Powered By Blogger

onsdag 15 juli 2015

Rulla tummar? #bloggswe

Vaknade för väckarklockan idag. Jag är tydligt orolig för att försova mig och missa inventeringstimmarna. Så utomordentligt fånigt! De går ju faktiskt att göra en annan dag, om det skulle knipa. Chefen är lika mänsklig som en annan, så schemat går ju att ändra, om jag skulle försova mig. Det är ju liksom ingen katastrof, så varför sover jag oroligt och vaknar för tidigt?

Det märks att större delen av Sverige har semester nu. Jag brukar möta en strid ström av bilar långt innan jag kommit ut på E6:an, men idag var det kanske fem? Inte mig emot, färre bildårar på vägen är tacksamt. Jag är även tacksam för att min kod för av- och pålarmning numera funkar. Tjejen som städar på Vårdcentralen såg lite orolig ut när jag kom, men önskade lycka till genom dörren.

Gjorde tummen upp till henne, när jag märkte att det var fritt fram och fick ett glatt och vackert leende tillbaka. Hon slapp ju jobba i larmet som tränger genom väggarna. Och jag kunde börja mitt jobb med en gång, det var en välsignelse. Jag menar, har jag nu ändå stått upp i ottan, så vill jag ju komma igång genast. Rullar tummarna gör jag bara hemma...

En dryg arbetsdag blev det, men jag stökade undan alla varor som levererades idag, innan jag gick hem. Då vet jag säkert att det inte finns något att räkna i backarna inför morgondagens inventering. Börjar lika tidigt i morgon alltså, men slutar 14, istället för 17 som idag. Sover antagligen bättre i natt också. Eller inte. Lite ensamt känns det allt utan mannen, men jag har ju en annan sängkamrat.

Fast frågan är om Mayzan kommer till ro, när en av slavarna saknas. Hon brukar liksom valla in oss i sovrummet som om hon vore en fårhund. Hm, det säger kanske en del om hur hon uppfattar oss tvåbeningar. Compiz har inga såna fasoner för sig, han tigger bara som värsta ouppfostrade byrackan. För den som undrar gick han igenom besiktningen med beröm godkänt, trots "incidenten".

Vi andas ut och hoppas alltså på att vi slipper uppleva något liknande igen och att han håller sig pigg och frisk i många år till. Fast lite mera ängslig och uppmärksam har man ju blivit, förstås. Varje gång jag går ner på morgonen och hör hans "kvack", så blir jag lycklig. Då vill han ha en klapp på huvudet och mat. I alla fall mat, klappen får han ändå...

Det första jag gjorde när jag kom hem idag, var att bygga på min coleslaw från gårdagens middag. Lite mer vitkål och så skakade jag ut det sista av dijonsenapen med cf i brist på majonnäs och hällde över. Den står och värmer sig i köket nu och så ska jag steka lite korrrv att ha till. Valet föll på en "Käsekrainer". Vad säger jag? Inte en, utan tre. Jag behöver nog få lite lunch i morgon också.

Först ska jag ta hand om tvätten, sen steker jag korven. Kommer förmodligen att titta på ett korsord, tills jag ser i kors på sanning och lägger mig. Denna dagen var lite av en pärs, för jag kom på att jag måste redovisa för F-kassan vad jag har gjort den senaste månaden. Förra veckan var det Af som skulle ha sitt. Vad A-kassan sysslar med veta jag inte. De har väl semester hela bunten...

Ha en alldeles underbar kväll och speciellt du, Lotta!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar