Nej usch, sällan får man vara glad. Sorgen är stor just nu, då den stora personligheten Attila och yngsta katten hastigt gick bort. Förvisso hade vi fått veta att han hade ett blåsljud på hjärtat, när han för en månad sen blev undersökt på grund av svimningar. Han svarade bra på medicineringen och veterinären var försiktigt optimistisk och trodde på 1-2 år till. Han betedde sig som vanligt när jag gick upp. La sig på badrumsmattan för att bli kliad på magen. Kanske ropade han inte lika mycket efter husse som han brukar när jag hade lagt mig, men jag utgick från att Attila hörde att han var på väg att släcka lampor och göra kväll. Husse kom upp och proceduren på mattan gjordes om. När husse var färdig med sina bestyr två minuter senare, var han borta, den lille rackaren. En chock, den har inte lagt sig helt än...
För att jag skulle flytta in i denna familj "krävde" jag att mannen skulle sluta röka inne. Det gjorde han samma dag jag tog upp saken.
Att Attila skulle gå med på att tillbringa natten någon annanstans än i sängen, var däremot inte lika självklart visade det sig.
Till en början gick det hur bra som helst. I 3 veckor. Sen tyckte han att det var nog. Han hoppade på dörrhandtaget tills dörren gick upp och sen dess har han sovit i sängen, varje natt!
Han låg alltid i husses knäveck när vi skulle sova, men ibland kröp han in under mitt täcke under natten.
Lite mysigt? Motvilligt erkänner jag att det var mycket mysigt!
Han var lika bedårande som odräglig när jag skulle läsa tidningen eller lösa korsord på morgonen. PÅ bröstet eller PÅ tidningen, skulle han vara. Tills han hellre ville ligga under täcket med mina ben som tältpinnar.
Det är inte lika nödvändigt att ligga kvar i sängen nu... Tyst är det med. Ingen som "pratar" när man går uppför trappan eller "skriker" när man kommer hem...
Jag har alltid haft en ganska krass inställning till katter. De är bra på att hålla mössen borta, typ.
Den första katten min familj fick på halsen ville jag inte alls ha. Allergi, små barn och alla ursäkter du kan tänka dig, för att slippa ha henne kvar. Sotis stannade i 16 år... Det var en stor sorg att inse att hon var sjuk och ett tungt beslut att låta henne somna in. Hon hade ju funnits så länge! På gamla dagar blev hon dessutom gosig av sig...
Den andra gick jag motvilligt med på att ta hem. (Hon var ju väldigt söt.) Hon blev inte så gammal, men var rätt trevlig.
Katter är egensinniga och har sina speciella personligheter.
Nizze, som gick bort dagen innan nyårafton 2012, var en gammal herre som hade en skön stil. Han sa "eh" när han ville nåt. Oftast att jag skulle klia honom mellan öronen. Lite irriterande ibland, men jag blev ledsen när han somnade in. Men det var ok, han fick gå med ålderns rätt, han blev nästan 18...
Compiz är en tjock katt i sina bästa år, kan man säga. Han gör inget väsen av sig alls. Han vill sova och äta och ibland klias och då brummar han lite diskret. När han sover är han inte lika diskret. Den katten kan snarka! Jo, han håller på att lägga krokben för mig när jag lagar mat, den lille tiggaren, det är väl enda sättet han kan irritera mig på...
Hans lika gamla syster Mayzan är liten, rödhårig och busigast. En retsticka, rentav. Men hon är söt "Lilla Röd", när hon inte befinner sig på matbordet eller klöser på fel ställen...
Jag överdriver inte när jag säger att Attila fattas mig lika mycket som Sotis. På kort tid och till hans husses stora både förvåning och glädje, fann vi oss väl tillrätta med varann. (Jag hade väldigt tydligt talat om min inställning till katter, nämligen.)
Både Attila och jag behövde nog de där mysstunderna...
Nyårsdagen kunde väl ha fått sluta lyckligare, men den stora (enda) trösten är att Attila inte hann känna något, innan det var slut.
Jag tror han var nöjd med sina människor som hade gosat med honom hela förmiddagen och strax innan hjärtat stannade för gott. <3
För övrigt puttrar slökokarn på, men det blir ett annat inlägg när jag torkat tårarna igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar