Powered By Blogger

fredag 27 februari 2015

Skåden stjärnorne. #bloggswe

Den mest oförutsägbara branschen måste vara apoteksbranschen. Kom till jobbet klockan tio och hade massor att göra, så jag blev förvånad när min kollega, som började elva, plötsligt stod bredvid mig. Lunch tog jag halv två och sen var det full fart till fyra. Då försvann alla kunder hem till sitt fredagsmys, antar jag.

Måndag-onsdag var hektiska; pensions- och barnbidragsutbetalningar gör sitt till, förstås. Lönen den 25:e märks alltid i kundtillströmningen. Hade själv tänkt handla i onsdags, men det hanns rakt inte med, så jag passade på efter jobbet idag, då det var fortsatt lugnt. Hur resten av kvällen blev kan ingen förutspå, lika lite som helgen.

Jag önskar ibland att jag hade förmågan att sia om framtiden. Som idag, när jag fick ett förfrågan om att jobba i ett speciellt apotek i sommar. Jag kan ju inte svara, eftersom jag väntar på besked från två potentiella arbetsgivare. Har en mycket kär vän som drömmer mycket och kan ta beslut utifrån sina drömmar. Det vill jag också kunna göra. Eller få en fingervisning om varthän det bär, åtminstone.

Vaknade inatt av en dröm där flera par figurerade. Helt okända för mig, men det jag reagerade på var att det ena paret hette Nikolas och Nikolina och verkade vara ute på ett viktigt uppdrag. De andra hade också liknande namn, alltså som Henrik och Henrika. Jag försökte verkligen minnas vad som hände i drömmen, men tyvärr är det bara namnen som finns kvar. Vad ska man tro om detta?

Ganska ofta kan jag känna att det kommer att bli på ett visst sätt, när det gäller någon annan, men aldrig för egen del. Det tycker jag är hemskt frustrerande, men det är väl att be om för mycket, gissar jag. När saker och ting ordnat sig för både mannen och mig kanske jag får möjlighet att fördjupa mig i dessa spörsmål. Jag behöver nog en lärare också, som kan tygla min otålighet.

Fast, det kan ju bara jag göra. Och uthållighet och envishet, intill dumhet, har jag visat prov på i hela mitt liv och jag har lika mycket tid kvar i jordelivet som jag har förbrukat; så vem vet vad det kan leda till? Om allt går som planerat ska mannen och jag gå i pension inom femton år och ! Då blir det andra bullar. Kanske till och med kanelbullar.

Annars har mannen och jag vår första meningsskiljaktighet när det kommer till TV-tittande åtminstone. Jag anser att "Let's dance" är nödvändigt att se, han anser det högst onödigt. Okej, han gillar honung, men inte chèvre. Jag kan leva med det. Frågan är om han kan leva med att se på detta vecka efter vecka. Det vete bara gudarna, stjärnorna eller änglarna...

Jag vet med bestämdhet att jag jobbar i morgon mellan 13 och 22. Det står nämligen i schemat. Inte någon annanstans, tror jag. Jag inväntar måndag, vilken är en ödesdag och kanske helt avgörande för min framtid inom och utom apoteksvärlden.

På söndag börjar #blogg 100 igen. Jag satsar på att klara den utmaningen igen, oavsett vad som står skrivet i stjärnorna om allt annat i mitt liv.

Ta hand om dig själv och lita på magkänslan, den har oftast rätt!




2 kommentarer:

  1. "Gilla".
    Nej, Let's dance är inte nödvändigt, hälsa mannen.
    Lycka till med #Blogg100!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nämen!? Det som är så trevligt att se hur de utvecklas och blir bättre och bättre, vecka för vecka!
      Han hälsar tillbaka :)
      Lycka till du med! Kram!

      Radera