Ja, nu är vi snart i mål med detta års bloggutmaning. Jag ska erkänna att jag varit på väg att ge upp några gånger, när vardagen kommit i vägen ganska ordentligt. Konstiga arbetstider och utflykter kräver verkligen sin kvinna. Speciellt när hon hittills vägrat att installera appar i mobilen för att kunna lägga ut när och var som helst. Kommer fundera på det tills nästa år, antagligen...
När jag väl kommit igång brukar det inte vara några problem, ämnena är ju vardagliga och kommer till mig oavsett tid och plats. Jag har inte haft ork att skriva beskrivningar på maten jag lagar, men det är bara att be mig, så fixar jag det i efterhand om det finns sådana önskemål. Kommande vecka ser ut att bli relativt lugn, då kanske jag bättrar mig. Eventuellt.
Jag är nödd och tvungen att besöka Af och ringa till A-kassan igen. Inskriven blir man inte om man inte dyker upp personligen och det kan tyckas motsägelsefullt, för inte är det någon handläggare som vill träffa en för handlingsplanens utformande. Det tar vi per brev efter mailkontakt, så de vill inte precis ha oss där för ofta. Inte gör det någon skillnad heller i långa loppet, så jag är glad att slippa.
Min frisyr ser ut som en sopkvast av den typ som påskkärringar anses flyga på. Jag platsar lätt i Leningrad Cowboys och Boppers kan slänga sig i väggen.
Bildkvalitén är lika usel som ljudet ovan, men du fattar ändå vad jag menar och det är huvudsaken!
Att få ordning på håret är alltså ett måste nästa vecka. Drygt en decimeter lång lugg är det länge sen jag hade, om ens någonsin. Jag påminns varje gång jag måste föna håret om varför jag klippte mig kortkort för 25 år sen. Det tar dyrbar tid att bli snygg. Tid jag kan dra mig i sängen.
Oekonomiskt är det också, för man måste klippa sig regelbundet och så är det ju det där hårkletet också, vilket krävs lite grann av för att få rätt stuns på "lockarna". Jo liksom på sonen så blir håret lockigare med längden, till och med jag hade korkskruvar som liten. Nåja, jag lyckades trassla in tuggummi i dem, så mamma klippte av dem sen var de historia.
Spikrakt har varit kännetecknet, vilket inte uppskattas när håret var bebismjukt och tunt. Stripigt och eländigt såg det ut tills jag började få gråa hår. Fast de är snarare vita och de är tjocka och bra när man ska se längre ut än man är. Jag älskar mina vita hår och önskar det gick lite fortare bara. Tänk så bra att se ut som Marie Fredriksson, fast naturligt liksom?
Nå, för att inte hårdra detta längre avslutar jag med ett klipp med en av mina favoritartister och går och gör precis det han sjunger om. Get it worked on, med Delbert.
Ha en härlig lördag och var rädd om dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar