Powered By Blogger

söndag 19 oktober 2014

I nöd och lust. #bloggswe

När mannen och vännen D kom tillbaka efter utflykten, kunde de rapportera att vännen C helt naturligt satte sig bakom trummorna och levererade. Ringrostig förstås, för några trumstockar har han väl inte kommit i närheten av på många och långa månader. Jag gläder mig oerhört åt att det inte fanns något tvivel hos C och att han hade så roligt under (ut)flykten från ålderdomshemmet. 

Ja, visst är det hemskt att en man runt 50 ska bo och rehabiliteras på ett äldreboende? Tillbringa all sin tid bland 80-100-åringar, som kanske är dementa och förvirrade i värsta fall, eller har helt andra intressen och tankar i bästa fall. Det finns alternativa boenden, med resurser för att rehabilitera traumaförvärvade hjärnskador, men det är näst intill omöjligt att få plats där. (Vårdskandal?)

Vem kan hjälpa C att få tillbaka sitt minne om det inte finns beröringspunkter i samtalet eller riktade insatser utifrån hans behov och förmågor? Jag är övertygad om att personalen på hans boende gör sitt allra bästa för honom, men återigen, det är ett ålderdomshem. Jag önskar så att han kommer få en adekvat vård och rehabilitering snarast, samt att familj och vänner ställer upp för honom. 

Det där med "i nöd och lust" är tydligen en vansklig sak att leva upp till, men jag hade nog för mig att när lite äldre människor gifter sig, har man tänkt igenom innebörden av båda sakerna ganska noga. 
Allt kan ju hända och händer uppenbarligen, ska man då bara ge upp och lämna den andre i sticket, när omfattningen av skadan och läkeprocessen plötsligt går upp för en? Jag tycker inte det...

Om ens partner vill och kämpar för att läka, hjälpa sig själv, träna och gör sitt yttersta för att tillfriskna, oavsett skada eller sjukdom så vill åtminstone inte jag rycka undan mattan. Jag har full förståelse för hur jobbigt det är att se sin partner personlighetsförändrad, men så länge det finns möjlighet till förbättring, läkning och tillfrisknande, så är det bara att bita ihop i nöden och kämpa sida vid sida. 

Självklart är det svårt och tufft att ta ansvar för barn och hem helt själv, men blir det någon skillnad om man ger upp och vill skiljas i ett sådant läge? Hur känns det för barnen? När ska barnen träffa sin förälder och en inte helt oviktig fråga; var ska dessa möten ske, innan rehabiliteringen kommit så långt att man får längre permissioner och kanske bara korttidsboende? På ålderdomshemmet?
Jag lämnar detta ämne nu och kommer bara att berätta om framgångar i fortsättningen...

Rester till middagen idag, vilken överraskning, va?
Gårdagens kyckling med marsalasås och bulgurröra blev smaskens och annorlunda. Jag ska bena ur kycklingen och göra en pastasås . Jag är vansinnigt sugen på spaghetti, nämligen. 
Till såsen tager jag vad vi haver hemma och blandar ihop. Selleri, lök, tomater, purjo, chili, morot, vin,sherry, cf och grädde finns det, så det lär inte bli några problem.  

Nu ska jag ägna mig åt min bok, den hann jag inte med igår. Om inte min stackars sjuke man hittar en film eller annat roligt att titta på, då gör jag honom sällskap framför tv:n. 

Ha en fin söndag, ta hand om dig och var rädda om varandra!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar