepaket, med lök, gräslök, citron och mycket smör. Jättegott blev det! Nu vill inte mina mobilbilder synkas med datorn, så någon bild på den maten kan jag inte presentera, tyvärr. Du får hålla till godo med mannens baksida...

Jag tycker inte om när saker och ting som funkat bra plötsligt inte gör det, och jag inte fattar hur jag ska ställa det tillrätta. Vi, eller först och främst mannen, brottas med en kass fiberanslutning också. Vi betalar för en hastighet som bredbandskollen inte mäter upp. Inte på långa vägar! Frustrerande är bara förnamnet. Vissa saker ska man inte behöva bråka om, eller med.

Nå, det går ju att fixa till bilder på annat sätt, här får du en bild på gårdagens middag.



Oxfilé med en sorts rödvinssås och hasselbackspotatis smakade inte så dumt. Sedan tittade vi på "Hälsningar från" och lite filmer. Varken mannen eller jag hade ork till nåt annat. Jag tog mig i kragen och hämtade lite förnödenheter tidigare på dagen, samt befriade huset från hemskt mycket katthår och annat "bös" och ungefär där tog min kraft slut.

Jag mår dock mycket bättre idag, men med mannen är det lite värre. Fast han håller i grillningen av kycklingen ute i den ganska behagliga värmen i uterummet. Jag har gjort en sallad och dukat därute. Vi har filtar och infravärme om det skulle behövas...

Infravärmen satt bra, filtar behövdes inte. Maten smakade alldeles utmärkt och det var en skön stund, förutom att tiggarkatten C satte klorna i sin manlige slavs ben hela tiden för att få en smakbit. Mig gör han inte så med särskilt ofta, för han vet att det inte lönar sig. Ja, det är jag som är den elaka slaven. En inte så bra slav, alltså.

Detta inlägg skrivs i både presens och dåtid, eftersom jag alltid tror att det inte ska ta så lång tid att skapa ett sådant. Som alltid kommer livet emellan och det är viktigare än ett blogginlägg. Sanningen att säga har jag inte brytt mig om vare sig mobil eller dator idag. Mannen och jag har lite att komma ifatt med och är ganska trötta, därför tar allt längre tid än vanligt idag. Till och med att prata.



Jag gjorde en sallad med sojabönor, tomater, fetaost och spenat och blandade med en vinägrett. Det blev jättegott och dessa bönor är numera mina favoriter. Små, trevliga och inte så mosiga.

Nu är det dags att avsluta detta något mosiga inlägg och förbereda morgondagen. Kaffemaskinen ska vara laddad. Skål, sked, müsli, smörkniv ska stå på köksbänken. Middagsmaten ska vara något sånär planerad och eventuellt ska en lunchlåda eller två tas upp ur frysen. Jag avskyr att stå upp tidigt som du vet, och ingentingen får rucka på det relativa lugnet innan det är dags att åka till jobbet.

Att arbetsdagen kan vara mer eller mindre kaotisk är däremot inget som stör mig nämnvärt. Det hör till sakens natur när man har med människor att göra. Flexibilitet är mitt andra namn, som sagt.

Ha en god natt och en fin Valborg och 1:a maj! Auf Wienerschnitzel! 



tisdag 24 april 2018

Sanitära olägenheter.

Jag har visst gått över tiden, det vill säga att det är mer än en vecka sedan jag gjorde ett inlägg. Inget annat, om nu någon trodde det. Jobb, jobb och jobb har det varit och när det inte varit jobb har jag passat på att sitta ute i solen. Och byta däck på min Pärla som mannen fick åka till besiktningen med igår. Jag fick nämligen mer jobb, fast jag var så orolig för motsatsen.

Chefen ringde mig efter ett avslutat pass på avdelning fyra förra veckan och ville boka mig fyra dagar denna vecka. Detta innebär att jag efter kvällens arbetspass jobbat sex dagar i rad och på fredag blir det åtta av nio dagar. Jag är nämligen helt ledig i morgon. Då ska jag passa på att bli av med en förkylning som slagit klorna i mig.

Jag har klarat mig från alla konstiga förkylningar och influensor som grasserat i vinter, och just när man tror att risken för att smittas är över, då drabbas man. Är det inte märkligt? Jag brukar visserligen inte bli sjuk alls. De dagar jag varit tvungen att stanna hemma från jobbet de senaste fem åren kan jag faktiskt räkna på ena handens fingrar...

Lite ont i halsen har jag och snuvig är jag, men jag har ingen feber och om jag spritar mig duktigt går det bra att jobba. Många av mina arbetskamrater har varit sjuka och det är ju på grund av det som jag har fått så många arbetspass sedan starten i februari. Jag har alltså jobbat i drygt två månader och känner mig ganska varm i kläderna vid detta laget.

För det allra mesta känns det som att jag gör nytta och när vårdtagarna säger att de hoppas jag kommer tillbaka snart eller oftare blir jag ju väldigt glad. Det finns egentligen bara ett ställe jag inte vill gå till och det gäller för alla i hemtjänsten, såvitt jag vet. Igår ringde en arbetskamrat och bad om hjälp för att hon skulle städa där själv, i två timmar. Det var ingen i lunchrummet som ställde upp.

Jag skulle verkligen inte vilja göra det heller, så vi stuvade om i våra scheman så att vi kunde hjälpas åt och slippa tillbringa mer än en timme i det huset. Det känns inte som att man gör någon större nytta där och det är knappt att försöket ens uppskattas, men vad gör man?  Man andas genom munnen under febrilt tuggummituggande och städar på medan näsan och ögonen rinner.

Sedan ställer man sig ute och vädrar ur kläderna, samt andas djupt innan man åker tillbaka till kontoret och avslutar dagen med rapportering och inlämning av nycklar och mobiltelefon. Man skyndar sig hem och slänger in arbetskläderna i tvättmaskinen och duschar länge. Ja, du läste rätt. Till och med jag duschar länge efter den arbetsuppgiften...

Nu ska jag inte prata mer om det stället, för bara tanken på det får min näsa att börja klia, precis som vissa andra riktigt otrevliga saker gör. Som att rensa avlopp. Fast jag kan göra det numera, utan att börja kräkas okontrollerat, jag bara ulkar oavbrutet, men avslöja inte det för mannen. Vi har delat upp arbetsuppgifterna i hemmet så bra redan, tycker jag.

Och bilen går bra? Nej, Pärlan fick två 2:or i besiktningen! Förbaskat också. En spindelled och vänster yttre styrled måste bytas. Där rök pengarna till nya tapeter till gästrummet och gardinerna i vardagsrummet, liksom. Det får vänta tills Pärlan är fixad och såld, antar jag. När jag fått lönen på fredag ska jag i vilket fall som helst beställa tid för klippning, det behövs verkligen nu!

Svärmor har sålt sitt hus fick vi veta igår. Hon hade två visningar förra veckan, så det gick lika fort som med vårt hus. Vi lär således inte ha några fritidsproblem fram till augusti. Eller det kanske är just det vi får? Ingen fritid alls väl är ett problem? Men ju snabbare vi kan flytta hit henne, desto lugnare får vi det senare, vilket alla kommer att må bra av, så det är bara att bita ihop och sätta fart.

Idag ska jag laga till en asiatisk gryta av den andra halvan av den fläskfilé vi tinade upp igår och helstekte en halva av. Termometern måste ha hamnat fel eller fått krupp, för köttet var överstekt och tråkigt. Såsen var dock god, liksom mannens råstekta potatis. 



I söndags blev det enkel, men god lunch innan jag åkte till jobbet; kycklingben på spenatbädd och mozzarellasallad:



Eftersom jag jobbade kväll även i lördags kunde vi tillsammans åka till Kustcharken och hämta fläskkotletter till middagen. Tjocka skivor med svålen kvar, som sig bör.



Svålen skulle jag aldrig äta, men köttet blir så mycket saftigare och trevligare om den finns kvar under tillagningen. De fåniga ben- och svålfria tunna skivorna som numera ofta dyker upp i köttdiskarna kommer aldrig att bäras hem till oss, det kan du lita på!

När jag slutade jobbet i fredags åkte jag raka vägen till vår fina fiskaffär och kom hem med en krabba som vi delade på till förrätt och några fina skivor laxöring som mannen fick grilla.



Vädret var perfekt för att njuta av allt det goda i uterummet. Jag hoppas att det fina vädret kommer tillbaka till helgen åtminstone. Jag ska inte jobba, nämligen. Mannen och jag behöver umgås med varann och ha lite roligt tillsammans. Det har blivit lite för lite av det på sistone. Jag känner att jag hela tiden upprepar samma frågor, som: "vad ska vi äta?", "när ska du repa?", "Har C fått medicin?".

När jag är ledig tvättar jag kläder, städar och bidar min tid medan mannen jobbar. I ärlighetens namn städar han ibland när jag jobbar. Men tvätten tar jag hand om, du vet det där med arbetsfördelningen vi kommit överens om? Tvättar gör man förvisso oftare än man rensar avlopp, men ändå. Jag är nöjd med avtalet och mannen har inte klagat, än...

Han pysslar lite mellan sina telefonsamtal och det senaste pysslet resulterade i att vi kommer åt våra toalettartiklar och andra saker i skåpet i badrummet. Vi har ingen annan självklar plats för kattlådan som givetvis varit i vägen för skåpdörren. Nu har dock mannen sågat itu dörren och satt dit ett gångjärn till, så att den kan öppnas helt och hållet ovanför kattlådan.

Tänk att man kan bli så lycklig över en sådan liten detalj! Nu når vi handdukar, hårmousse och fön utan att behöva orma sig in genom en smal öppning och riskera att trampa i kattoaletten om man mister balansen eller att få sendrag. Nästa lilla detalj är att borra hål för sladdar till ner till eluttaget, så att tandborstarna kan laddas med dörrarna stängda också.

Ha en fin dag nu och var rädd om dig!

PS. Jag är kanske en stolla, men jag tackade nyss ja till att jobba i morgon också. Det är inte lika hårt jobb på hemmet som i hemtjänsten, så det ska nog gå fint och jag är "svartad" över helgen och ingen kommer att ringa mig då.








måndag 16 april 2018

Låt hjärtat va mé!

Det är måndag, jag är ledig och det känns bra! Förra arbetsveckan slutade på 38,5 timmar till slut, vilket jag alldeles nyss rapporterade till Aea. Fint att vara ledig så man kan bädda rent i sängarna, tvätta arbetskläder och allt annat. Synd att vi inte har en torktumlare. Även om tvättstugan är varm tar det tid att få lakan och sådant skåptorrt.

Snabeldraken måste ut igen och vinterkläderna ska upp på vinden. Var det någon som sa "ledig"? Nåja, jag har ju halva morgondagen på mig också, innan jag ska inställa mig på sjukhemmet. Jag har bekantat mig med avdelning tre i veckan som gick och det var trevligt! Härlig personal och mysiga inneboende. I morgon och på torsdag ska jag vara på avdelning fyra.

Min kära lillasyster kommer antagligen bossa runt med mig, och det kan ju bli en spännande upplevelse! Jag gör som jag brukar, det vill säga lyssnar, iakttar, lär och gör som jag blir tillsagd, det brukar bli bäst så. Ordinarie personal är gamla rävar, oavsett ålder, och jag är övertygad om att de har koll på läget och allas bästa för ögonen. Speciellt de gamlas...

Jag har alltså haft fullt upp med att lära mig namn, vanor och beteenden hos, för mig nya människor, vilket är ganska påfrestande och jag är, om inte utmattad, så väldigt trött i huvudet. Egentligen borde jag ha ledigt minst två hela dagar, men samtidigt finns oron över alla tomma dagar i min almanacka. Därför är det svårt att säga nej, när bemanningen ringer.

I morse gjorde jag dock just det, med motiveringen att jag jobbat fem dagar och är bokad i morgon. Hon hade full förståelse för det och skulle återkomma en annan dag. Onsdag och fredag är fria för bokning. Lördag och söndag är bokade sedan länge. Men sedan är det tomt ända till helgen i vecka 21. Hujedamej, den sortens stress är den enda jag har problem med.

För övrigt är det inte lätt att stressa upp mig, ty inget går lättare, snabbare eller bättre för att man skyndar sig, snarare tvärtom. Jag gillar ett högt arbetstempo, när det händer saker och man får lösa problem. Att sitta overksam och vänta på att något ska hända är lite svårare. Inte när jag är ledig, förstås. Då är jag otroligt lat och prokrastinerar gärna.

Som nu, när jag borde hänga upp andra omgången tvätt och röja i garderoben, sitter jag hellre här och skriver blogginlägg och funderar samtidigt på hur jag ska tillaga två grishjärtan vi valde att ta upp ur frysen igår. Enligt vissa googleträffar ska man koka långsamt under lock i en timme eller lite mer, enligt andra ska man behandla dem varsamt, ungefär som fläskfilé.

Vad har vi då ätit sedan förra inlägget, det måste du ju undra, även om du kanske inte tycker att hjärta låter så trevligt? Många har svårt för det där med inälvsmat, vilket är synd för det är både gott, nyttigt och billigt. 30:-/kg för grishjärtat, fast i det här fallet var det två stycken i paketet vi hittade på City Gross för några veckor sedan.




I tisdags gjorde jag, precis som utlovat i förra blogginlägget, kalvlever på restaurang Grodans vis och det gjorde jag bra! Rödvinssås ska man ha till, stekta champinjoner, äpplen och lök likaså. Köttskivorna vänds i mjöl och steks mycket hastigt på hög värme i smör och olja för att få en vackert rosa kärna och inte bli sega som skosulor.

I onsdags smorde mannen kråset i Musselbaren på Smögen under något företagarevent och jag fick kalasa på detta i min ensamhet.



Så kan det gå när man (han) inte kollar mina arbetstider bättre. Jaja, det går (nästan) lika bra med selleri. På torsdagen värmde vi en färdig chiligryta och hade vitlöksbröd till den. Mannen revanscherade sig på lördagen och serverade en mycket god fiskgryta till sin utsvultna och nästan svimfärdiga hustru efter en dag utan mat, fast det var ju inte hans fel...



Ja, jag vet att jag hoppade över fredagen, men då hade vi inte tid att äta tillsammans, för vi var hos barnbarnet som fyllde 6 år minsann, och sedan tog jag med mig en låda mat till jobbet och mannen grillade Buvalliter i uterummet. Inte ortsbor då, utan korvar från den eminenta Kustcharken. Besök gärna den i Askum och köp med dig finfint kött från lokala gårdar, och mycket annat gott!

Igår var det söndag och jag fixade middagen innan jag åkte till jobbet. Vi hade lövbiff i kylen och lite grönsaker, plus några skrynkliga tomater vilket blev en rasande snabbt lagad middag med papardelle till, och god också.



Snabbmat är inte onyttig eller dålig mat, i alla fall inte i det här huset. Det finns så mycket bra mat som man kan laga till på en halvtimme eller mindre. Fisk, kyckling, fläskfilé, nötkött, korv och soppor till exempel. Sedan gör man, när tid finnes eller har en slökokare, delikata rätter av sega och stora bitar kött och man har det bästa av två världar.

Matsedeln för resten av veckan är inte klar. Alls. Jag vet inte ens om mannen kommer att vara hemma på onsdag och torsdag, eller om han repar. Mat behövs förvisso oavsett, men du fattar problemet? Laga mat eller värma portioner? När ska det lagas och ätas? Vem ska laga? Det löser sig alltid, flexibel är mitt andra namn...

Ha en härlig måndag och var rädd om dig!


tisdag 10 april 2018

Tippen är toppen.

Det gick bra att jobba en hel vecka. Efter en koll av hur många timmar mina inbokade dagar denna vecka ger, tackade jag nej till ett pass igår. 38 timmar är ganska lagom, tycker jag. Därför är jag ledig idag också. Vi ska bara byta däck på min bil, förutsatt att mannen hittar fälgkorset. Det gick lite fort i garaget där i slutet av flytten, så det finns inga anteckningar om vilka lådor som innehåller vad...

Annars skrev jag ner allt innehåll, låda för låda och rum för rum, så att de skulle hamna på rätt plats och snabbt kunna hitta det som ännu inte packats upp, när behovet uppstod. På det viset behöver man inte krafsa i varenda flyttkartong varje gång, bli svettig och upprörd, eller anklaga någon för att ha förskingrat viktiga saker om man är lagd åt det hållet. Fast det är ju inte vi.

Nu gäller det bara att få svärmor med på samma smarta idé. Ja, nästa vecka är det en förhandsvisning av hennes hus, sedan kan det gå fort! Eller inte. Hon är inte så rask, snarare lite omständlig och envis. Vi åkte ner till henne i lördags för att köra till tippen, och enligt önskemål tog vi mannens pick-up. Här skulle det tömmas källare! Eller inte...

Det kan stå till nästa gång, en rulle heltäckningsmatta skulle då rakt inte slängas nu, tomma kartonger kunde stå kvar så länge. Flaket var knappt halvfullt när vi fick order om att åka iväg med skräpet. Suck, alltså. Ska vi åka 30 mil och inte få gjort mer än så, då kommer det att ta lång tid att tömma huset. Det är inte gratis att åka pick-up heller, så det vore tacksamt att det blev mer effektiv röjning hädanefter och att hon börjar packa ner det som ska med, enligt ovan.

Nå, det är inte lätt att flytta om man betänker allt man hinner samla på sig under 45 år och aldrig slänger något i "onödan". Själv är jag mer och mer tacksam över alla flyttar jag gjort och att jag till slut gav upp nästan varenda pryl, för att börja om från noll på egen hand. Jag hade i princip en säng, resten skaffade jag nytt och bara det nödvändigaste.

Sedan flyttade jag in hos mannen, som redan hade allt och nu skaffar vi gemensamt nya möbler, eftersom vi kastade ut soffan och fåtöljen som gjort sitt efter 30 år. Bokhyllorna står i mannens kontor, de har några år kvar till pensionen. Till vårt vardagsrum har vi beställt soffor och ett soffbord, äntligen! Det var minsann inte lätt att hitta rätt, men skam den som ger sig, eller har för bråttom.

Matsalsmöbel kommer vi att få av svärmor, så småningom. Dessutom vill vi ha ett vitrinskåp och en skänk eller sidobord. Utmaningarna står som spön i backen, ty vi har specifika krav på mått och så vidare. Och då har vi ännu inte talat om lampor och mattor! Jag har en idé om hur jag vill ha det och är inte ett dugg orolig för att mannen ska tycka väldigt annorlunda.

Under tiden som vi funderar på hur vi ska lyckas hitta möbler och annat, försöker jag få till en matsedel för att underlätta vardagen. I fredags åt vi fisk, såklart! Vår lokala fiskaffär hade fina rödtungefiléer, vilka jag fyllde med sparris och hällde sås runtom och skickade in i ugnen.



Gott som bara den med pressad potatis till! När vi kom hem från svärmor hade klockan blivit såpass mycket att solen hade försvunnit bakom berget och det var kallt i uterummet, så vi körde spareribs i ugnen och bakade potatis i mikron. Vi var hungriga och frusna, så det var bäst att göra på det viset.



Osso buco hade vi på söndagen, det var riktigt gott, det med. Multi Cookern gjorde det mesta jobbet, jag bara hackade grönsaker och annat, sedan fanns det massor av tid att fika med finaste Lotta och spela flipper i källaren.



Glöm aldrig gremolatan till kalvläggen, den lyfter nämligen hela anrättningen på ett underbart sätt! Den tar inte lång tid att göra, du river bara citronskal, finhackar vitlök och persilja och blandar ihop det, så att var och en kan ta så mycket eller lite man vill.

Igår gjorde jag frikadeller av kycklingfärs och koriandern som vi hade väldigt mycket av, på grund av ett synfel. Men jag lovade att inte gnugga in det, så jag gör inte det. Jag hade lite otur när jag använde vår chiliblandning och spillde i lite för mycket, fast det var inte oätligt på något sätt. Det var värre för mannen, som lyckades sätta i halsen och då blev det lite jobbigt.

Idag blir det kalvlever på Grodans vis. Jag har gjort den förr, utan att ens ha ätit själv, till skillnad från mannen som ofta ätit på den lunchrestaurang han frekventerade förr. Jag vet inte vem av oss som lagar till maten idag, eller om vi hjälps åt. Det svåra blir att komma ihåg hur man gör och hur det smakade. Jag är ju så dålig på att skriva upp recept, som du vet...

Ha en härlig tisdag nu, så ses vi snart igen i en blogg nära dig!

PS. Jag slänger ut latmasken och skriver recept eller anvisningar om så önskas.






torsdag 5 april 2018

Grillpremiär.

Idag börjar jag närma mig Nordby-rekordet i antal arbetade dagar i rad. Sju dagar är jag uppe i, men lugn, jag tar en långhelg när denna kväll är avklarad! På Nordby blev det vid ett tillfälle 12 dagar i rad, bara för att "någon" inte behagade tala om för mig att planerna ändrats och då var det för sent för mig att ändra på mina medarbetares schema för att få ledigt själv.

Att jag dessutom på grund av denna kommunikationsfadäs missade en lysande konsert med BigIsLess i Hagakyrkan, gjorde ju inte saken bättre. Jag var så arg och besviken att jag bad att få sluta min tjänst. Det var såklart inte enda anledningen, men det var droppen som fick bägaren att rinna över. Missa BigIsLess för ingenting är oförlåtligt!

Två bandmedlemmar är mycket goda vänner till oss, de andra känner jag inte lika väl. Mannen var givetvis där och lyssnade, liksom många andra av våra vänner. Jag var så avundsjuk på alla som hade chansen att se och höra denna Pink Floyd-tribut. Observera att det finns tre delar om du vill höra konserten i sin helhet, missa för all del inte del två. Inledningen är hårresande! På rätt sätt, alltså...

Nå, anledningen till att det blev så många dagar nu är att jag jobbade hela påskhelgen och egentligen skulle vara ledig igår, då bemanningen ringde mig och frågade om jag kunde hoppa in. Jag svarade att om de kunde trolla bort min inbokade lördag, ställer jag upp. Hon bad att få återkomma med besked och det blev såhär. Jag har således ingen annan än mig själv att skylla på.

Jag tyckte det kunde vara läge att få en ledig helg tillsammans med mannen. En helt ledig helg har jag inte haft på fyra veckor, så det var dags att passa på nu, för nästa helg är inbokad, förstås. Svärmor behöver hjälp inför visningen av sitt hus och vi åker till henne på lördag eller söndag. Mycket praktiskt att ha en pick-up, då det är mycket som ska köras till tippen.

Jag hoppas att visningen resulterar i en snabb försäljning och överlåtelse, oavsett hur mycket jobb det innebär framöver, för vi vill till varje pris undvika att svärmor börjar hyfsa till trädgården. Den behöver inte egentligen det och det finns så mycket annat som måste gå före, men vi känner henne. Hon kan få påta i vår trädgård istället, när och om hon vill...



I förrgår ville vi ha rejäl husmanskost och det är inte mycket som går upp mot stekt fläsk med löksås. Ljuvligt gott var det! Det var väldigt länge sedan vi hade det och då smakar det ju ännu bättre. Vad som också var länge sedan är att grilla, därför startade mannen grillen i uterummet i måndags och vi åt hemgjorda hamburgare på nötfärs från Kustcharken.



Tillbehör bör man ha, annars känns det lite fattigt, eller hur?



Hemlagrad hushållsost, det andra har vi hämtat i affären, än så länge. Vi får se vad vi mäktar med att så i år. Vi ska dessutom gräva upp runt huset och dränera, så det känns som att det får vänta tills vi vet hur omfattande det blir innan vi planerar planteringar.

Mannen lagade maten igår, jag sparade mina krafter till kvällsjobbet och löste sudoku istället.



Korrrv är alltid rätt, liksom pasta. Det räckte med några plommon till kvällsmat i bilen efter den middagen. Idag blir det köttgryta som fiskades upp ur frysen igår kväll. Ris eller potatis till den, samt lite blomkål, så står jag mig länge.

I morgon är det fredag, jag är ledig och du har redan gissat vad vi ska ha till middag då, inte sant?
Ha en fin torsdag och veckända och var rädd om dig!






söndag 1 april 2018

Jaktlycka.

Jo, det finns tid att skriva lite, för idag jobbade jag bara mellan 7-14 och dessutom stod mannen för kökstjänsten. Men för att ta det i ordning från tisdagens rapportering av läget, så har vi hittat vår soffgrupp! Jag är övertygad om att Lottas besök gjorde att det lossnade, därför är hon numera vår officiella maskot och måste hälsa på innan vi ger oss ut på all jakt, för att bättra på våra odds. 

Har vi beställt sofforna då? Nej, det har vi icke, eftersom vi måste besluta oss för vilken konstellation vi ska ha. 3+2+1? 2,5+2,5? eller rentav 2+2+1? Som jag skrev i förra inlägget är det ju inte så att vår dörr springs ner av besökare, alltså är den största frågan hur stor sittgrupp vi behöver, egentligen? Vi kommer att ha en matsalsmöbel i samma rum också...

Nå, det kommer ett beslut snart, innan modellen tar slut eller färgen vi valt utgår, helst. Sonen tittar lite för mycket på prislappen, därför fick jag ta till min allra bästa argumentationsteknik för att han ens skulle titta närmare på en dagbädd med bättre madrasser och överge en den med gästsängsvarning på. Det går säkert alldeles utmärkt att sova i den en natt eller två, men inte varje natt.

Inte heller han tar snabba eller överilade beslut, därför åkte vi hem och sov på saken. Flera nätter faktiskt. Vi har inte dryftat detta mer än att han ska möblera om och med nya möbler, trots att han tillbringat påskafton och en del av denna dag med oss. Mest med mannen då, eftersom jag jobbade igår kväll och idag, som sagt...

De hade en grabbkväll med flipperspel, filmer, påskeld och öl på Bryggcaféet. De kom hem strax efter mig och då var det nästan läggdags. I alla fall för mig, men pojkarna gick och la sig de också, till min stora förvåning. Sonen är en nattuggla av sällan skådat slag, nämligen. Idag hjälptes de åt med att tvätta fälgarna på mina sommardäck och att laga mat. Sonen skalade åtminstone potatisen.

Men jag hoppade över ett synnerligen välkommet och kärt besök av den äldste sonen och hans fästmö. De bor i Djurås i Dalarna till vardags så det är av förklarliga skäl inte ofta vi kan hälsa på varandra. Skiftjobbare och vikarier är extremt inkompatibla. Det blev en snabbt hopkommen påskbrunch då vår tänkta påskmiddag inte hade räckt till oss alla fem.



Jag tycker nog att jag lyckades ganska bra, trots att "barnen" tydligen ännu inte är vuxna nog för sill, därför fick mannen och jag nästan all gubbröra själva. Det är bakelserna längst bak, alltså. De främre är laxbaserade, av resterna från vår laxmiddag i torsdags, lite kallrökt lax samt en aning rökt böckling som också återfinns i omelettrullen med avokado på bilden här nedan.



Ägghalvor med räkor är ju nästan ett måste på påsk, skinkrullar med pepparrotsvisp är kanske inte så vanligt, men jag tyckte det borde finnas lite annat är fisk, lax och sill och det var nog tur för mig. En grönsallad, hårt bröd och hemlagrad ost fick inte plats på bilden och det finns faktiskt gränser för hur mycket tid man kan lägga på att fota maten, när gästerna väntar.

Idag blev det helstekta tjocka revben med potatis, gräddsås och grönsaker utifrån den kvarvarande sonens (den yngre, således) önskemål.



Jag är så tacksam över att mannen är en duktig matlagare, det var en ren fröjd att äta den middagen!
Vän av ordning undrar förstås vad vi åt på Långfredagen och då svarar jag Påskkyckling.



Fast det var ju såsen som var påskgul, men nu tycker inte jag att man behöver vara så himla petig. Det var gott i alla fall. Jag undrar vad vi ska äta i morgon? Måste nog konferera med mannen och inventera kyl och frys. Vi kan gärna laga maten tillsammans, det är mysigt tycker jag.

Resten av kvällen, vilket inte är så mycket eftersom jag ska upp 05.50 i morgon, ska jag tillbringa med mannen i den enda soffa vi har, än så länge då, framför TV:n. Jag hoppas vi kan hitta en rolig film att se på, för nu är jag så trött att ögonlocken börjar bli tunga och det är nog inte så lyckat att somna riktigt än.

Glad fortsättning på den goda påsken!

tisdag 27 mars 2018

Tröstpris.

Numera verkar jag inte ha vare sig tid eller ork till mer än ett inlägg per vecka. Nog för att jag har många uppslag, ty det händer en hel del i både arbets- och privatliv för både mig och mannen. Förra veckan jobbade jag nästan heltid och rapporterade 35,5 arbetade timmar till a-kassan. Jag har med andra ord fortfarande 200,5 dagar kvar att få ut ersättning för, förutsatt att jag inte jobbar alls.

Dessa regler är så förbryllande och jag ska inte tjata om hur dumt det är, jag får bara gilla läget och hoppas på att hemtjänst och sjukhemmet har samma behov av mina tjänster fram till midsommar som de haft hittills. Från midsommar kommer jag att jobba 10 veckor på Apoteket i Hunnebostrand, där jag en gång började min apotekskarriär.

Därefter är jag erbjuden 10 timmar i veckan och möjligheter att bli inringd även till Munkedal och Lysekil vid behov. I kombination med hemtjänst och sjukhem kan det nog bli möjligt att överleva. Under förutsättning att mannen får ett bättre avtal med MAG eller får ett halvtidsjobb. Alternativet är att lägga firman på is och jobba heltid, fast det vore synd på många sätt och vis...

Vi har fått blommor i inflyttningspresent av en granne som också är min gamla klasskamrat. Mannen öppnade förvånat dörren förra veckan och tog lite rörd emot välkomstbuketten. Vi hade tänkt bjuda in flera av grannarna på fika, men det har liksom inte passat sig. Dels på grund av att jag jobbat som jag gör och dels för att vi inte har sittplatser till fler än sju (med lite god vilja) än.

I söndags ringde det på dörren igen, och vi fick blommor och morotskaka av våra vänner från Munkedal. Det var riktigt trevligt att de tog en tur till oss för att hälsa på! Annars är det inte precis så att det springer folk här hela tiden, eller överhuvudtaget, därför blir vi väldigt förvånade när vi hör dörrklockan och undrar vad som händer...

Vi hade precis kommit hem efter en promenad då vi passade på att överlämna en bit hemlagrad ost till min kusin som fyllde år och där blev vi bjudna på kaffe och nygräddade våfflor, till mannens stora förtjusning. På tillbakavägen stannande vi till i lägenheten och mannen kom på att mina vita bokhyllor skulle kunna få plats och tjäna som nattduksbord i sovrummet.

Efter lite mätande både här och där packade vi in hyllorna i min lilla Pärla, för den var lättast åtkomlig och det blev såhär när de kom på plats tillsammans med lamporna från lägenheten:



Sovrummet är det enda rum som är full möblerat och vi känner oss mycket nöjda med resultatet. I köket ska vi bara ha upp en hylla för mina kokböcker och någon sorts belysning på den väggen, så är vi färdiga där också. En hissgardin ska vi nog skaffa, eller åtminstone en annan gardinkappa som matchar soffkuddarna, för det ser inte jättebra ut med min 25 år gamla köksgardin där.

Jag tror att jag har hittat en soffa i vår smak. Numera tittar jag först och främst efter djupet på sofforna i reklamblad och kataloger. Sedan kollar jag benen och först därefter på klädseln. Sådana går ju oftast att byta ut, men det är svårare än man tror att hitta soffor som man inte blir halvliggande i och/eller inte går att dammsuga under.

Sonen är också ute efter en soffa, eller snarare en dagbädd, då hans bäddsoffa har gått sönder och inte går att fälla ihop längre. Därför ska vi göra gemensam sak och åka tillsammans för att titta närmare på det vi behöver i de möbelvaruhus som finns i den relativa närheten, det vill säga i Uddevalla. Förhoppningsvis hittar vi något vi gillar och trivs med, men jag börjar nästan ge upp hoppet...

Torsdagens mat, påminner lite om någon figur ur Sesame Street, eller hur?
Ätit har vi gjort, men mest återvunnen mat ur frysen. Mina barns gammelmormor Ingrid brukade alltid servera kokt ägg till pyttipannan, och jag gillar idén. Mannen ville dock hellre ha stekta ägg, vilket han förstås fick. På fredagen värmde vi en gryta innan jag åkte till jobbet och på lördagen var jag själv här hemma och använde detta till att göra en mycket god pastarätt:



Man tager vad man haver i kylen, fast räkorna hämtade jag frysta på Ica Skeppet i Kungshamn, där jag också fyndade godis till påsk och lite annat efter jobbet. Mannen lagade maten i söndags och fyllde kycklinglårfiléer med fetaost och gjorde en bönsallad till det. Det var jättegott och det blev kvar till lunch för oss båda igår.

Då var det meningen att jag skulle göra en soppa på jordärtskockor på kvällen, men jag blev så sen från jobbet på grund av att en vårdtagare fick skickas till VC och sedermera vidare till sjukhus, att jag inte var i form för det och mannen tog över matlagningen. Vi har nästan alltid en burk med färdig köttfärssås i frysen och den piffade han upp med champinjoner och serverade med spaghetti.

Idag står det stekt fläsk på vår matsedel, men jag vet inte. Jag är mer sugen på fisk av något slag. Oavsett vad vi bestämmer oss för måste jag eller vi ge oss ut, vilket inte borde kännas så jobbigt eftersom vädret är det bästa på länge, men jag är fortfarande trött och har ont i hela kroppen efter gårdagens och förra veckans slit.

Som om dagen inte varit jobbig nog igår, berättade mannen att Jerry Williams gått bort. Jag har alltid gillat honom väldigt mycket och har sett honom ett antal gånger i Hunnebo-parken. Nu ångrar jag verkligen att vi, eller åtminstone jag, inte såg hans show förra året. När ska jag någonsin lära mig att inte skjuta upp saker och ting?

Kanske den dag jag har ekonomiska förutsättningar, det vill säga torsdagfjortonfredag, eller när helvetet fryser till is eller något liknande? Apropå pengar är det väl lika bra att deklarera, så är det gjort. Lite pengar får jag tillbaka i år med, men de räcker inte långt. Kanske ett soffbord eller en ny lampa i och för sig, det får jag väl vara glad för...

Fick en "tröstvinst" från Postkodlotteriet eller i sanningens namn, jag fick välja själv. Så det blev roliga whiskyglas och fyra kökshanddukar. Inte för att det står Ernst (som i Kirchsteiger) på dem, utan för att de faktiskt är snygga och passar i vårt kök. Jag hade hellre vunnit i grannyran, men man får vara glad för det lilla, eller hur?






Ha en fin tisdag och ta hand om dig!




onsdag 21 mars 2018

Badmadam.

Håller mig vaken en stund genom att skriva ett nytt inlägg, när mannen ändå är iväg och repar ikväll. Idag blev jag bokad i morgon. På fredag hoppar jag in på hemmet och på lördag är det hemtjänst igen. Lördag, ja. Då ser vi knappt varann alls, mannen och jag, för då börjar jag tidigt och han har ett gig på kvällen, ganska tidigt i och för sig, trodde han.

Vi får se vad han har för besked när han kommer hem, om jag mot förmodan är vaken då. Jag tycker det är ruskigt svårt att somna och sova någorlunda bra natten mellan ett sent och ett tidigt pass. Därför kommer jag nog sova bättre inatt, även om jag ska upp tidigt igen. Sedan blir det samma visa mellan fredag och lördag, därför har jag sett till att jag är ledig på söndag.

Torsdag och söndag blir våra mysdagar, denna vecka. Det vet mannen inte om än, men jag tror inte han misstycker. Jag tänkte att jag hämtar något gott att äta efter jobbet i morgon och så kan vi titta ikapp Sveriges mästerkock. Förra veckans avsnitt missade jag på grund av ett sent arbetspass och idag tänker jag inte ens sätta igång TV:n.

Som du kanske kommer ihåg har jag berättat att jag inte gillar att duscha. Nu måste man ju göra det då och då i alla fall, men det bär mig emot. Dock kan jag tillstå att det känns något mindre besvärligt sedan vi flyttat och har golvvärme i badrummet. Igår duschade jag före jobbet, men klockan var mycket innan jag tog mig i (morgonrocks)kragen och såg till att det blev av.

Idag blev jag tvungen igen. Redan före lunch var jag nämligen genomsvettig och det är inte heller en så trevlig känsla. Dagen började lugnt hos en tant som behöver lite stöttning och att komma igång. Sedan blev det emellertid lite jobbigare. En farbror som inte är så rörlig skulle ha hjälp med morgontoaletten, vilken inkluderade en dusch.

Att det blir fuktigt i ett badrum när man duschar vet ju alla, och att fullt påklädd hjälpa någon blir snabbt varmt och klibbigt. Därefter ska farbrorn (eller i förekommande fall, tanten) kläs. Väldigt ofta ska de ha stödstrumpor också. Det är inte särskilt enkelt att få på dem, ens på sängvarma och torra fötter, tänk då hur det är när man är nyduschad och behöver kläs på snabbt för att inte frysa...

Att öppna badrumsdörren för att man själv håller på att försmäkta är således inte att tala om. Nåväl, även om det var min debut som badmadam hos denne farbror, tackade han så mycket för hjälpen och bad om ursäkt för att han är så besvärlig. Kära nån! Det är ju inte det att han inte vill, utan för att han inte kan själv, som vi hjälper till. Jag tycker inte att han är besvärlig för det.

Vidare till nästa mans morgonbestyr. En som inte heller är självgående och behöver ganska mycket hjälp, dock ingen dusch idag. Jag kommer sannolikt ha träningsvärk både här och där i morgon, men han blev ren och påklädd utan några större problem i alla fall och jag är välkommen tillbaka, bara en sådan sak! Nästa person på min lista ville inte ha någon hjälp med duschen, trots allt.

Så efter lite prat åkte jag för att städa hos en tant, tillsammans med en kollega. Till saken hör ju att många (de flesta) av våra vårdtagare är lite frusna av sig och det därför oftast är väldigt varmt hemma hos dem, vilket i kombination med en rejäl veckostädning gör att man blir genomsvettig även om man är två om arbetsinsatsen.

Sålunda åkte vi till vår "bas" och åt lunch och svalnade någorlunda innan det blev dags att åka ut på den sista turen och jag hade tre stopp på den idag. Inte några tyngre sysslor förvisso, men vi flänger runt som små skållade troll och det blir lite varmt ändå. När jag väl kom hem satte jag mig ner för att vila en stund och lösa några sudokun innan maten och började frysa så in i vassen.

Upp och hoppa, hämta pytten i frysen och skala kokta ägg till mig och steka ett par till mannen. Inga rödbetor fanns det, men det går nästan lika bra med ättiksgurka.



Med lite varm mat i magen frös jag inte lika mycket längre, så jag löste lite korsord medan mannen jobbade färdigt (nåja), packade ihop sina pinaler och drog iväg. Tittade på det håriga köksgolvet (jag kommer att bli galen på det!), öppnade källardörren så att katterna kunde fly när jag plockade fram snabeldraken och städade, igen!

Nu kanske du förstår hur väldigt lite jag tycker om att duscha? Jag drar ut på det i det längsta, trots att jag vet att jag kommer att känna mig både pigg och fräsch efteråt. Det är inte vattuskräck för jag har inte blivit biten av någon eller något och det är inte så att jag är en lortgris, det är bara själva omaket och slöseri med tid och vatten som stör mig, tror jag.

Jag känner mig väldigt nöjd med min dag i alla fall, så om en liten stund ska jag ta med mina korsordstidningar och lägga mig i sängen och vila och så småningom sova som ett barn.
Först ska jag förstås förevisa gårdagens middag också. Resterna får mannen äta till lunch i morgon, och jag letar reda på något i frysen till mig.



Torskrygg med musselsås. Jag har nästan alltid en burk musslor i skafferiet. Ica's är utmärkta, tycker jag! Jag hackade en schalottenlök och fräste den i lite smör så den började få lite färg, pudrade över lite mjöl och blandade ihop, sedan hällde jag på musselspadet, en gnutta sherry, lite vatten och spädde med mjölk till önskad konsistens (inte textur, alltså). ½ fiskbuljongtärning, salt och peppar, förstås.

Har man inte sherry går det bra utan, ta till exempel lite vitt vin, eller några droppar citronsaft istället. Det går fint att få lite syrabalans med vitvinsvinäger också, bara man är lätt på handen med den.
Nu är det färdigt för idag, på återseende när och om du vill, och var rädd om dig!

PS. Vattuskräck är detsamma som rabies.




måndag 19 mars 2018

(S)vinnare.

Ännu en ledig måndag, det känns fint! Jag har visserligen varit ledig hela helgen, men inte varit sysslolös för det. I lördags möblerade vi om i garaget och ställde utemöblerna i trädgården. Grillen bar vi in i uterummet, så är den på plats när vi får lust att grilla. Katterna gillar att ligga i solen därute, och de har även fått gå ut i trädgården nu. Under sträng uppsikt, förstås.

Vi hämtade mat och städade för andra gången den veckan. Men inte förrän jag hade huggit upp mer ved och burit upp den till köket. Just städning är inte vår bästa gren, men vi måste bli duktigare eftersom köksgolvet ser hemskt ut redan idag. Katthåren verkar släppa taget från båda katterna så fort de kommer in i köket (och det gör de ofta), det är högst förbryllande...

Det blev fisk till middag, ty vår heliga fiskfredag fick stryka på foten till förmån för kvällspasset i Kommunens tjänst. Vi fick med oss en stor rödspätta hem från vår fiskaffär och den helstektes i ugnen.



Mandelpotatis, cf-röra, lite strössel och sockerärtor valde vi att ha till fisken och vi avnjöt alltihop i kaminens brassken. Jag förberedde söndagens slökok lite senare, för att slippa stå upp alltför tidigt. Jag vill ju så väldigt gärna mjukstarta mina dagar med kaffe och tidning i sängen, som du kanske vet. "Problemet" var att vi skulle iväg till Mölndal och hämta hem GTO:n.



Mannen hade kommit överens med Bengan att träffas klockan ett, vilket betydde att vi måste åka senast elva för att hinna hämta min Postkod-vinst på Eklanda Godis först. Lite lustigt att de skickade den dit, när jag fått brev angående adressbytet för mina lotter. Man måste ha minst en lott på bokföringsadressen, nämligen.

Men man får ha kvar lotter på gamla adresser, så jag kontaktade kundtjänst och löste det, för det är väl bra att sprida sina vinstchanser geografiskt? Efter detta valde jag mina vinster och såg kanske inte så noga vilken adress det stod att de skulle skickas till. Eklanda och Eklidsgatan ser ju ganska lika ut. Vilken tur att vi hade ärende i närheten av utlämningsstället ändå.

Nu står i alla fall båda Pontiac-bilarna i säkert förvar på en och samma plats och det känns skönt. Mannen drog en lättnadens suck när vi var klara för dagen och kunde gå in och avsmaka grytan som puttrat hela dagen.



Allt som behövde tillsättas var lite grädde och redning, den blev riktigt god! Till den drack vi ett gott rött vin som heter Sister's Run. En rejäl skvätt hade jag förstås i grytan från början, däremot inget vatten, det blir så blaskigt och utspätt, vilket är tvärtemot hela idén med slökokning. Jag har gått ur vissa slökokar-grupper på FB för att jag blir så trött på alla dumheter folk ältar där.

Jag påstår inte alls att jag är någon expert, men för mig är det självklart att inte tillaga fläskfilé eller kyckling i en Crock Pot. För att det är snabbmat och redan mört. I mina grytor ska det vara billiga köttbitar som högrev, en seg fransyska eller fläsklägg. Alltså sådant som bör tillagas under lång tid. Det hörs ju på namnet Slow Cooker. Långsamt och vid låg temperatur. 

Apropå billigt kött har jag nästan gjort det till en sport att leta efter 30%-lappar i min affär. Dels för att jag inte gillar matsvinn, dels för att jag inte gillar att betala mer än nödvändigt. Jo, jag betalar faktiskt för all mat jag hämtar hem från butikerna, men det låter inte lika roligt och det är en och annan som har undrat om jag har en specialsydd kappa eller något...

Därmed var den lilla hemligheten avslöjad. Då kan jag lika gärna också berätta att både mannen och jag har sökt jobb på Systembolaget. Fast jag har så många jobb på gång i sommar att jag kunde ha låtit bli för egen del, men det ser bra ut hos arbetsförmedlingen som rapporterar till a-kassan, som jag inte får del av, vilket jag förklarat i tidigare inlägg.

Det vill till att orka med att jobba som timanställd och söka jobb samtidigt. Men tills nästa fasta anställning är det bara att härda ut och göra som de säger. Dock inte utan protester!
Nu kurrar det i min mage, det är dags att laga mat. Två halvt bortglömda chorizokorvar och några champinjoner ska bli stommen i en pastasås, tänkte jag.

Var rädd om dig och din omgivning!



onsdag 14 mars 2018

Bryter ihop lite bara.

Fyra dagars arbetsvecka är drömmen för många, också för mig, men när tisdag och onsdag bara innebär 5 timmar samt torsdag och fredag 6,5 är det lite för lite att försörja sig på. Nu råkade det bli en liten ändring av morgondagens tider, så jag börjar 13 istället för 15.30. Några timmar med OB-tillägg är det visserligen alla dagarna eftersom jag slutar 22.

Det är så att om jag överhuvudtaget jobbar utgår ingen ersättning alls från a-kassan. Alldeles oavsett om det är en dag med två eller åtta timmar, får jag ingenting för de andra dagarna som jag inte blir inringd till. Nu har jag hittills blivit bokad såpass mycket att jag till och med tackat nej vid ett tillfälle, vilket bemanningen hade full förståelse för, men kommer det alltid att vara så?

Hur ska jag kunna veta hur stort behov Omsorgen har av mig, flera veckor i förväg? Det beror ju på vilken belastning de har och med en döende, eventuellt två, kan situationen snabbt bli en helt annan och då ligger vi vikarier pyrt till. Därför söker jag fortfarande en massa andra tjänster och sommarvikariat, för att gardera mig.

Eftersom mannens förutsättningar också har ändrats söker även han jobb utanför hemmet. Så den där  romantiska bröllopsresan till Rom i vår lägger vi på is. Har man väntat i fyra år på den kan man vänta ett till. Eller? Sanningen att säga bröt jag ihop en aning när detta faktum uttalades högt igår. Nog för att jag redan hade förutsett det, men så länge man inte pratar om det är det inte så farligt.

Därför tröstar jag mig med matlagning, det är ju meditation för mig som du vet, begraver mig i sudoku och korsord och försöker få småsaker gjorda här hemma. Som att skicka en ansökan till Systembolaget för både mig och mannen, få upp vår halva tamburmajor på väggen i trappan och en ny garderobstång, så jag får lite mer plats än en enda egen garderob. Mannen har två...

Sedan ska jag göra Korv Stroganoff, äta och åka till jobbet och hjälpa vårdtagarna att bli klara för natten. Igår åt vi lax från Bovalls Havsdelikatesser, vår lokala fiskaffär.



Det fanns lite fänkål kvar i kylen, vilken skivades tunt och stektes i smör. Jag rörde ihop en cf-sås med lite majonnäs, saft av en lime som höll på att torka ihop, samt lite apelsinsaft och gurkmeja för färgens skull. Jag blev mätt, nöjd och lite gladare efter den stundens meditation.



Måndagens middag blev som jag skrev i förra inlägget en skåprensning. Jag skrapade av köttet från söndagsstekens ben och skivade upp resten av en bit fläsklägg, kokade upp såsen från föregående dag med lite extra sherry och tomatpuré. Lät purjo koka med, men sparade en del till garneringen också, som du ser. Det blev riktigt gott det med!

Jag vill gärna avsluta med ett citat från dagens mattips i GP, fast jag inte är helt säker på vem som skriver dem numera. "Konsten att laga mat handlar många gånger om att återvinna rester". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är riktigt roligt och spännande att få ihop något nytt och gott av det som känns lite för lite, för tråkigt eller halvvisset. Dessutom blir det billigt!

Var rädd om dig och ta hand om din omgivning, det innebär även matresterna!








måndag 12 mars 2018

Vilken röra.

Jag har jobbat dagligen sedan i torsdags, därför är jag ganska glad över att vara ledig idag. För även om det inte har varit jättelånga dagar har de varit intensiva med nya omgivningar och rutiner. Varje gång jag tror att jag nog har varit hos varenda vårdtagare i norr, så dyker det upp ett nytt namn på insatsschemat. Dessutom har jag ju jobbat inomhus på hemmet, det är mycket nytt nu.

Vissa vårdtagare har mycket specifika behov/krav och till dem får bara vissa i hemtjänsten åka, vilket är rätt intressant. Jag undrar om de lägger upp sina semestrar utifrån dessa krav? Jag har mycket att lära mig fortfarande, men känner mig ganska varm i kläderna när det handlar om de vanliga rutinerna och människorna.

Visserligen är det fortfarande så att jag inte hittar lika bra bland kökshyllorna hos alla, men det är okej att fråga när man blir alldeles vilsen. De flesta är så tacksamma för hjälpen, fast det i många fall förstås kan kännas jobbigt att behöva ta emot den. Jag skulle inte heller tycka det var så kul att inte klara hygienen, städningen och matlagningen själv.

Fast just städningen hade jag gärna sluppit, i och för sig. Det är alltså därför jag sitter här och skriver nu, för att det behövs dammsugas igen. Mannen städade förra veckan, men det märks inte nu. Det är något speciellt med framför allt köksgolvet, som gör att det verkar magnetiskt på katthår. Jag har aldrig upplevt att C och M hårat ner så mycket förr.

Mannen åkte till det gamla garaget igår och hämtade sommardäck och annat, inför den definitiva och avslutande flytten av egendomar till vårt nya hem. Bengan får återigen hedersuppdraget att flytta en bil och, icke att förglömma, flipperspelet som kommer att gå varmt när det står lite bättre till än det har gjort. Flera vänner och bekanta ser fram emot att hälsa på oss bara av den anledningen...

Nu har dock förutsättningarna för våra planer att renovera källaren ändrats en smula, så vi får väl se när flipperspelet står där det är tänkt och hur vi löser allt annat. Det kommer ta lite längre tid att få det som vi vill, speciellt om mannen också blir tvungen att ta ett deltidsjobb utanför hemmet. Man ska akta sig för samarbetspartners som "kommer överens" om saker i efterhand.

Nåja, vad är väl en bal på slottet? Jag får väl jobba varje helg, kvällar och storhelger så att jag kan lämna ett större bidrag till hushållets kassa. Och så får vi skynda på svärmors flytt, hur nu det ska gå till om vi båda jobbar minst heltid? Hon behöver ju hjälp med packning och rensning, och jag tror det blir väldigt svårt att övertala henne att leja den hjälpen.

Det löser sig på något sätt, det brukar det alltid göra. Så länge vi har varann, sover gott och tänker positivt klarar man mycket mer än man i förstone tror! Mat är något man också behöver, helst god sådan. Som till exempel torskryggen med vitvinssås i fredags.



Strösslet är knaperstekt bacon och svamp, vilket ger en trevlig sälta och textur till anrättningen. Det har gått inflation i det ordet, anser jag. Textur betyder i en vidare mening form eller utseende på en yta. TV-kockarna använder det dock ofta och gärna för att beskriva hur det känns i munnen, medan jag tycker att konsistens egentligen är ett bättre ord för vad de egentligen menar med det.

Jag kan förstås ha fel, men det tror jag inte. Mannen laddade två slökokare i lördags. En med refried beans till framtida pulled pork, kyckling eller något annat gott. Man sparar alltid buljongen från det koket för att använda till just pulled pork, och en gång till för att göra en grönsakssoppa. Om man gör trestegsraketen, som den gode vännen Tommy kallar det.



I den andra slökoktes en chiligryta med högrev och inga bönor alls. Det var så gott och värmande!



En massa brun mat blev det således och konsistensen var mjuk och lättuggad. Det varken ser ut eller låter särskilt trevligt, men du vet att skenet ofta bedrar. Jag ville ha något att skrapa upp det goda med och bidrog med hembakt tortilla, men de ser också rätt platta ut, därför blir det ingen bild på dem.

Eftersom jag kom hem före mannen igår, drog jag igång ugnen för att laga till en karréstek. En klassisk söndagsmiddag alltså. Lite mer färgglad och med flera olika konsistenser i kompositionen.



Jag lade till lite pickles på tallriken också, det bryter av så trevligt mot den gräddiga såsen, men de kom alltså inte med på bild. Det blev lite broccoli över och den åt katterna upp. Att Compiz gillar det visste vi sedan tidigare, men nu har hans syster fått upp ögonen och glufsade glatt i sig. De upphör aldrig att förvåna en, de där katterna...

Idag blir det pasta och något hopkok av rester. Jag har absolut inte någon lust att vare sig gå utanför dörren eller göra något annat än lättare sysslor, nämligen. Därför rensar jag kylen på gammal skåpmat och kanske tar ett glas vin. Jo, jag får det, för jag ska jobba kväll i morgon. Men först var det ju det där med att rasta snabeldraken, suck...

Ha det gott och var rädd om dig!






torsdag 8 mars 2018

Drar vidare.

Det var en intressant erfarenhet att introduceras på Hunnebo-hemmet. Den första människan jag träffade var inte min handledare, eftersom hon var upptagen med en vårdtagare, utan en annan undersköterska som gav mig kläder jag förväntades att ha på mig. Konstaterade genast att tunikan inte skulle passa, varför vi gick för att be om en ny, större storlek, ty jag kan inte jobba i tvångströja!

Klädansvarig människa tyckte dock att alla "kan ha medium, de är så vida". Inte jag i alla fall, jag är vidare än så, tyckte jag. En annan människa ombads att öppna till förrådet, då klädansvarig människa uppenbarligen ville gå hem istället för att hjälpa mig att känna mig bekväm i kläderna. Nåja, det är ju tur att alla andra är så fantastiskt välkomnande och trevliga.

Jag har inte upplevt att "alla" redan vet vem jag är på en ny arbetsplats sedan jag började på Abba knappt 20 år gammal och mamma pratade in mig på storköksavdelningen på Väjern. Men i tisdags verkade nästan varenda kotte veta att jag är min lillasysters storasyster. Någon konstaterade att vi inte är ett dugg lika, jag är snarare lik min mormor, medan ytterligare någon såg likheter...

En och annan påstod sig känna igen mig tack vare bilder på FB, fast egentligen tror jag att det var djungeltrummans förtjänst. De visste vem de skulle spana efter, liksom. Det har nog sina fördelar att ha en omtyckt syster till undersköterska som föregångare och referens. Det känns bara ovant att redan vara "känd", om du förstår hur jag menar?

Sedan jag slutade som dagmamma och tjatade in mig själv på Abba igen -95, fast i produktionsstädet då, har jag inte haft några uppenbara och nära kopplingar till någon person på ett nytt jobb. Det har både för- och nackdelar, förstås. Ibland är det riktigt skönt att vara anonym och okänd från början, för det är ju inte mitt privatliv som är avgörande för hur duktig jag är på att utföra ett jobb.

Å andra sidan är det skönt att vara accepterad från start och inte behöva redovisa för vem jag är, var jag bor och vad jag gjort tidigare. Som sagt, det finns alltid både fördelar och nackdelar med nya arbetsplatser och -kamrater. Förutfattade meningar och åsikter kan folk ha, oavsett om man är kändis eller inte, för den delen. Det är bara att göra sitt bästa, så brukar allt lösa sig.

Idag är uppdraget Hemtjänstens. Bara fem timmar, så det går i ett nafs trots att det är ett kvällspass 17-22. Jag är numera inte alls förtjust i att jobba kvällar, speciellt om nästa pass börjar klockan 7. För då går det inte att somna och sova gott, vilket jag kommer att bli varse inatt. Introduktionsdag nummer två på Hemmet är nämligen inbokad i morgon med en ny handledare.

Lördag och söndag jobbar jag också, i hemtjänstens kläder och bil. Utan att dra alltför stora växlar på den uppenbara skillnaden att jag i ena tjänsten använder mig av ett fordon, så kan jag redan nu efter första dagen på Hemmet konstatera att tempot är mycket långsammare där och det är väldigt mycket mat på schemat.

Apropå mat så ska vi äta rotmos och fläsklägg innan jag åker till jobbet idag. Igår blev det korrrv och mos, för vi behövde något snabbt efter att vi kom hem från sonen där vi konstaterade att hans bäddsoffa har gjort sitt och behöver bytas ut. Lite datorsupport blev det också, samt byte av lampor.



Potatismos med sparade småbitar av blomkålsstock och broccoli plus lite strimlad purjolök. Godare och trevligare för ögat med lite färg på moset. Kabanossy med 95% kött betalar jag gärna lite extra för, istället för en massa utfyllnad till ingen nytta, i en billigare så kallad korv. Då är det ingen riktigt korrrv!

I morgon är det fredag och då blir det fisk, såklart. Vilken och hur står ännu skrivet i stjärnorna, men det är blir nog bra det med. Det är förresten mycket troligt att vi hämtar den hos en av tjejerna som tills alldeles nyligen var min nya arbetskamrat i hemtjänsten. Det är minsann inte bara jag som sadlar om och kastar mig in i ny bransch!

Nu ska jag faktiskt ta mig i morgonrockskragen och släpa mig till duschen och sedan ta itu med sysslorna här hemma, medan middagen puttrar klart i slökokar'n och jag kanske inte direkt puttrar iväg, men du fattar, drar vidare till kvällens sysslor.

Ha det gott och var rädd om dig!

måndag 5 mars 2018

Skarpaste kniven.

Då har det gått en vecka igen, och i ett nafs! Jag har jobbat 38 timmar, vilket får anses som nästan heltid. Inte ens a-kassan eller arbetsförmedlingen kan begära mer. Idag är jag inte städslad någonstans, men i morgon ska jag introduceras på Hunnebo-hemmet. Det ska bli spännande att se hur det är, jämfört med "utejobbet" i hemtjänsten.

Den uppenbara skillnaden är förstås att de på sjukhemmet är sjukare än de flesta som får omvårdnad i sina hem. I vissa fall undrar jag vilka kriterier som bestämmer vilka insatser som beviljas och till vem. För som en kollega uttryckte det, "varför ska undersköterskor och vårdbiträden lägga ner tid på att städa ett hus som inte går att städa, när det finns städfirmor" och jag håller med.

Varför ska vårdpersonal ägna tid till sådant, när det finns andra insatser som är mer vårdinriktade än att försöka sanera ett totalt försummat hus under två timmar varje vecka. Ett Sisyfosarbete, som du förstår. När detta hus säljs någon gång i framtiden kommer inte betinga någon större köpesumma, men desto mer för att blåsas ur, totalsaneras och renoveras för att bli beboeligt igen.

Det är såklart en sorglig historia i bakgrunden, men jag undrar ändå hur det är så helt omöjligt att få människan att förstå fördelen med att sanera redan nu och få en slant över när det blir ohållbart att bo kvar. För det blir det, förr eller senare. Det är på gränsen till ett allvarligt arbetsmiljöproblem för oss som måste gå in där. Man har handskar på hela tiden och ja, jag kräktes när jag städade toaletten...

Således är det sannerligen inte en dans på rosor att jobba inom hemtjänsten, men det finns förstås motvikter till detta som väger upp. Vi är hos många som har jättefina, rena hem och som håller efter dem efter bästa förmåga själva eller med släktens hjälp. Jag städar gärna hemma hos andra för att underlätta vardagen, det är inte det, men när det är en sanitär olägenhet, då är min gräns nådd.

På det stora hela taget trivs jag mycket bättre än jag hade förväntat mig. Det är ett fasligt flängande i och ur bilen hela tiden, men det värmer så att komma in till dem som verkligen behöver hjälp och som är tacksamma för minsta lilla. Jag hade gärna sett att de fick mer tid för prat och sådant, men det är som det är. Dessutom har jag så fina arbetskamrater som hjälper mig när det behövs, de är guld!

Mannen och jag var ju på utflykt förra veckan och han fick med beröm godkänt av snarksköterskan. Nästa gång han ska visa resultat eller om det blir problem med Snoken, behöver han inte åka ända till Sahlgrenska, han blir överskriven till NÄL och det är ju betydligt närmare. Det gick oväntat fort på lasarettet därför fick jag fick vända på parkeringen vid 421 och hämta honom igen.

Vi valde överkast, lakan och lite annat tillsammans. Och fyllde även på förrådet av sköna  bambusockor. De är verkligen toppen att ha när jag jobbar och sällan kan eller hinner ta av mig skorna när jag kommer till vårdtagarna. Tur att jag inte lider av fotsvett, men det kan bli lite varmt ändå förstås, och då är bambu bättre än vanliga bomullssockor på att avleda fukt och värme.

Det har alltså varit ganska mycket jobb för mig och denna vecka är också rätt fulltecknad. Mat har vi lagat både var för sig och tillsammans. Till exempel helstekte vi rödtunga i ugnen, gjorde ett citrussmör och serverade med pressad potatis. I fredags, förstås...



I lördags blev det helstekt kyckling med risotto. Få maträtter ser så osmakliga ut som risotto, men vad gott det är! Denna smaksattes med portabello.




Igår gjorde mannen en gryta på fläskkött, med smak av bland annat spiskummin. Det kändes tråkigt med ris igen och för övrigt fanns det för lite av den varan, därför blev det ugnsrostade rödbetor och potatis istället. Jag hoppar över den bilden, för den blev inte bra. Grytan däremot var utmärkt!



Medan dagens frikadeller puttrade i tomatsåsen löste vi ett knivigt problem. Knivar ska skötas om och hållas skarpa. Eftersom vi har mindre bänkytor och färre lådor i vårt nya kök fick knivarna flytta upp på väggen. Flera av dem är nyskärpta av Knivbrev, för slöa knivar gör mig galen och minst en av mina santoku-knivar måste vara i perfekt form. Yxan i mittenraden ska skickas nästa gång, det är lite spännande att se om det går att göra något med den...

Frikadellerna gjorde jag på kalkonfärs och en bit kallrökt skinka från ett paket med "ojämna bitar" eller så kallat skivspill. Kyckling- och kalkonfärs är lite blötare än annan, därför använder jag alltid ströbröd och ägg i smeten och olja i händerna för att det ska bli någon som helst form på frikadellerna. För övrigt tillsatte vi bara salt och peppar.



Ja, det är vad som hänt sedan förra inlägget, förutom att vi skaffat nya kuddöverdrag till köksbänken vilket blev väldigt fint! Vi måste bara hitta ny gardin till fönstret och sätta upp en liten ljusramp i densamma för att få lite mer ljus och mindre insyn, sedan är det bara en kokbokshylla och belysning på motsatt vägg kvar att fixa till, så är vi nöjda med köket.



Ta hand om dig och din omgivning tills nästa rapport!