Låt mig få sova! #Blogg100

032.
Nejdå, här får det inte somnas om. Morgonbestyr som inte går att hoppa över sätter P för det. Dessutom är grannarnas hantverkare igång därute...
Sitter i pyjamas och skriver, för trött för att orka klä på mig än.
Fyra timmars skattjakt och 10 cacher igår gör att jag idag är helt slut i rutan, för på köpet fick jag en kraftig överdos frisk pollenluft och sol. Men det var det värt! Tack för sällskapet P och K!

Mannen och jag hade ju bestämt att besöka en vän på sjukhuset också. Det blev känslosamt.
Tillfrisknandet efter ett sånt trauma kommer antagligen att ta tid, så tålamod och tillförsikt är nog det som behövs allra mest, just nu.

Idag ska jag träffa min rådgivare på TRR igen. Hon ska få titta igenom mitt CV och bedöma det. Efter det ska jag få lära mig hur en rekryterare tänker. Det blir med andra ord utflykt idag också.

Detta innebär troligen att mannen får låna "mitt" kök, då seminariet slutar 16.00. Jag kommer att vara lika trött ikväll, misstänker jag.
I morgon ska jag göra "ingentingen", förutom att laga mat.

Jag säger tydligen ofta ingentingen och nåntingen, vilket roar åtminstone mannen. Sedan jag blev uppmärksammad på detta har jag märkt det själv. Fast jag vet att jag inte är ensam om det, då båda mina systrar gör det med. Jag undrar om det är dialektalt?
I så fall, vilken dialekt? Är det någon av mina bohuslänska vänner som säger så, eller ska vi stackars systrar skylla på mamma, som vanligt?

Nu börjar det bli dags för frukost och jag tar väl med en extra smörgås på utflykten.

Hoppas du har en bra dag och gör ingentingen du inte vill att någon annan ska göra mot dig!