fredag 19 januari 2018

Packat, packat och åter packat. Det är vad jag gjort de senaste dagarna. Utom idag, då vi istället fyllde pickupen med allsköns bråte både inifrån huset och förrådet utomhus, prydligt sorterat i kategorier utifrån hur ÅV fungerar. Det tog sin lilla stund ändå, både att bära in allt i bilen och att tömma den...

När vi kom hem igen, för att kolla vad som måste skaffas i matväg för att klara helgens kulinariska äventyr, fastnade mannen givetvis i diverse jobbrelaterade telefonsamtal. Jag passade på att koka en lag till laxen som ska avnjutas ikväll. Snabbgravad lax med lakritssmak ska det bli, nämligen. Och den är färdig på fyra timmar, varken mer eller mindre.



Det blir vanlig kokt potatis och citronmajonnäs till den, för nu är vi redigt hungriga efter allt kroppsarbete. Bilden är uppenbarligen från ett tidigare tillfälle, och då inte nödvändigtvis smaksatt med lakrits, lag minns inte. Resten av dagen/kvällen ska ägnas åt På spåret, Mästerkockar och varandra. 

I morgon är planen att röja ur garage och förrådet (ännu mer) och åka ytterligare en vända till ÅV. I matväg blir det, enligt vissa, ännu en rå rätt. Eftersom det blev ganska mycket över av nyårsaftonens oxfilé, så kan vi lyxa till det med råbiff och ändå fortsätta den sparsamma linjen med frystömningen. Den handlar ju till mycket stor del om att slippa flytta på råvaror. Tungt är det med fryst mat.

Nu är dagens mat klar, så glad och trevlig fredag önskar jag dig! 


onsdag 17 januari 2018

Soffhäng?

Idag har vi varit och tittat på soffor på Möblera i Agnesberg. Vi hittade en soffgrupp som var snäppet bättre än på Blooms i Kållered. Men nu hittar jag den inte online, till min förtvivlan. Nå, vi får ringa och beställa, för enligt den trevlige mannen i butiken är det närmare två månaders leveranstid på dem, men just det gör inte så mycket, vi lär ha annat att göra än att hänga i soffan...

På hemvägen åkte vi till garaget och hämtade sommardäcken och mattorna till mannens pansarkryssare. Den hämtas av en köpare ikväll och Chevan står utanför, den hämtade vi igår. Nu är det bara min Pärla som ska säljas också, så hör av dig om du vet någon som behöver en fin Clio från 2011. Endast en ägare, det vill säga jag, och den har genomgått all service enligt protokollet.

Jag ska ju få en ny(are) Cadillac, men det vore trevligt att bli av med Pärlan samtidigt, för fem bilar är en för mycket. Speciellt som de båda bruksbilarna är ganska stora och vi kanske inte första läget kan använda garaget till just det det är avsett för. När jag räknar alla packade flyttlådor och allt annat som inte kan packas inser jag att det kommer bli svårt att få in ens en liten bil i garaget.

88 kartonger har jag packat i nuläget. I köket gapar vissa hyllor tomma och en del lådor har tömts på sitt innehåll. Vi äter bara sådant som hittas i frysen. Idag blir det till exempel hamburgare med bröd. Kycklingen som jag lagade i lördags är fortfarande inte uppäten, men det kändes som att det räckte att smaka fågel tre dagar i rad.

Halvslak grönkål, svamp och rödlök hittade jag i kylen...
Paj blev det således i söndags och halva den vi åt till brunch igår.



På måndagen snodde jag ihop en pastasås av en bröstbit av kycklingen, morot, lök, thaibasilika, ärtor, palsternacka, curry, gurkmeja och cf.



Igår värmde jag revben som grillats vid något tillfälle och risotton från i lördags späddes ut och värmdes varsamt, vilket betyder att vi blev av med ännu mer rester och blev lagom mätta på kuppen. Jag har hittat små burkar med buljonger som jag glömt att de fanns. Vissa har använts i maten, men andra har gått ett nesligt slut till mötes i avloppet. Det gör lite ont, men frysen ska tömmas.

Oj, vad hungrig jag är nu, känner jag! Jag tror jag ska dra mig ut i köket och fixa till de där hamburgarna nu. Grilla hamburgerbröd, göra en dressing och hugga upp tillbehör tar en stund, men inte alltför lång stund...

Auf Wienerschnitzel!


söndag 14 januari 2018

Tappade sugar.

Då är det söndag idag, om jag räknat rätt. Jag ska inte jobba (utanför hemmet) på ett tag, så det är egentligen inte så noga vilken veckodag det är. Har pysslat med adressändring idag, samt sökt sommarjobb, vilket innebar att jag fick uppdatera mitt CV och PB (Personligt Brev). Jag inser att jag har säkert 20 olika varianter beroende på vem som ska ha dem.

Det kan vara läge att rensa där också nu, och behålla ett par varianter bara. Uppenbarligen funkar både CV och PB som de ska, ty i fredags ringde en kvinna från Munkedals kommun och ville höra om jag var intresserad av att jobba på äldreboende. Jodå, det går nog att få ihop med den andra timanställningen, sa jag.

Hon skulle ringa min referent och sedan höra av sig igen. Hon är så välkommen så! Sommarjobbet jag sökte är för Apoteket AB och jag valde Fjällbacka, Uddevalla, Lysekil, Munkedal och Hunnebostrand först och främst. Det ska bli spännande att se om jag får napp. Personlig assistent kan jag också tänka mig att jobba som, men ingen har hört av sig angående de tjänster jag sökt, än.

Mannen har köpt sig en pickup. Lite skavanker här och var, men vad annat kan man räkna med på en 30 år gammal bil? Huvudsaken är att den inte är ett vrak, mannen är ju ganska händig och han, om någon, vet ju var han får tag på delarna. Det är ju liksom hans jobb. Det blev Sotarmästaren glad över att höra när vi talades vid av helt andra anledningar, nämligen fiber och ComHem-paket.

Så kan det gå. Nu vet han dessutom vem mina föräldrar också, så vi ska nog komma bra överens. Jag brukar komma överens med de flesta ändå, men ibland har det sina fördelar att "folk" vet vem man är och var man hör hemma. Personliga kontakter är oftast mycket mer effektiva än de officiella kanalerna, åtminstone när det gäller att söka jobb och hitta hantverkare som är pålitliga.

Annars då? Just nu präglas hemmet av tappade sugar. Mannens rygg är dum och bråkar. Jag vet inte i vilken ände jag ska fortsätta packa och då blir inget gjort. Men jag är inte så orolig för det. Mycket är redan klart och som sagt, jag ska ingenstans kommande vecka. Så jag får spotta upp mig till i morgon och ta fram den berömda envisheten och bara få det gjort.

Igår lagade vi till en annorlunda middag, så till vida att fyllningen i kycklingen från Bosarp på 2,3 kg innehöll både citron- och blodapelsinfiléer, chili, thai-basilika och koriander. Förutom shiitake och champinjoner, sherry (ständigt denna excellenta smakhöjare!) och mirin, för att balansera upp syran.



Mannen gjorde en  risotto som var väldigt god och helt utan krusiduller, eftersom smakerna koncentrerade sig till fågeln. Som du förstår blev det en hel del över av pullan, så idag blir det paj av en del av resterna. Det som inte går åt idag får kanske stoppas i frysen, eller bli smörgåspålägg.

I fredags hade vi besök av min gamla vän och kursare C. Det började med fika vid halv fem och slutade med middag halv nio och slutade med hennes hemgång strax före midnatt. Vi hade mycket att ta igen. Förhoppningsvis kommer hon och hälsar på i Bovall till sommaren, igen. En gång för länge sedan när vi pluggade kom hon och tre andra och hälsade på mig där, bara ett stenkast från vårt nya hus.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan den tiden, men vi försöker att träffas då och då, för att inte tappa kontakten helt. Det skiljer femton år mellan oss, men det har ingen betydelse varken nu eller då, när vi träffades på Medicinareberget. En i "gänget" är lika gammal som jag, men de andra är ännu yngre än C. Roligt har vi haft och mycket har vi gått igenom och mycket kan fortfarande hända.

Nu ska jag försöka få ihop den där pajen bland annat, så på återseende, hoppas jag!

torsdag 11 januari 2018

Snålvarg?

Nu är jag tillbaka. Vilka dagar jag haft och vilka människor jag mött! Allt ifrån tanten som bara ska tittas till och ha en pratstund, till en som behöver hjälp med städningen och den som behöver hjälp med allt, precis allt. Vissa är dementa, vilket kan bli både roligt och besvärligt, medan andra är helt klara i huvudet, vilket också kan ha sina för- och nackdelar.

Åldringarna har sina sätt och personligheter, precis som deras vårdare, därför blir varenda möte intressant. Jag har gått bredvid tre olika handledare under dessa tre dagar och ingen var den andra lik. Fast om man ska vara riktigt ärlig var det en som var mer olik än de andra, men det är ingen nackdel eftersom jag såg glädjen hos en farbror för att det var just hon som kom.

Det som hade kunnat göras i första vändan fick vänta till nästa tur, bara för att det var hon som skulle komma tillbaka, annars hade det kvittat för honom. Ja, där ser man. Hos en annan var ett barnbarn på plats och skulle ha hjälp med något, så i gengäld ville hon hjälpa sin mormor/farmor, varpå vi kunde åka vidare. Spännande och omväxlande arbete är det i hemtjänsten.

Ska jag stanna där då, var ju frågan? Ja, för tillfället i alla fall. På frågan om jag vill ha mer introduktion är svaret också ja. Så jag får två dagar till när vi har flyttat klart och gjort slut med Eklanda. Dessutom bad jag om att få läkemedelsdelegering, och passande nog var den kursen just den vecka som jag ansåg vara lämplig för dyka upp igen...

Schemaplaneraren blev lycklig över beskedet för hon sa: "Jag har helgpass för dig samma vecka". Jahopp. Ingen rast, ingen ro. När ska vi då få ordning på vårt nya hem? sa jag till mannen när vi slapp prata i telefon igår kväll, äntligen. Tja, sa han, jag ska nog också jobba den veckan. Det låter som om han inte redan gör det, men detta var hos en kompis som ska ta semester och åka bort.

Eftersökta på arbetsmarknaden redan innan vi flyttat, det är väl inte så illa pinkat? Dessutom verkar det som att mannen har fått napp i pickup-frågan. Jag tror att den lille han fick i julklapp funkade som amulett. Vi har varit hos en revisor idag för att få hjälp med företagsekonomin och bättre kunskaper i bokföring. Det känns som om saker och ting faller på plats, sakta men säkert.

Vi ska beställa sängar, nu när vi har provlegat olika madrasser och bestämt oss. Färg och gavel var vi rörande överens om från början, någon som blev förvånad? Nej, jag trodde väl inte det heller. Soffgrupp har vi däremot inte kommit någon vart med än, inte för att vi är oense eller så, bara för att vi inte haft tid att tänka på det.

Jag har packat, provjobbat och är helt slut i kroppen och knoppen. Mannen har jobbat, ordnat med fiber, parabol, sagt upp avtal, tecknat nya avtal och sådana saker och är slut i ryggen. Jag fattar inte varför det inte går över, men riskudden jag tog med från Bovall gjorde lite gott i natt, tror han. Det har åtminstone inte gjort så förfärligt ont idag, tack och lov...

Varför sitter jag här och skriver när vi har så mycket att göra och hinna med, tänker du kanske? Dels för att jag behöver det, dels för att det på grund av glömska ännu inte har fyllts på med kartonger. Det finns alltså tre kvar och dem hinner jag fylla i morgon innan de nya anländer. Så jag håller mig lugn och har bara tvättat och lagat mat idag.



Lagat och lagat, köttbullarna var färdiga och därför behövdes bara lite grädde, buljongtärning, sherry (förstås), lingon och sist men inte minst, ansjovisspaet som jag sparade från frukosten:


Det fanns inget ätbart bröd, således blev det knäckebröd som underlag. Jag försöker tömma både skafferi, frys och kyl så gott jag kan innan flytten, det är så svårt att packa och flytta mat, tycker jag. Lite färskvaror fick vi dock hämta hem idag. Grönsaker blev det inte så mycket av när jag var hemma och provjobbade. Samma mat tre dagar i rad, skapat av det som fanns i förråden där.


Pasta, ett paket ärtor, ett paket bacon och riven ost. Från det att jag tankade pansarkryssar'n i söndags kväll har jag inte gjort av med en enda krona förrän idag, det tycker jag är bra. Kajsa-Ann Warg, det är jag det!

I morgon kommer en gammal kursare och vän på fika, det ska bli trevligt! Alltför sällan får vi ihop det, och nu blir det förmodligen ännu mer sällan, men sådant är livet. Å andra sidan flyttar jag närmare andra kursare, eller snarare hamnar mitt emellan. Måhända kommer mitt hem att återigen bli samlingsplats för oss allesammans? Inget är omöjligt, inte hos oss...

Ha det gott och var rädd om dig!







söndag 7 januari 2018

Till er tjänst.

Tänkte det är bäst att jag skriver av mig lite idag, för de närmaste dagarna vet jag inte om jag kommer att orka eller hinna med det. Ikväll åker jag till Bovall och lägger mig tidigt, eftersom jag ska upp tidigt i morgon och påbörja mina introduktionsdagar inom hemtjänsten. Jag ser fram emot det, även om jag tror att jag kommer att bli helt slut.

Jag läste om en ung tjej som hela tiden måste försvara sitt yrkesval inför kreti och pleti. Hon är tydligen för "duktig" för att jobba i hemtjänsten. Hur kan man vara för "bra" för att jobba med människor? Jag har fått liknande kommentarer och det gör mig ledsen. Det är faktiskt ett av världens viktigaste arbeten, att hjälpa våra gamla och sjuka med det de inte klarar helt själva. Här är länken.

När jag pratade med en god vän härom kvällen sa han något som gjorde mig jätteglad och lite rörd. Han menade, apropå att jag själv hoppas på att få ett apoteksjobb igen, att "det i alla fall är en hel del välförtjänt folk som får det lite bättre ett tag" om jag jobbar inom omsorgen. Jag är omhändertagande och engagerad i människor. Ibland lite för mycket, för mitt eget bästa...

Det är därför jag valde att inte studera till läkare då det blev tal om omskolning. Jag insåg att jag skulle ta med mig jobbet hem. Risken är stor att jag hamnar i den situationen nu också, men jag tror att jag har större chans att lära mig att vara "ledig" nu, jämfört med för tio år sedan. Lite äldre och lite klokare har jag nog blivit. Jag vill gärna tro det i alla fall.

Igår var vi hos goda vänner på middag. Det var som alltid en mycket trevlig kväll med väldigt god mat och dryck. Vi fick julklappar också, minsann! Mannen vill ju skaffa en pickup, vilket Lasse snappat upp och gav honom en.



Gunilla tyckte det skulle vara rättvist, så jag fick en bok och inte vilken bok som helst, utan Hannu Sarenströms kokbok Sommarkalas. Jag har börjat läsa lite och den är mycket underhållande och rekommenderas därför varmt. Tack Lasse och Gunilla!

Mat är ju alltid trevligt och nödvändigt. Jag har lagat maten hela veckan lång, misstänker att mannen är glad att jag är hemma på heltid. Egentligen borde han ha gjort maten, emedan jag har jobbat hårt med att packa ihop hans saker. (74 flyttlådor har det blivit.) Fast jag har väl använt mig av matlagningen för att slippa ifrån ett alltför omfattande dagligt kroppsarbete, om jag ska vara ärlig.

Till exempel har jag uppfunnit en ny sås. Jag började med Bongs milda asiatiska fond, hackade lite ingefära och chili och lät det koka ihop med en skvätt sherry och risvin. En gnutta socker tyckte jag behövdes för att få fram smakerna lite mer och sedan redde jag av med maizena.  Lätt och gott!



Under räkorna finns en bit torskrygg och det gröna är citronmeliss. Alltihop blev jättegott och jag tycker det ser ganska stiligt ut också. Det är roligt att experimentera och hitta nya favoriter. Jag kommer att fortsätta med det så länge jag lever, det är nyttigt att vara nyfiken. Det är också därför jag provar på andra yrken, man vidgar sina vyer och får nya erfarenheter.

Idag kom den unge man som köpt vårt hus hit för att ta några mått i köket. De ska bygga om och då är det bra om ritningarna stämmer med verkligheten. En av våra vänner kommer att "ta över" vår köksinredning och nu ska vi bara försöka planera för den logistiken också. Det är mycket nu...

Det blir kycklingvingar till middag, sedan tar jag pansarkryssar'n och åker hem.

Ha det gott och var rädd om dig!






onsdag 3 januari 2018

Ryck och stöt.

Det hann gå tre dagar in på det nya året innan jag gav mig själv tid att skriva något. På nyårsdagen hade jag egentligen hunnit göra ett inlägg, men valde att göra annat. Som att lösa korsord och sudokun och att titta på SOA med mannen. Som alltid numera går hjärnan på högvarv för att hitta smartaste förvaringen, snyggaste gardinerna, skönaste möblerna och coolaste baren...

Samtidigt packar jag pärmar med manualer till Ford, Chrysler och Pontiac, bland annat. En sådan värstingpärm är lika tjock som New Yorks telefonkatalog, när den fanns i pappersformat, och väger mellan fem och åtta kg, beroende på hur många sidor och årtal för edering. 19 flyttlådor med pärmar blev det. Flyttgubbarna ska ju inte få ryggskott. Kan jag bära lådorna, så ska de klara det också.

Mannen har lyftförbud. Det är jag som gett honom det. Han får bara bära lätta saker och inte så otympliga. Hur tror du det går? Han har faktiskt hållit sig i skinnet och nu verkar det som att det värsta är över. Säker kan man aldrig vara, därför får han nog ta det lugnt i morgon också. Nu ikväll är han entledigad och repar med de andra pojkarna och här sitter jag och tar igen mig, med ett glas vin.

För det både får och kan jag som inte har ett jobb att gå till. Fast dit ska jag ändå i morgon, dock bara för att lämna in nyckel och passerkort. Nu är arbetslöshetsbollen i rullning igen. Jag har anmält mig till Aea igen och de ska ta beslut om jag ska ha 45 dagars karens för att jag sagt upp mig själv. 45 dagar!? Det var magstarkt, tycker jag. 30 straffdagar borde räcka. 

Tur att jag hade en massa semesterdagar kvar att ta ut, dem får jag i pengar nu förstås. Apoteket AB är ombedda att skicka arbetsgivarintyg för 2017 till Aea. På Arbetsförmedlingen är jag fortfarande inskriven, eftersom jag bara jobbat deltid. Bäst att jag skickar in min aktivitetsrapport till dem snart också. Jag kan stoltsera med flera sökta jobb under december, för den biten har jag skött hela tiden.

Det är bara så infernaliskt tråkigt att hålla på med rapporteringarna hit och dit! Aea vill förresten att man skickar in varje vecka, nu för tiden. Jag tyckte det var full tillräckligt med var fjortonde dag, men de har kanske mycket att göra och behöver jämna ut topparna, vad vet jag? Är det så himla många arbetslösa akademiker därute?

Nu vet du varför jag inte skrivit något sedan nyårsafton i alla fall. Jag packar, dammar och hostar. Katterna gillar inte den störda ordningen, men de gillar vädret utanför ännu mindre, därför ligger de mest och sover, eller låtsas sova. Jag vet inte riktigt när det blir dags att flytta dem, men helt klart innan vi kastar ut soffan. Det är illa nog att akvariet är borta...

Jag lovade lite bilder av maten vi åt på nyårsaftonen. Här kommer de:

Oxfilé med hasselbackspotatis och grönpepparsås
Varmrätten bestod av oxfilé, så som varje gäst ville ha den. Det var åtminstone ingen som skickade tillbaka tallriken, eller lämnade kvar något på densamma, så jag utgår från att jag lyckades med önskemålen. Fast först hade vi gratinerad hummer och det var premiär för två av gästerna, vilket var extra roligt.

Gratinerad hummer med mycket ost både i stuvning och uppepå. 
Det blev också uppskattat smakmässigt och då är jag jättenöjd och glad. Efterrätten kom aldrig med på bild, men den gillades också. Yngste gästen, vår älsklings-Bob, klämde i sig två laktris-pannacottor, jodå. Jag tycker att det blev en trevlig kväll, på det hela taget. Enda smolket i bägaren var att Kluran inte var helt frisk, så hon begav sig hem innan tolvslaget och att sonen inte kom alls.

Eftersom jag fått en ny mobil av mannen, bara för att han är så snäll, måste jag fundera ut hur jag smidigast lägger in foton från den i mina blogginlägg i fortsättningen. Bara att få igång sådana funktioner som Bank-Id och andra bra-att-ha-grejer krävde ju en hel del hjärnverksamhet och lösenordsbyten av mig igår kväll. Tur att mannen inte är riktigt så analog som han vill påskina...

Problemet med att byta källa för överföringen hit får jag nog lösa själv gissar jag, ty han har aldrig varit inblandad i mina blogginlägg, annat än när jag driver lite lätt med honom, eller talar om hur snäll han är och hur mycket jag uppskattar allt han gör för mig. Men jag ska nog klura ut det, eller om någon av mina bloggande vänner har tips, så mottages de tacksamt.

Jag kan inte heller visa vad jag lagat för mat till oss innan mobilbytet för ibland laggar (laggade) överföringen till Google-foton från Anndroiden (ja, den heter så, av uppenbart skäl) också. Och om du ursäktar, det är ett himla krångligt sätt att först lägga ut bilderna på till exempel FB, för att sedan ladda ner dem till datorn och därefter fiska upp dem till bloggen, istället för direkt från telefonen.

Det finns säkerligen ett jättesmidigt sätt att göra det på, men som sagt, jag har inte hunnit eller orkat lägga pannan i så djupa veck ännu att jag kommit på det. Jag kan berätta däremot, att på nyårsdagen hade vi rester. Sålunda åt vi oxfilé igen, fast denna gång med potatis- och palsternacksgratäng och brysselkål. Ingen pizza här inte!

Igår åt vi lutfisk med Apotekets årgångssenap. Det var ljuvligt gott! Idag blev det en bulgurröra med morot, lök, edamamebönor, selleri och lite vitkål till en fantastiskt god korrrv som våra vänner fårfarmarna tillverkat. Lite cf-gucka med chili och purjolök fick också plats på tallrikarna. I morgon ska jag laga lasagne, det är bra mat när man packar ännu fler flyttlådor och härjar rent allmänt...

Ha en fin onsdagskväll och en härlig torsdag! Var rädd om dig därute...




söndag 31 december 2017

Avslut.

Nu är det snart slut på 2017, vilket har varit ett bra år i stort sett. Mannen slutade plötsligt att röka och fick så småningom en snarkmaskin, vilket har förbättrat hälsan för oss båda två. Sömnhygienen är ett viktigt inslag för det allmänna välbefinnandet. Jag vet egentligen inte helt säkert huruvida beslutet om att sluta röka och att bli lite sundare fick honom att på allvar vilja flytta och börja om på ny ort.

Tanken är inte särskilt långsökt, eller hur? Redan första gången han hälsade på mig i Bovallstrand kunde jag se hur lugn och rofylld han blev. Jag svär att rynkorna slätades ut avsevärt och han såg närmare tio år yngre ut än när jag träffade honom första gången. Nåja, han har fantiserat om att flytta dit i ett par år, men jag har spjärnat emot och framhållit fördelarna med stan.

Men alltefter tiden gick har jag insett att vi inte nyttjar närheten till kulturen, evenemangen och restaurangerna, så varför stanna kvar? Om eller när vi verkligen vill ut och roa oss, bli underhållna och/eller träffa vännerna vet jag att vi är varmt välkomna att övernatta hos ett antal av dem. Därför började vi se oss om efter lämpliga objekt i mina hemtrakter i början av året.

Det tog fart på allvar när vi under en utflykt hittade ett reklamblad med annonser på hus till salu. I Hunnebostrand fanns det ett till synes intressant hus. Alldeles för stort för oss två, men med en lägenhet som gjorde det möjligt att ta med svärmor. Henne kan vi inte flytta ifrån helt utan vidare, det blev vi varse om när hon drabbades av salmonella i somras och inte kunde larma någon.

Huset var inte vad vi hade hoppats på, även om både läget och köket imponerade stort på oss båda två. Sedan berättade en bekant att hans grannar skulle sälja sitt hus i Bovall och nu blev det riktigt intressant. Vi var på en visning och även om det finns 7 dörrar i hallen i källaren så finns det, som man brukar säga, "potential". Övervåningen är helt okej, det är bara att flytta in.

Så, vi vann till slut och köpte fastigheten som även har ett fristående dubbelgarage på tomten, det är inte oviktigt i sammanhanget. Nu återstod då den lilla detaljen att sälja mannens hus. Det gick med andra ord så fort att vi inte ens hade hunnit bestämma vilken mäklare vi skulle anlita i Hagen och till svärmors hus. För hon är ju med på galoppen och är färdig med Mölndal, som hon säger.

När det blev dags för utvändig fotografering för att locka hugade köpare av Hagen hade mäklaren redan ett par som var mycket intresserade. Sålunda skickade hon några egna bilder till dem. Två-tre dagar senare ville paret komma och titta, "ostylat" och som det såg ut. Inte oss emot, att ha en massa visningar är påfrestande på många sätt och vis.

Sedan var det igång. De ville väldigt gärna ha huset och läget. Vi ville bli av med det utan alltför mycket besvär och fix. Vi kom överens ganska snabbt den här gången också och alla inblandade är nöjda och glada. Nu står det flyttkartonger högt och lågt i flera rum och det känns inte lika festligt, speciellt inte en dag som nyårsafton, men det är som det är med den saken.

Om en månad kan vi flytta in i vårt nya hus och veckan efter tar ungdomarna över Eklanda Hage. Vi har fortfarande mycket jobb framför oss, därför är det tur att jag är mellan två jobb från och med i morgon. Inte för att jag tror att det kommer gå någon nöd på oss för den sakens skull, jag får ut mina semesterdagar i pengar och så har jag redan jobb på lut...

Jag tror att 2018 kommer att bli ett makalöst roligt år. Mannen och jag har våra projekt, reseplaner och annat att glädjas åt. Första delen av året kommer nog bli väl så arbetsamt, för vi får ju givetvis hjälpa svärmor med hennes flyttbestyr också. Min förhoppning är att det är klart senast maj-juni, för i sommar kan jag nog få jobba mer än heltid om jag vill.



Jag önskar alla ett fint slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år, ro i själen och mycket glädje!

PS. Ja, vi har ätit mat. Till exempel frikadeller i tomatsås:



PPS. Idag blir det hummer, oxfile och pannacotta. Bilder kommer kanske i morgon.







fredag 29 december 2017

Sorgligt.

Jag är fortfarande anställd på Apoteket Kungsmässan i Kungsbacka, men har gjort min sista arbetsdag. Det känns konstigt att vika ihop sina nytvättade arbetskläder och inte lägga dem där jag brukar ha dem, lätt tillgängliga inför nästa arbetspass. Det blir inget mer pass där. Det går inte riktigt in. Trots kortet och champagnen från mina älskade, underbara och fina arbetskamrater...



En ledig helg innebär arbete på måndagen, därefter tre lediga dagar till i vanliga fall. Nu råkar det ju vara nyårsdag på måndag, och då är Kungsmässan stängd. En av fyra dagar om året kommersen får stryka på foten och alla anställda andas ut. Jag skulle fara med osanning om jag påstod att jag kommer sakna sorlet folk åstadkommer, musiken som alltid hörs och allt annat brus.

Jag kommer inte heller att sakna helgpassen, eller de "sena" kvällarna. Huruvida 20.00 är sent kan förvisso diskuteras. På Östra jobbade vi till 22.00, så Kungsmässans tider var ändå en förbättring, dock sämre än Lerums 19.00 och Flodas 18.00. Den största anledningen jag trivts så bra är mina kollegor, mestadels fantastiskt trevliga kunder och att mitt yrke är världens roligaste.

Jag vet inte helt och hållet vad vad som väntar mig i framtiden, arbetsmässigt åtminstone, men jag har stora förhoppningar om att det kommer att lösa sig. Jag har sökt till både hemtjänsten och tjänster som personlig assistent. Det ska bli spännande att se hur det blir. Jag har konfererat med mannen och kommit fram till att de enda barn jag ska engagera mig i är våra barnbarn.

Därför är de två sökta tjänsterna (hittills) hos vuxna. Båda råkar vara kvinnor, men det är antagligen lika många män därute som behöver daglig hjälp, och jag tror inte det skulle vara svårare på något sätt. Fast vad vet jag? Inte ett dyft, men eftersom jag är notoriskt nyfiken är jag beredd att testa. Vad har jag att förlora, liksom?

I onsdags hämtades vårt stora akvarium av en bekant till mannen. Oj, vad mörkt och stort vardagsrummet blev! Det har tagit stor plats, men lyst upp på ett fint sätt. Mayzan är nog den som saknar det mest, för hon använde det som sovplats. Värmen som sipprade upp genom locket gillade hon, så där har hon tillbringat mycket av sin tid.

Vi får se om det lilla akvariet kommer att bli den nya favoritplatsen när det fått nya invånare och ett bättre lock än det gamla, vilket konstigt nog höll för en mycket tyngre katt än Lilla Röd. Attila satt gärna på det när han ville ha koll på läget. Såhär i slutet på året är det dags för reflektioner och minnen och här kommer de och alla känslorna på en och samma gång...

Samtidigt som jag tänker tillbaka och minns, har jag fullt upp med att planera nyårsmenyn. Just nu vet vi inte hur många deltagare det blir, då sjukdomar grasserar och planer, förhoppningar och önskningar snabbt kan komma på skam. Därför har vi handlat för sex personer, men kanske blir vi bara 4. Det är som det är, och det blir vad det blir.

Igår kostade jag på mig en pizza till lunch, för att komma ifrån en stund och samla mig lite. Mellandagsrean drar folk, så jag hade tur att få en sittplats på Nello. Bredvid mig satt en farmor och Kjell (jag hade nästan lust att föreslå att han skulle kallas Boffa av barnbarnen) och två små flickor. Som alla andra gäster som beställt "dagens" fick farmor en kopp till kaffet som ingår efter maten.

Det fick inte Kjell, vilket den större flickan påpekade, varpå farmor förklarade hur det låg till. Jag var bara intresserad av att hinna få i mig så mycket som möjligt av min pizza innan rasten var över, det vill säga allt utom kanterna, så min "gratis" kopp kaffe skulle så att säga frysa inne på grund av tidsbrist och att jag inte har tid att springa på toaletten stup i kvarten.

Således fick Kjell min kopp så att han och farmor slapp gå och betala för en extra kopp. När jag gick därifrån frågade flickebarnet "-varför gjorde hon så?", varpå farmodern säger "- det där var en väldigt snäll tant", vilket nästan fick mig att ångra mitt tilltag. Tant? Jag?! Men för sjutton, jag är ingen tant, väl? Lite snäll var jag, det kan jag gå med på, men tant. Nej!

Jag gick därifrån, trots allt ganska nöjd med min lunch och mig själv. Hur andra väljer att se på mig är inte alls viktigt. Jag vet vem jag är, hur jag är och vad jag är, alldeles själv. För det mesta i alla fall, och när jag tvivlar på mig och mina förmågor talar mannen om hur fel jag har. Ibland får jag presenter också. Som igår, då hade han hämtat en iPhone till mig...

Idag tar vi det väldigt lugnt eftersom mannen har hemskt ont i ryggen. Sviter från akvarieflytten. Det är konstigt att se honom så stel och med så mycket smärta, det gör ont även i mig. Han har verkligen inte gjort något för att förtjäna detta och jag kan inte göra ett dugg för att lätta smärtan, det är jobbigt. Naproxen och Ormsalva är allt jag kan erbjuda.

Strax börjar "På spåret". Det är något jag uppskattar och gillar. Alltid lär man sig något nytt och ibland inser man att det finns mer kunskaper än väntat i bakhuvudet, det är roligt!

Ta hand om dig och din omgivning, njut av långledigheten om du har turen att ha en!










måndag 25 december 2017

Gör rätt.

Julafton är förbi, juldagen är snart över och i morgon är det jobb för min del. Jag är jättenöjd med julfirandet i år, vilket inleddes med att hämta svärmor och en son för vidare transport hem till päronen. Där fanns redan systrar, svåger och systersöner på plats och vi åt en massa god mat, drack en och annan snaps och hade en alltigenom trevlig kväll.

Vi knatade så småningom hem till lägenheten mätta och glada, och la oss ganska omgående, efter att ha bäddat ner svärmor i bäddsoffan. Vaknade i tid för att svara i telefonen när min mormor ringde för att stämma av för en träff, efter hennes juldags-boule med "killarna". Jodå, hon må vara 87 år, men med henne måste man avtala tid för att få träffas.

Det var första gången svärmor och mormor sågs och det föll väl ut, speciellt när mormor direkt placerade svärmors ursprung i Halland och inte i Småland. Jag menade att det ska till en småländska för att höra att det är halländska som talas. Vi fick kaffe och smörgås, det går inte att komma undan det eller en regelrätt middag, innan vi åkte vidare till våra barnbarn.

Även det var en debut och eftersom Boffas mamma fick en kram av barnen innan vi åkte vidare, så tycker jag nog att även det var en succé. Vi åkte via Kungshamn för att lämna av sonen innan färden gick hemåt, till Mölndal. Fast mannen uttryckte det såhär när vi kommit innanför dörren i Eklanda:
"Då har vi firat jul hemma i år..."

Jag har nog nästan skrämt slag på honom med mina visioner om hur nästa jul ska firas. Det ska vara julgran, det ska vara tomtar, ljus och glitter i varje vrå och hela tjocka släkten ska komma hem till oss, plus en god vän. Vem vet, det kanske är fler som behöver trevligt sällskap nästa julafton, då får vi lösa det med efter bästa förmåga.

Räcker inte stolar och bord till finns det tre hem på mycket nära håll som får bära över sitt möblemang till oss. Platsen har vi i alla fall! Åh, vad jag ska fynda julpynt när jag jobbat klart! Det blir alltså på fredag. Mina tre sista dagar står för dörren och det är jättejobbigt, skrämmande och lite pirrigt på en och samma gång...

Skrämmande och jobbigt i så måtto att jag ger upp en fast tjänst som jag har trivts så himla bra med och har så underbara arbetskamrater, vilka är svåra att lämna rent känslomässigt. Pirrigt, för att jag inte vet vad som väntar mig i framtiden, men jag har en känsla av att det kommer att ordna sig. Mötet med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs föll ju mycket väl ut, vilket jag skrev här.

Jag är av den fasta övertygelsen att allt löser sig, förr eller senare. Och jag brukar få rätt...



Till exempel denna. Rödtunga med ris och sås, vilken jag knåpade ihop i torsdags. Även mannen gör rätt, som denna:


Karré-revben, så mycket saftigare än vanliga, och såsen! Det var alltså fredagens middag. På lilla julafton gjorde han i ordning kycklingklubbor i ugnen, ävenså rutiga potatisar (så kallade hashtags, enligt min faster) och en cf-gucka. Ingen julmat så långt ögat når, alltså. Och det tycker jag fortfarande är enda vettiga tillvägagångssättet.

För det är på Julaftonen man äntligen ska få alla sina lustar tillfredsställda, med skinka, pressylta, laxarna, Jansson, sillarna, kålarna (både röd och grön), knäcken och, för den som verkligen vill, Ris à la Maltan. Den som är trött på julmaten redan på julafton eller juldagen har gjort fel. Vi har ingen julmat hemma nu, mer än den ömma moderns pressylta och det känns lite tufft.

Men eftersom jag jobbar som jag gör, är det inte någon större mening att laga till en hel skinka till oss båda, eller lägga in sill, koka grisfötter och grava lax. Det passar inte så i lunchlådan, nämligen. Och ska vi vara ärliga så är jag den mest outtröttliga julmatsätaren i vår familj. Mannen är duktig på att äta julmat, men tröttnar lite fortare än jag, vilket jag tycker är obegripligt. En vecka, sedan är jag klar.

Måhända blir det gravad lax till nyår istället. Antingen den snabba eller den traditionella varianten. Hur nyårsaftonen kommer att te sig står ännu skrivet i stjärnorna, eftersom sonen inte har bestämt sig och gode vännen inte vet exakt hur det kommer att bli för hans del, så vi spikar inget alls. En annan god vän tillfrågades i skrivande stund, för julen verkar ha blivit en stor besvikelse.

Så kan vi verkligen inte låta det fortsätta in i det nya året, här ska festas, glädjas och skojas! Tills dess önskar jag dig en god fortsättning på julhelgen och mellandagarna. Och låt ingen förstöra något för dig, du är för värdefull för det!






torsdag 21 december 2017

Ny karriär?

Efter regn kommer sol sägs det och efter min fadäs i lördags behövde jag verkligen lite sol och glädje. Igår hade jag en avtalad tid för intervju med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs Kommun. Det är ett timvikariat och alltså inte "tills vidare", men det gör detsamma. Jag hoppas och tror att jag utan alltför stora problem kommer att få ett sommarvikariat inom Apoteket och i förlängningen fast jobb igen.

Om jag inte trivs fantastiskt bra med att hjälpa gamlingarna i kommunen i deras vardag, för då stannar jag förstås. Jag börjar med att prova på under tre dagar, för att se hur det går till. Sedan blir det läkemedelsutbildning (!) och efter godkänt prov för en sjuksköterska får jag delegering att dela ut mediciner också. Förutsatt att alla inblandade tycker att jag är lämplig för jobbet.

Vänner och bekanta har tipsat om olika jobb och jag har lämnat intresseanmälan för liknande tjänster i Munkedal och Lysekil också. Dessutom har jag sökt en tjänst som personlig assistent där min matlagningspassion är en merit, det du! Sanningen att säga är det också bara ett "vid-behov-vikariat", men kan nog vara kul och intressant att prova på, det också.

Och ombyte förnöjer, som du vet. I vissa lägen eller stadier i livet är det skönt att ha väldigt fasta rutiner och förutsägbara arbetsuppgifter, men i alla fall nu, i mitt liv idag, välkomnar jag variation och annorlunda arbetsuppgifter. Att lösa problem, ta initiativ, tänka själv och utanför den berömda boxen, är stimulerande och som du vet backar jag sällan eller aldrig för nya utmaningar...

Dagens utmaningar är att städa, vilket jag gärna undviker, och att koka knäck, vilket bara inträffar en gång om året och inte alls är speciellt utmanande eftersom jag tar mikron till hjälp. Jag tror att läget är någorlunda under kontroll inför julen. Julklapparna är få och klara för inslagning. Om vi inte kommer på något mer, bara för att det är roligt, såklart.

Idag ska vi ha rödtunga till middag, med lite räkor och god sås. I morgon lagar mannen till karrében, en lite ovanlig styckdetalj som liknar revben egentligen, men blir mycket saftigare. Jag jobbar fredag och lördag, det vill säga dag fem och fyra i min nedräkningsalmanacka. Nästa vecka är det slut, på torsdag. Det gör lite ont i hjärtat, men det ska å andra sidan bli skönt att flytta hem...

Nu ska jag skålla mandel, hacka densamma och dessutom lite lakritsstång till knäcken, skala räkor och koka fond, rasta snabeldraken och fylla soptunnan med så mycket det bara går, spela julmusik och försöka få lite julstämning i huset. Hörde jag glögg?

Ha det fint och stressa inte, det blir jul ändå, så länge du är rädd om dig!






lördag 16 december 2017

Kukorka.

Vissa dagar bör man inte lämna sängen eller hemmet, så är det bara, och detta visade sig bli en sådan dag. Att vara ledig och ta igen sig är nödvändigt. Att laga mat är också nödvändigt, det är som du kanske vet min terapi. Jag borde ha stannat hemma och gjort precis det och inget annat, för i samma stund jag tog beslutet att tanka bilen fick jag uppenbarligen totalt och oåterkalleligt hjärnsläpp...

Jag hade några ärenden att göra så jag åkte först till Bolaget för att hämta Southern Comfort, ty denna dryck krävs för att göra julköttbullar, det är en gammal tradition som jag inte gärna tummar på. Den har inte alls med receptet på köttbullarna att göra, utan har till uppgift att hålla köttbulletrillaren, det vill säga jag, på gott humör under själva tillverkningsprocessen.

Sedan hade jag tänkt åka till Ö&B för att skaffa hem kattmat till ett bra pris, samt blockljus av stearin. På vägen dit fick jag snilleblixten att tanka bilen, för att slippa det en annan dag. Det är nu det går åt skogen. Jag ställer mig på min "vanliga" plats på St1, öppnar tanklocket och börjar tanka. Sätter mig i bilen, stoppar ner mitt tankkort och håller mig varm för vinden utanför är iskall.

När pumpen slår ifrån går jag ut igen och sätter tillbaka slangen på sin plats och fryser bokstavligen till is, för jag har fyllt min dieselbil med bensin. Jag brukar inte svära i denna blogg, och jag ska inte återge ramsorna jag hävde ur mig när jag insåg hur urbota korkad jag varit, det är inte okej för känsliga läsare. Inte heller okänsliga, faktiskt...

Jag ringer mannen som är på väg för att rigga inför ett gig och frågar vad jag ska göra. Hans första fråga är om jag startat bilen, vilket jag inte har, för jag visste någonstans att det nog inte är så lämpligt att få bensin i en dieselmotor. Sedan ringer jag pappa, för att lite närmare få veta hur illa det är. Han säger samma sak, starta inte bilen.

Okej, där står jag och bilen med. En St1-serviceman kommer för att kolla status på pumparna, honom ber jag om hjälp att putta undan bilen, så att jag inte står i vägen för andra, mindre korkade kunder än jag. Jag ringer mitt försäkringsbolag och Bertil skickar en bärgare. Bärgaren ringer upp mig efter en stund och säger att han kommer inom en timme.

Det börjar bli väldigt kallt i bilen, så jag tar min tillflykt till Zoobutiken för att få tillbaka känseln i näsan. Står där som ett fån och tittar på min bil och på vägen med julklappshandlande trafikanter. Efter en stund känns det lite dumt att bara stå där, så jag går vidare till Cervera och låtsas vara intresserad. Tänker mest på hur dyr min fadäs kommer att bli...

Vid detta laget är klockan lite över tre och flera butiker har stängt redan. Toys r us har förstås öppet, går in en stund där med, totalt ointresserad (har redan bärgat barnbarnens julklappar), lånar kundtoaletten, den är fin med toalett och handfat i miniformat, också. Går tillbaka till Zoobutiken, med bästa utkiksläget och väntar på nytt samtal från Bärgar-Henke, min hjälte idag.

Han ringer och säger att han är på väg, är på Linné och jag säger om en kvart då. "Nä, tio minuter", sade han. Han fick rätt, trots julkommersens oundvikliga trafik. Min vanliga optimism hade på något sätt frusit ihop till en negativ isklump under dessa timmar av väntan och våndan. Som vanligt är bärgaren en fantastisk person som tinar upp mig och får mig på gott humör, trots allt.

Han tar min bil på släp och kör till Renault nedanför backen där vi bor och skjutsar mig hem, innan han far iväg till dagens (förhoppningsvis) sista jobb. Tack Viking-Henke! Jag är dig evigt tacksam.
Väl inne i stugvärmen rör jag ihop farmor Ellinors köttbullesmet och häller upp en skvätt Southern Comfort och skickar in mina kycklingvingar i ugnen.

Ser tråkigare ut än det är...
Det fanns lite surkål kvar som jag värmde upp med lite smör. För övrigt har jag i bara farten bytt lakan i sängen och tvättat lite mer än dem. Knäcken kokar jag i morgon, eller en annan dag, jag vågar inte riskera att jag missar rätt watt-inställning på mikron och får göra om. Jag ska hålla mig till det jag är bäst på resten av kvällen (och är riskfritt), nämligen ingentingen...

Hoppas att du haft en så mycket bättre dag än jag och att allas vår morgondag blir suverän!

PS. Farmor Ellinors köttbullar:
1 kg blandfärs
3-3½ tsk salt
2 finhackade gula lökar
1 dl ströbröd
1½ dl starkt kaffe
2 ägg
Svartpeppar efter tycke och smak

Sammanlagt blev det drygt 100 köttbullar

PPS. Mikroknäck:
2 dl grädde
2 dl socker
2 dl ljus sirap

Häll allt i en hög glasform, typ sufflé-, kör på 450 W i 5 minuter, rör om i smeten.
Låt det sköta sig själv i mikron i ytterligare 20-23 minuter, kolla med kulprovet, tills du har den konsistens som önskas. Jag föredrar hård knäck, så länge det handlar om sådana som beskrivs i receptet, andra får gärna vara mjukare och inte så dyrbara...

PPPS. Rubriken betyder dum som en ko på bohuslänska. E korka ku, alltså.





måndag 11 december 2017

Kompromisslös?

Måndagar brukar ju vara min bloggdag, så jag gör väl ett inlägg då. Det har varit full rulle från morgon till kväll, så jag har inte haft tid förrän nu ikväll. Startade med kaffe och tidning i sängen, ty det är viktigt att mjukstarta. Speciellt när man är efterlyst av sin vårdcentral och ska mäta sitt blodtryck, vilket har varit precis på och över ajabaja-nivå de senaste gångerna.

Så jag åkte dit och hade Två Dagar med mig alldenstund jag vet hur det ser ut i väntrummet en måndag. Efter anmälan och betalning satte jag mig ner bland gamlingarna och läste. Sedan fick jag egen "kuppe" och order om att vila innan syster kommer och mäter. Ingenstans att lägga rock och väska och därmed satt jag på britsen, trots att jag misstänkte att jag skulle ligga ner, egentligen.

Syster Sofia kom och frågade om jag vilat. Jag har suttit här och läst, sa jag. Kände mig helt lugn och avslappnad, men lite orolig för resultatet var jag allt. Dock visade det sig inte (alltför mycket) på trycket, för jag landade på 138/85. Så jag slapp ur deras garn, med en förmaning förstås, att hålla koll på trycket regelbundet i fortsättningen. Okej då...

Åkte hem till ett tomt hus, eftersom mannen körde svärmor till bussen. Skrev en kort lista på vad som behövde hämtas från affären för att klara de närmaste dagarna. Jag bestämde igår att vi skulle ha lever idag, densamma fanns redan i frysen. Vi har bestämt att mannen steker fläsk (också ur frysen) i morgon och gör löksås och på onsdag blir det spenatsoppa, vilken också finns i frysen.

Sedan har vi inte kommit längre i planeringen, men vi ska försöka tömma frysen så gott vi kan nu i december och januari. Vi vet i nuläget inte riktigt när vi får tillgång till huset i Bovall, nämligen. Jag tror att vi ligger ganska bra till i planeringen för övertag på mannens födelsedag, men då jag slutar mitt anställning på nyårsafton, hade det inte gjort något om vi finge flytta tidigare.

Idag gick ett stort lass till ÅV, det var skönt! Resten kan vi klara själva vartefter. Så värst flitiga besökare på tippen har vi inte varit, därför vi ska nog kunna passera sju, åtta gånger till i år, minst. Efter årsskiftet har vi ytterligare tolv passager, så jag tror vi klarar den biffen. Jag är så innerligt tacksam över att vi slipper flyttstäda också, det är inte roligt när man bara vill packa upp igen. 

Ungdomarna som tar över vårt hus var här i lördags, med en hantverkare i släptåg. De ska lägga in nya golv, byta ut köket, vilket vi tycker är lite onödigt, måla och tapetsera om, vilket är väldigt nödvändigt i vissa rum, och förmodligen renovera badrummen också. Det sistnämnda skulle jag börjat med, men väntat med det som bara är tre år gammalt, men det är ju jag det...

När vi flyttar in i Bovall har vi en våning som är alldeles utmärkt bra att bo in sig i, innan vi börjar fundera på eventuella förändringar. Källaren är vår första prioritering, näst efter dräneringen runt huset. Vi ska undersöka möjligheterna att installera bergvärme och en kamin till. Jag har redan varit i kontakt med kommunen i dessa frågor, men väntar lite med offerter tills vi kommit lite längre.



Jobbar man hårt som mannen och jag gör, måste man ha god mat. Fast jag vet att många rynkar på näsan åt lever, men då har de inte ätit min leverstuvning. Idag blev den smaksatt med Dijonsenap och sherry, förstås. Och så ska det vara lite curry i också, det är det som gör att den mest motvilliga provsmakaren faktiskt överger sin skepsis.

TV-middag
Igår valde mannen korrrv, med surkål. Enkelt och framför allt gott! Det lustiga är att han, som aldrig klarat av sura eller syrliga saker som fil, gräddfil, majonnäs och remouladsås numera äter allt utom filen och helst inte ens känner doften av den. Därför äter vi understundom yoghurt till frukost istället. Egentligen tycker jag bättre om fil, men man får kompromissa i sina relationer till andra.

I alla förhållanden behöver man kompromissa för att få dem att fungera. Ponera att din partner mår bra av att bada varje dag, ska han eller hon inte få göra det för att du inte tycker det är nödvändigt, onödigt dyrt eller tar för lång tid? Om det är den ekonomiska biten som är viktigast, hur kan man spara in på något annat för att väga upp den kostnaden?

Och handen på hjärtat, har du inte en last som din partner tycker är onödig på något sätt, men ändå får du hållas, för att det får dig att må bra? Laster, ovanor och tics får helt enkelt tolereras för att ingen, absolut ingen, är helt felfri och med största sannolikhet finns det fler förtjänster än brister hos ditt hjärtas val, din arbetskamrat, grannen eller vännen. Eller hur?

För övrigt har vi hjälpts åt att byta däck på våra bilar idag, mannen och jag. Det kändes liksom att det var dags, för hemfärden igår var inte helt säker med mina sommardäck.Någon gång i uppförslutet tappade jag väggreppet när den praktiskt taget stillastående trafiken fick rörelseutrymme igen. Jag är en bra bilförare, som vet hur man parerar sladdar och hur man får bättre grepp i i halkan, men utan dubbar blir det trots allt då och då vanskligt att ta sig fram i modd, is och nysnö...

Pansarkryssar'n har ju fördel med sin tyngd, så jag ser fram emot att få min egen och att mannen får sin pick-up. Jo, är du intresserad av en finfin Clio (2011) tycker jag du ska höra av dig, då köper du en Pärla som bara har haft mig som ägare, är vackert gråblå och fungerar utmärkt. Vill du ha en pansarkryssare (2000) med löjligt mycket lyx är du också välkommen med ett bud.

Sov så gott när det blir dags att lägga huvudet på kudden och var rädd om dig i trafiken!






 

onsdag 6 december 2017

Tips från coachen.

Ombyggnaden av Apoteket är snart klar, nyinvigningen närmar sig med stormsteg och mitt i detta hade vi en sälj-coach på besök. Först fick vi lite undervisning om huden och det var ganska nyttigt att höra hur det fungerar med olika rengöringsalternativ. Jag skulle dock välkomna en kurs där man får lite mer jämförande fakta om de olika varumärkena.

Sedan gick sälj-coachen runt och lyssnade på oss i kundmötena. Givetvis så diskret att varken kunder eller vi själva var medvetna om det. Det är svårt att agera naturligt när man vet att man är iakttagen, tycker i alla fall jag. Efteråt hade var och en en liten genomgång med coachen för att få reda på ens styrkor och vad man kan förbättra.

Jag fick MVG, det var roligt! Allt beröm fick mig nästan att rodna. Är jag skrytsam som berättar detta? Jag tycker inte det, jag är stolt och glad bara, för det bekräftar att jag är riktigt bra på mitt jobb och att jag har ett mycket bra kundbemötande, vilket är en tillgång i nästan alla yrken. Jag söker ju nytt jobb inför flytten och har sökt tjänster som inte har med apoteksvärlden att göra.

Både handläggare och hemvårdare måste bemöta sina kunder, klienter eller brukare, eller vad man nu kallar dem, på ett bra sätt för att kunna vara det stöd och hjälp som efterfrågas eller krävs. Jag har blivit kallad till intervju till en av tjänsterna, den andra vet jag inte hur det går med. Det är bara att fortsätta söka och hoppas på det bästa.

Jag har de senaste veckorna allt tydligare känt att jag är rätt "färdig" med att jobba sena kvällar och helger, så min förhoppning är att få en fast tjänst på ett litet apotek (i en "håla" ty de har stängt på söndagar åtminstone). Personalomsättningen på sådana apotek är sparsam, milt uttryckt, så alternativet är en helt enkelt annan bransch tills jag får napp.

Timvikarie i hemvården eller på sjukhem innebär förstås helgarbete i stor utsträckning, men det kan jag klara av ett tag till. Man får inte vara för knusslig med vare sig typen av jobb eller arbetstider när man är arbetslös. Vem vet, jag kanske hamnar på Ica eller Woody? Eller något helt annat. Spännande tider, strålande tider!

Just idag fyller min mormor 87 år. Jag ringde henne för att gratta och hon hade fullt upp med kaffekalas med grannarna. Vi blev inbjudna på kaffe till helgen, men då jobbar jag förstås, så jag fick lova att komma så fort vi är i närheten igen. Jag är glad att ha mormor kvar i livet och ser fram emot att få träffa henne oftare när vi flyttat hem.

Detsamma gäller ju för alla andra släktingar, det blir alldeles för sällan vi hinner träffas och då måste det planeras i god tid. Bor och jobbar man i närheten räcker det att titta in en timme innan eller efter jobbet, eller på helgen. Lite mer spontant och när andan faller på. Jag ser också fram emot att få vara barnvakt till barnbarnen och ha dem över natten. Kanske hjälpa till med hämtning på dagis.

Och att få vara med på Luciafirande och skolavslutningar i framtiden. Det är något alldeles speciellt med det och jag saknar det mer än jag velat erkänna för mig själv. Kanske kan jag vara med i en kör igen? Åh, det är så mycket som kan komma att ändras och bara till det bättre. Vad som inte kommer att ändras är mitt behov av att laga mat.



Detta har jag inte lagat själv, utan beställt till lunch igår. Asiatisk "Soft Taco" med fisk. Det var inte så tokigt, men lite mer fisk hade inte skadat. Igår gjorde jag en spenatsoppa med brysselkål till middag, för mannen behövde något värmande eftersom han är krasslig. Idag mår han ännu sämre, stackar'n. Det är tur att han jobbar hemifrån, samt att det är ganska lugnt på den fronten.

Något lätt till lunch ska jag sno ihop idag, ty annars lär han inte äta något alls, emedan jag ska på julbord med mina arbetskamrater ikväll. Om han inte blir helt utslagen, för då får jag packa in utemöblerna i lastbil (med flyttgubbens hjälp), i hans ställe. Och följa med till förrådet för att fylla containern där, eller hur det nu ska gå till.

Jag vill inte att han ska förta sig och jobba kroppsligt med feber, det är en av få principer jag håller hårt på. Feber betyder att kroppen ska vila och ta det lugnt, så att immunförsvaret får tillräckligt mycket energi för att göra sitt jobb på ett effektivt sätt. Det är alltså ingen bra idé att ta febernedsättande i tid och otid för att bli symptomfri...



Det är inte heller en särskilt bra idé att inmundiga alkoholhaltiga drycker när man är sjuk, men en liten värmande glögg kanske gör det lite roligare, förutsatt att man inte tar paracetamol för att dämpa feber samtidigt. Tegnérs i mitten smakar mest som en vanlig traditionell glögg, det vill säga, man klarar en liten mugg innan läpparna klibbar ihop.

Goder Afton-glöggen till höger är mycket torrare, godare och kan vinna på lite russin, men det är alls icke nödvändigt. Den absolut godaste glöggen är ändå årets Blossa, men den ska drickas kall, med en isbit i muggen eller glaset. Mango, citrus och ingefära gör den frisk och fräsch och jag hoppas jag får tag på minst en flaska till i år, för den är helt enkelt bäst!

Det blir nog en glögg när jag kommer hem ikväll, jag är ledig i morgon, så jag får det.
Ha en fin onsdag och var rädd om dig där du befinner dig!





söndag 3 december 2017

Svärfarsdag.

Jaha, det verkar som om jag får nöja mig med ett inlägg i veckan numera. Jag har förvisso varit ledig i dagarna tre, men har uppenbarligen hemskt mycket annat att göra än att sitta vid datorn och roa mig. I fredags var jag helt slutkörd så jag var nog väldigt slö hela dagen, tills jag släpade med mig mannen ut för att handla. Och nej, jag åkte inte till VC, om du undrar över det.

Igår åkte vi och hämtade svärmor för att pynta svärfars grav, med anledning av hans födelsedag idag. Jag har tyvärr inte träffat honom i levande livet, men är viss om att vi hade gillat varandra. Han är min tredje svärfar och de två tidigare har jag också varit väldigt förtjust i. Min första svärfar gick nyligen bort, mycket hastigt, vilket förstås blev en chock för oss alla.

Min andra svärfar pratar jag inte med så ofta som jag skulle vilja, men det hoppas jag kunna ändra på. Jag önskar jag hade fått chansen att lära känna min tredje svärfar, han verkar ha varit en bra och klok man och sådana kan man inte ha för många av i sitt liv. Nu är det som det är och jag får glädja mig åt att få förtroendet att pynta hans grav och höra historierna om honom.

Min svärmor är jag väldigt glad i också, hon är en krutgumma som trots ett dåligt ben, salmonella och nu även epilepsi, lever och mår bra. Hon har en torr humor som jag uppskattar och att hon ibland fnissar som en ung flicka åt saker som händer. Jag håller inte alls med om alla hennes åsikter, men trivs i hennes sällskap och är så glad att hon ska flytta med oss till Bovall.

Nå, när vi hade gjort fint på graven åkte mannen och jag till Ytterby för att hämta barnbarnens undanlagda julklappar. "Egentligen gör vi inte det", sa den underbara människan jag fick tag i på telefon, efter många om och men. Eftersom City Gross är en butik med bra kött och ofta lite annorlunda styckdetaljer passade vi på att plocka med oss det med.

Fast så mycket annorlunda hittade vi inte, dock en ribbestek, en stor bit ryggbiff, en skaplig bit nötbog och en 3-kilos lax. Laxen är uppdelad i bitar som ska gravas snabbt, och även traditionellt till jul, medan andra ska stekas portionsvis. Ett väldigt bra kap, således. Ribbesteken åt vi idag, tillsammans med surkålen och rödkålen som vi också hittade där.


När vi kom hem var vi sugna på lite småplock och petade i oss lite sådant. Senare på kvällen
blev det en rejäl bit ryggbiff med varsin liten potatisgratäng och rödvinssås. 





I morgon ska jag jobba och mannen står för maten. Varken han eller jag har en aning om vad det blir och jag kommer inte att bli besviken, det blir jag aldrig. På tisdag tror jag att R2D2 ska få jobba för oss, för troligen kommer en flyttcontainer hit och ska fyllas med utemöbler och annat som är skönt att bli av med, ity man inte vet hur vädret blir vare sig nu eller sedan.

Hu, vad tiden går fort, jag hinner inte med allt jag borde göra. Till exempel valde jag bort att byta däck på bilen idag, eftersom jag insåg att vi inte skulle hinna det. Vädret kommer enligt uppgift att vara fortsatt milt och varmare än föregående vecka då det gick utmärkt väl att köra med sommardäck.  Onsdag eller torsdag blir det däckbyte. Eller så tar jag pansarkryssar'n till jobbet...

Den är ju väldigt mycket tyngre än min lilla Pärla, och det är mer plåt i den också, vilket gör den ganska mycket säkrare att färdas i om halkan skulle överraska mig. Det är en av anledningarna till att mannen köper en ny pansarkryssare till mig. För att han är rädd om mig, men även för att han anser att jag bör köra "ståndsmässig" bil, som han uttrycker det.

Jag blev varse att mannen har en amerikansk brevlåda i hemmet, vilket inte i och för sig förvånade mig särdeles, så jag har bestämt att den ska sättas upp utanför vårt nya hus, om inte brevbäraren blir galen på oss, vilket jag har svårt att tro. Månne vi blir sedda som USA-nördar när vi väl har installerat oss, men vad sjutton, det kan vi väl bjuda på? Undrar vad de kommer tänka om alla bilar vi tar med...

Hur kan folk bli rabiata för att man har en "gammelbil" som drar lite mer bensin än modernare bilar? Tänker de inte på att en bil som byggdes för 40-50 år sedan för länge sedan har vintage-värde precis en dräkt, ett matbord eller fåtölj som återvinns, för att inte belasta miljön med ännu en ny produkt? Om man dessutom inte kör mer än ett femtiotal mil om året, vem kan ha mage att klaga på den bilen?

Nu är det dags att tänka på refrängen, så jag önskar dig en god natt och en härlig måndag!







måndag 27 november 2017

Snoken.

Det har gått en vecka sedan jag gjorde ett inlägg. Jag har varken haft tid eller lust, faktiskt. Jag blev förkyld i onsdags kväll och varit hostig och hes, men i övrigt inte sjuk eller febrig. Det är på tillbakagång nu och min astmasköterska Åke tyckte idag att jag bör ta den årliga influensasprutan när jag är helt frisk igen, trots att vi konstaterat att jag inte har klassisk astma, "bara" allergisk sådan.

Jag presterade bättre än förväntat i PEF-testen, utifrån min ålder och omedicinerad i två månader. Där ser man! Skönt att slippa dyra mediciner utom under pollenperioden, vilken förvisso är ganska lång för mig, men ändå. Det var de goda nyheterna. Eftersom hela väntrummet var fullt bad jag honom ta mitt blodtryck, ty doktorn ville det efter förra gången då mätvärdet var högt, 140/90.

Det trodde jag var en olycklig engångsföreteelse för att jag hade jäktat dit och otåligt väntade en hel kvart på att ta mig igenom den årliga besiktningen. Syster Åke hämtade sålunda en blodtrycksmätare och varnade mig att om det var för högt skulle han skicka mig till doktorn. Äsch, sa jag, det kommer inte hända. Döm om min förvåning när värdet blev ännu högre än sist...

För säkerhets skull gjorde vi om proceduren och nåja, det blev ju lite bättre men ändock 153/96. Jag började komma med förklaringar som att det var högt för att jag inte är riktigt frisk. Den köpte han inte. Nehej, men kanske för att jag är lite för tjock då, men planerar att göra något åt det. Nåja, det kunde han kanske hålla med om, eventuellt, möjligen.

Jag kände att jag verkligen inte har varken tid eller lust att utredas för detta just nu, så jag sa att vi kunde hålla dessa uppgifter för oss själva så länge och det gick han högst motvilligt med på. Sedan smet jag förbi receptionen med hans förmaningar om att inte vänta för länge med att vidta åtgärder ringande i öronen.

På vägen hem blev jag lite rädd. Det är kanske inte så bra att gå omkring såhär, trots allt. Jag tänker på att jag haft en diffus huvudvärk en längre tid. Alltså inte ont i huvudet, men mera en susande känsla. Ibland glömmer jag lite för mycket för att det ska kännas bra, jag är konstant trött, trots att både mannen och jag sover så mycket bättre sen Snoken kom in i vårt sovrum.

Ja, Snoken är förstås mannens snarkmaskin och vår bäste vän. När jag tänker rätt på saken kan ju mitt höga blodtryck bero på att jag inte sovit så bra innan vår vän kom in i bilden. Och ett blodtryck torde ta en stund på sig att normaliseras igen? Undrar vad Syster Åke hade sagt om den teorin?  Hur som helst, jag får väl bita i det sura äpplet och ta mig till VC för uppföljning av detta. Nästa vecka...

Mannen har servat mig med god mat under hela helgen, eftersom jag har jobbat.


Detta är en "luffarbiff" som jag fick mig serverad i fredags. Efter en Black Friday krävs det nästan en blodig biff med rödvinssås. Middag klockan 22 är kanske inte det bästa för hälsan, men det behövdes!



I lördags blev det en gryta med kycklinglår och annat gott! Lite blekt utseende måhända, dock inte smakmässigt, det var lite sting i jamaican bell-chilin också, speciellt om man tar med fröna.




Igår var det bestämt att det skulle bli rostbiff och den serverades enligt Jamie Olivers princip att man visst kan laga god och riktig mat på 30 minuter. Mannen fick tips på tillbehör av vår gode vän Tommy och ja, det funkade både att laga och äta. Såsen ska visst serveras pannkakorna, förlåt, yorkshire puddingen, men mannen tittade inte så noga på filmen...

Idag blir det vardagsmat och mannen föreslog Köttfärssoppa, när jag frågade vad jag skulle göra. Lite allt möjligt i den, förutom det uppenbara. Bland annat ett par gamla rödbetor, rotselleri, palsternacka, lök, morot, vitkål och purjolök. Det står och puttrar och jag ska lägga sista handen vid den nu, så jag avslutar med att önska en fin vecka.

Var rädd om dig, jag ska försöka ta hand om mig också.








tisdag 21 november 2017

Långkalsonger på!

Vi är hemma igen och har hunnit jobba en dag. Jag för min del är ledig tills på fredag, men mannen jobbar. Det är inte så att han sliter ihjäl sig, men jag hör hur han knattrar fram svarsmail och svarar i telefon när det ringer någon som behöver hjälp. Låt mig såga såhär; när jag är på jobbet är det lite mer fart och fläkt, vilket är toppen, för då går tiden så mycket fortare och jag får åka hem...

Igår påbörjades en ombyggnad av våra lokaler. Det vara rena kaoset när jag kom dit klockan åtta på morgonen. Chefen var lite förvånad över att se mig, hon hade glömt att hon lagt in tid för inventering. Vi hjälptes istället åt med att få upp alla varor på plats igen innan vi släppte in kunderna kl 10, så hon var ganska glad för sin "glömska".

Vi har inget kök längre, så lunchen får intas på andra håll. Det är dock inte helt enkelt att hitta en lugn plats med micro så man slipper äta mackor och sitta i det allestädes befintliga bruset som folk alstrar bara genom att befinna sig i ett köpcenter. Musiken som alla butiker "måste" ha på är inte heller något jag uppskattar under min dyrbara 45 minuters lunchrast.

Att sitta i en av restaurangerna är för störande och stressande, eftersom det kan ta tid att få sin varma mat. Och värme behöver vi sannerligen, ty byggarna springer ut och in med material vilket orsakar tvärdrag i butiken. Mina kollegor sprang och hämtade kaffe på Steinbrenner innan jag gick hem igår, men någonstans att sitta ner och ta igen sig fanns inte.

Det ska vara klart om två veckor, det kanske vi kan stå ut med om vi får varm mat, har på oss långkalsonger och får glögg och pepparkakor varje dag. Problemet med toalettbesök är också en sak som ställer till det för oss, men jag antar att de tar hand om det så snabbt och effektivt de överhuvudtaget kan. Spännande att komma tillbaka på fredag och se hur stora ändringar det blivit!

Vi fick komma in i vårt nya hus och göra en snabbtitt i söndags. Bilder är platta och fyrkantiga och nu är det så länge sedan vi var på visning att vi behövde friska upp "rumsminnet", det vill säga minnet av rymden i husets alla rum. Somt var större än vi mindes, medan annat var mindre. Tvättkällaren kändes mindre, men köket och husets hjärta är större än vi båda mindes det, vilken tur!

Idag ska det bli fisk till middag, det var ett tag sedan, känns det som. Det fanns torskrygg i frysen, några räkor och jag tror det finns en burk musslor i skafferiet och jag tänker göra en gratäng. Pressad potatis till det och det blir rester som lätt kan värmas till lunch.



Igår gjorde jag det lätt för oss och värmde frikadeller från ett tidigare tillfälle när jag kommit hem och tinat upp både dem och mig själv. Det liknar faktiskt maten jag lagade i söndags, men smakade helt olika:



Fläskkött med vattenkastanjer och andra asiatiska inslag som den goda fonden jag skrev om här. Snabbmat är bra mat, när den är hemlagad åtminstone. I morgon får jag nog åka och hämta mer mat, men idag anser jag nog att allt som behövs för vår middag finns hemma. Jag ska också på ombesiktning på VC, då doktorn tyckte jag hade för högt blodtryck. Bäst jag tar hand om det först.

Blodtrycket kan påverkas negativt av att stångas med pensionärerna som fått sin pension och barnfamiljerna som fått barnbidraget i dagarna. För att inte tala om Black Friday som verkar pågå hela veckan i vissa butiker. Jodå, vi ska också ha erbjudanden och längre öppettider på fredag. Och ombyggnadskaos samtidigt...

Det blir nog bra när det är klart! Plötsligt slår det mig att jag bara har några veckor kvar att jobba med mina underbara, mysiga och omtänksamma arbetskamrater... Plötsligt känner jag mig väldigt nedslagen och ledsen. Bäst jag läser lite Frank Zappa, han är rolig!

Ta väl hand om dig, använd broddar och reflexer därute i vintern!




lördag 18 november 2017

Det är som det är...

Lördag och nyss hemkomna från päronens halvtraditionella kalkonmiddag kombinerat med deras guldbröllopsdag, vilken egentligen inföll igår. Anledningen till att jag benämner middagen "halvtraditionell" är att de vid ett par tillfällen lurat oss och serverat annan mat under den årliga höstsammankomsten. Jaja, det får väl gå an då och då...

Men det är inte rätt. I år visste jag att det skulle bli kalkon, eventuellt för att pappa kanske avslöjade detta i hastigheten när vi talades vid på Fars Dag. Eller så var det ingen hemlighet, vad vet jag? Den ömma modern hade dagen till ära dessutom bakat en mockatårta för första gången i sitt liv. Det har varit jag som stått för sådan tidigare, ty hon är inte ens särskilt förtjust i den. Men pappa är!

Jag tycker hon klarade tårtan med den äran. Hon är ju rätt duktig på mat och sådant. Du vet, äpplet faller inte så långt från päreträ´t. Det är alltid lika trevligt att träffas över god mat och prata. Sedan är det skönt att gå hem och sätta sig i soffan och jäsa. Kanske ta ett glas vin till och vila öronen. För det blir gärna lite pladdrigt och samtalsvolymen ökar, vilket inte alla klarar av lika bra.

Igår var det en sorgens dag. Vi deltog vid min förste svärfars, det vill säga mina barns farfars, begravningsceremoni. Även om jag så att säga inte "tillhör" släkten längre, som min yngste son uttryckte det, så ville jag väldigt gärna hedra hans minne genom att närvara och ta adjö. Vi har alltid haft en fin relation, och jag kommer att sakna honom på kommande kalas.

Vi hamnade vid samma bord som hans sambo Astas barn efter akten och det var verkligen inte en dag för tidigt. Vilka underbara människor! Av någon outgrundlig anledning har vi inte träffats förr, men vi bjöd in dem på stående fot till oss, när vi flyttat till Bovallstrand. Jag hoppas och tror att de verkligen tog invitationen på allvar.

På det hela taget var det en ljus, fin och minnesvärd akt som genomsyrades av glada minnen av Olle och hans musiksmak. Hur ofta får man höra Money for Nothing och Sultans of Swing under en begravning? Nu gäller det att lära sig höra dessa stycken utan att falla i tårar i framtiden. Det gäller också för Going home av och med Mark Knopfler, liksom avslutande What it is...

Ett högeligen passande avslut förresten. Jag kunde på riktigt höra Olle säga "det är som det är", inget att göra något åt. Gör det bästa av situationen, bara. När vi sår och skördar tomater i framtiden kommer jag tänka extra mycket på Olle, för han var mäkta stolt över sitt växthus och sina plantor. Han och barnens far byggde det första växthuset bakom vårt hus och sedan har han hållit igång.

Vi körde hem sonen till Kungshamn efteråt och åkte vidare till Kustcharken för att skaffa middagsmat. Valet föll på kalvkotletter som var helt ljuvliga. Eftersom det började mörkna var det för sent att jaga trattkantareller så vi fuskade och hämtade dem på Coop i Hunnebostrand.



Med hasselbackspotatis och haricotes vertes blev det en värdig avslutning på dagen och jag tror Olle hade gillat det lika mycket som vi gjorde.

I morgon ska vi krama barnbarnen och överlämna en annorlunda adventskalender i form av en bok med 24 korta sagor, en för varje dag fram till julafton. Jag kunde inte låta bli att beställa den när jag såg den. Istället för mer eller mindre onyttig lucköppning får man se fram emot en ny saga, vilket tilltalar mig väldigt mycket och jag hoppas barnen också gillar idén.

Böcker kan man inte få för många av. Jo, när man ska flytta är det lätt att känna att man har för många, för de är tunga. Apropå det har vi fått löfte om att ta en snabbtitt på vårt nya hus innan vi åker hem. Friska upp minnet lite. Bilderna i prospektet är bra att ha, men de är av naturliga skäl lite platta och fyrkantiga...

Ha en skön lördag och var rädd om dig!








måndag 13 november 2017

Torskade toppen.

Jag är lika förvånad igen över hur fort tiden går. Det är måndag och gissa vad jag gör? Tvättar, förstås. Men jag har även varit på årskontroll på VC, för annars skriver inte doktor Safari ut nya recept till mig. Jag har bara skjutit upp detta i närmare tre månader och därför är mina mediciner nästan slut, så det var bara att bita i det sura äpplet...

Efteråt åkte jag ända till Frölunda Torg, ty jag tänkte skaffa mig en ny topp eller två. Jag kom hem med två par byxor. Det går bra nu! Jag funderade under tiden på vad vi ska äta till middag och gick till Lilla Saluhallen och hämtade riktiga fläskkotletter samt lite salami. Därefter hämtade jag falukorv på Willy's så att mannen kan laga Stroganoff i morgon. Han och R2D2.

Vår slökokande vän Tommy har varit lika skeptisk som vi till att använda den till snabbmat såsom korrrv, fläsk- och kycklingfilé, men han påstår att hans Korv Stroganoff blev lite godare än vanligt, trots att korven kanske var lite för sladdrig. Min teori är att själva tomatsåsen såklart vinner på lång tillagningstid, och att korven bör ha så hög kötthalt som möjligt, eller tillsättas senare.

Samme vän lagade mat till oss i fredags och det var himmelskt gott! För honom var det en nostalgitripp att äta Hong Shao Rou, för oss var det en ny och trevlig maträtt som ska göras igen. Himla bra recept att ta till när man står där med en bit sidfläsk och inte är sugen på vare sig ribbestek eller stekt fläsk, om det skulle inträffa någon gång...

Förra torsdagen hittade jag en koketorsk (ja, det heter så), på Kronans Fisk på vägen hem från morgonmötet. Den var lika lång som köksbänken mellan spishällen och vasken är. Det var lite arbetsamt att dela den och få ut gälarna, ity jag ämnade koka hela huvudet också. Man vill ju ha allt ätbart med i koket.





Jag tycker jag lyckades mycket bra, men insåg att vi saknar en tillräckligt stor kastrull, så jag fick dela upp bitarna i två. Alltför sent kom jag på att jag kunde ha använt R2D2 efter som det är en Multi Cooker och kan användas till "traditionell" matlagning också. Mannen och jag åt oss proppmätta, fick varsin lunchlåda och dessutom finns det kvar till att göra en fisksufflé också. Halleluja!

På lördagen jobbade jag och mannen spelade på Oscar & den Lille, varför jag fick laga mat själv när jag kom hem. Jobbigt läge. Det blev spaghetti som jag blandade med färskost med kantarellsmak och en massa ruccola. Funkade utmärkt. Då vi haft en hektisk dag på jobbet kände jag att jag behövde vila mina öron och huvudet, så jag läste ut min bok i lugn och ro innan jag hämtade hem honom.

Det var enligt dem själva bästa giget hittills, så på ett sätt var det ju synd att jag missade det, men man ska göra det som känns bäst. Eftersom No Fear Tattoo Rhythm & Blues Revue's medlemmar är väldigt upptagna i andra band och projekt har de inte många gig, och reptid är inget de sysslar med. De är bara jättebra ändå och har en spelglädje som få kan matcha. Håll utkik efter nästa gig!

För dig som undrar hur det är med svärmor kan jag berätta att hon är glad som en lärka, tar sin medicin klockan åtta varje dag och har beställt larm. Hon är bara lite dålig på att ge livstecken ifrån sig, men hon försöker i alla fall och det är skönt! Hon ser, liksom vi, oerhört mycket fram emot att flytta till Bovall. Det är bara det där med packningen som är en prövning, för oss alla...

Nå, det är dags att ta itu med middagsbestyren, så nu önskar jag dig en god kväll och en fin vecka!












onsdag 8 november 2017

Röd rebell.

Snarkmaskinen är en välsignelse! Vi sover lugnt och gott, både mannen och jag. Det lilla, lilla suset som maskinen alstrar är en västanfläkt mot det tidigare tröskverket jag sov bredvid. Det är till och med väldigt sövande, därför somnar jag numera mycket fortare än förr. Och båda två vaknar utsövda och pigga! Förutsatt att vi lägger oss i tid, såklart...

I lördags var vi ju hos svärmor och åt födelsedagsmiddag. Systersonen D lagade till en utmärkt röding och en ljuvlig sås. Efteråt satt vi och pratade sådär som man gör när det är alldeles för sällan vi träffas. Svärmor gick ut i köket och vispade ihop en frosting till den palsternackskaka hon bakat tidigare på dagen.

Den var riktigt god och det passade fint efter fisken. Men säg den glädje som varar. Rätt som det var "försvann" svärmor och höll på att tippa av stolen, det var tur jag satt nära och kunde hålla emot. Ögonen var öppna, men hon reagerade inte visuellt. Då och då kom hon tillbaka och svarade på tilltal, eller snarare försökte. Det var mestadels sludder, så svägerskan ringde ambulansen.

Vi trodde hon eventuellt hade fått en TIA och det gjorde ambulansmännen också, även om hon kunde le och vinka med båda armarna. Denna gången behövde vi inte övertala dem att ta med henne till lasarettet, till skillnad från den gången hon hade salmonella. Enligt svägerskan var inte akutläkaren så pigg på att lägga in henne, eftersom hon var helt okej igen, dock mycket trött.

Men C är van att handskas med sjukvårdspersonal och propsade på en riktig utredning, ty detta har hänt ett par gånger tidigare. Sist var det moster M som var med om det och ringde ambulans, vilket svärmor fick henne att lova att hålla tyst om, för att "de blir så besvärliga annars". Jaha, tack för den!
Då var hon tydligen hemma efter tre timmar och ingen som helst uppföljning.

Nu är ju svärmor ganska så "hemlig" (läs: inte helt sanningsenlig) av sig, därför nämnde hon inte att det hade hänt fler gånger, varför de trodde det var ett blodtrycksfall och hon kan ju prata för sig och menade att hon skulle hem och sova för att hon var bara lite trött. Nu hamnade hon på stroke-avdelningen och blev CT-röntgad efter de kommit fram till att det nog var fråga om epilepsi istället.

Igår hämtade jag hem henne och hon gick själv med stöd av sin nya kompis "Rebel", en rullator vi fick av goda vänner som inte längre behöver den. Svärmor har sedan urminnes tider ett dåligt ben, vilket gör att hon har lite svårt att gå, men hon är ju envis som en röd gris, så hon har inte ansett att hon behövt annat än kryckan när hon går och handlar.

Oj, vad hon pinnade på! Vi höll god fart hela (inte alls långa) vägen hem. Det var en helt annan sorts promenad mot de vi haft sällskap på förut. Nu kan hon racea ikapp med väninnan på lika villkor, det vore en syn att skåda! Hon var så glad för sin röda kompis, och det gläder oss andra. När vi drack kaffe och pratade om ditt och datt förstod jag att hon inte var med helt och hållet fram till "episoden".

Den damen har nämligen mycket gott minne, men hon kom inte ihåg att vi samtalat om vissa saker i lördags. Men hon klarade att stöka runt i köket tills strax innan anfallet kom. Visst är det märkligt?
Hon har också lovat att skaffa ett larm, så att allihop kan känna sig något tryggare. Sjuksystern tog fram prisuppgifter redan på söndagen och det var ju inte så dyrt som hon hade trott...

Med svärmor väl omhändertagen kände vi att en god och värmande soppa skulle smaka fint på söndagen och den avnjöts med ett glas vin, eller två...


Saffran är gott, inte bara i lussekatterna och finns redan att köpa på Apoteket. Högsta kvalitet, förstås! Det märks att det är många som börjat tillverka årets Dunderglögg också, det har gått ett antal flaskor av Apotekets Tinktur också.

I måndags jobbade jag och planen var att mannen skulle ladda R2D2 för att vi hade tänkt äta köttgryta, men han glömde det. Jag hade det lite på känn, men han styrde upp det med tunna revben och rutig potatis istället vilket funkade alldeles utmärkt det med. Igår laddade jag slökokar'n i alla fall och det blev väldigt gott.



Idag blir det Spaghetti Carbonara, helt enkelt. I morgon är en annan dag och jag tror vi måste ta oss i kragen igen och upprätta matlista för att inte ständigt och jämt hamna i samma gamla rätter. På fredag har vi sådan tur att gode vännen T lagar maten här hemma. Det ska bli spännande!

Nu ska vi göra ett ryck i gästrummet så att vännen kommer in med sitt pick och pack och för allt i världen, så att vi kommer någon vart med rensning och röjning också... 

Ha en fin lillelördag och var rädd om dig!