Jag hade inte min vildaste fantasi kunnat tro att det kunde bli så många och så fort. Jag startade fredagen den 20:e december 2013, vilket är ungefär 1½ år sedan. Visserligen har händelser innan detta datum haft stort inflytande på innehållet och antalet inlägg, men det är visst ett behov som ger sig tillkänna här. Att dela med sig, lufta åsikter och åtminstone i viss mån, gå vidare tack vare det.
Det finns saker jag inte är helt klar med. Facket och en av de högsta pamparna ska få en sista hälsning innan jag gräver ner den stridsyxan. Flata och totalt meningslösa att betala avgift till, för det har inte hänt ett skvatt. "Chefsförhandlare", jo pyttsan! Inte har han då förhandlat för mig, snarare mot mig, känns det som. Inte ett livstecken på mer än ett halvår därifrån...
Detta är det sista jag hörde från honom och det var 6/11-14:
"Jag återkommer inom kort med ett ordentligt svar till dig. Som jag skrev tidigare så har arbetsgivaren sagt nej och vår bedömning är att vi kommer inte längre. Men som sagt jag återkommer,"
Jag skickade följande den 5/12-14:
"En månad är inte "inom kort" i min almanacka.
Jag upplever att varken KD och förbundet respekterar mig och mina frågeställningar, när allt ska dra ut på tiden i denna omfattning.
Först efter påtryckningar får jag löfte om uppdatering, som sedan dröjer i månader.
Jag är förvånad och besviken, både över att kraven från vår sida överges så lättvindigt och bristen på kommunikation."
Jag är sällan, om ens någonsin, långsint. Kan det vara annat än ointresse och slöhet som föranleder denna behandling? Tror inte det... Sveriges Farmaceuter har passerat "bäst före datum" och bör för allas (?) bästa kasseras. Unionen har, under denna tid, verkat mer aktivt och försökt komma någonvart i min och vännen A:s ärenden.
Viljan är en drivkraft som jag tror Sveriges Farmaceuter har tappat och inte ens orkar leta reda på igen. Vår statsminister Lövén lär ha ett förflutet i fackrörelsen. I mina ögon står han sig lika slätt som "min" fackförening och det lär inte bli någon ändring i vare sig Sverige över huvud taget, eller i det en gång så starka facket. Inte inom överskådlig framtid och innan jag har slutat förvärvsarbeta.
Eller har jag det? Troligen måste jag jobba tills jag dör, för att ha råd med min egen begravning, om ens då. Vilken munter framtidsutsikt det är! Jag tycker uppriktigt synd om min generations barn. Finns det någon trygghet kvar när de blir gamla? Arbetslösheten är hög, hur ska det gå för dem som varit tvungna att plugga, för att inte hamna i arbetslösheten fälla?
Af, gör inte ett dugg för att hitta jobb, de "coachar", som det så fint heter och ställer krav på att vi ska sköta allt själva. Gör man minsta fel, så åker man ut ur den relativa tryggheten. A-kassan är inte vad den varit. Missa ett enda jäkla brev, så är du "bränd", för att använda sporttermer och blir av med det du betalat för i 25 år. Sådär, bara... Till och med Skattemyndigheten skickar en påminnelse, liksom,
För att inte lägga fullständig sordin på denna torsdag måste jag säga att det är gott att komma hem till mannen. Jag lämnade mitt kort, rock och tofflor i Floda och tar semester i morgon. Fick en G&T och skönt soffhäng på altanen innan han serverade middag. Tar sovmorgon och solar en stund i morgon, innan vi får besök från "Down Under". Det finns alltid en passande låt, som en vän brukar säga...
Sov nu gott, trots mina något dystra återblickar och gläds åt solen sanna återkomst, liksom mina i fortsättningen gladare och endast understundom mindre positiva inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar