Dagens löpsedel: Avslöjandet! #Blogg100

091.
Är det inte typiskt? Just när ritningen på altanen är klar och planen för arbetet är spikad, blir mannen sjuk. På sanning, alltså. Jag känner mig en aning skyldig. Ganska mycket, faktiskt.
Han är riktigt klen och jag tycker uppriktigt synd om honom. Alla vet ju hur svårt det är när en man är förkyld...

Skämt åsido, han ger sig aldrig för nåt och hade förmodligen gått ut och hackat kraftlöst i jorden runt syrenen om jag inte barskt beordrat honom att inta ryggläge i soffan.
Lite tur i oturen är det, för syrenen försvarade sig och sin välrotade plats igår och näst intill lemlästade mannen. Blodvite uppstod och handen behöver få läka innan kampen fortsätter.

Jag själv är tillbaka på benen, även om jag kraxar lite och låter täppt fortfarande. Åkte därför till affären och hämtade hem lite mer förnödenheter, samt till apoteket för att stektermometern är oexakt. Den gick aldrig över 35 grader och även om vi är lågtempade, så anser jag att den inte är tillförlitlig.
Katten och jag behövde lite medicin för att upprätthålla (hjärt-) verksamheten också. Lite saker till första hjälpen-lådan blev det med. Det gäller att vara förberedd, när arbetet fortskrider på utsidan...

Nu ska jag då äntligen avslöja varför blogginläggen kan komma att publiceras på kvällstid inom några veckor. Det måste vara första gången jag använt mig av en cliff-hanger, tror jag.
När jag skriver har jag sällan en idé eller en färdig tanke innan jag börjar. Det är väl därför det spretar åt olika håll från dag till dag och det trivs jag med, så därför kommer det bli så i fortsättningen med.

Just det, cliff-hangern var det ju. Håll i solhatten nu.
Förra veckan fick jag äntligen napp! En RC (regionchef) hittade min intresseanmälan på nätet och mailade en förfrågan om jag var intresserad av arbete i juni/juli. Om jag är?!
Jag svarade att så var fallet och nämnde en AC (apotekschef) jag jobbat med, och som rimligtvis borde tillhöra den region som RC har ansvar för.

I måndags ringde hon mig och hade redan talat med nämnda AC. Vi bokade ett möte kommande måndag för att skriva kontrakt, men hon bad om en referent till, som var lite närmare i tiden. Inga problem, hon fick numret till den som jag jobbat hos senast. Jag hann få iväg ett sms till henne och "förvarna". Jag tror minsann hon blev lika glad som jag.

Igår fick jag ännu ett mail med en förfrågan om jag kunde vara med på ett par dagars utbildning i deras datasystem på tisdag och onsdag. Jättekul och jättegärna, svarade jag förstås!
Det är inte heltid det handlar om, men det är ett jobb och jag är så ivrig att få komma dit och se hur det är.
Eftersom det är på NÄL borde det vara mycket att göra och det passar mig så bra.

Semestertider betyder skrapsår, bett och stick; för att inte tala om fatala olyckor när hemmafixarna ska sätta upp parasoller, laga gräsklipparen, bygga ny groggveranda och klippa häcken.
Sen har vi ju dem som hoppar iland från båtar som framförs av närsynta snedseglare, bränner sig i solen eller på maneter. Och hur många nyblivna föräldrar kommer jag få träffa där, tror du?

Nu känns det sådär bra igen... Det är bara lite synd att jag får vänta några veckor innan jag börjar.
Under tiden ska jag hjälpa mannen och vår vän med bygget av altanen och njuta av vädret som förhoppningsvis står sig. Hemmaapoteket är uppdaterat och jag är, som scouterna säger: "Alltid redo".

Ha en fin fredag och akta dig för "Olyckan".