Jag tycker det är lite läskigt med sprutor, så jag tog hand om tvätten och annat pyssel tills jag inte kunde komma på fler ursäkter. Och efter att sticket är gjort blir jag lite trött på mig själv, för det gör ju inte ens ont. Skygglappar är bra, så slipper jag se själva verktyget, det är där det mesta obehaget sitter för min del. Ändå har jag varit blodgivare...
När jag tänker efter är det lika bra att bli det igen. Vet att min blodgrupp är mycket användbar, så varför inte dela med sig av det jag kan avvara? Här kan du också gå in och kolla om du passar. Under päronmiddagen diskuterades det huruvida jag jag får lämna blod eller ej. Eftersom jag inte har svåra astmaanfall duger jag, enligt informationen på sidan. Därför anmälde jag mig nyss.
Det är ju ofta brist på blod tycker jag mig läsa i pressen och jag skulle då inte inte vilja bli utan om jag skulle behöva påfyllning. Undrar om jag kan övertala mannen att donera lite också? Jag vet att jag är 0+, men vad har han? Säkert positiv, men A eller B? Skulle inte förvåna mig om han är en nolla, han med. Och så praktiskt i så fall! I nödfall kan vi tanka direkt från varann...
Skulle det bli allvarligare sjukdomsfall kanske man kan bli varandras donator också. Fast det är så många andra saker som ska stämma överens då, så det är inte lika självklart. Inte ens föräldrar och syskon är självklara donatorer i många fall. Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till att jag skulle bli så arg om jag inte passar.
Arg och besviken för att jag inte kan hjälpa nära och kära. Nu hoppas jag förstås att det aldrig någonsin kommer att bli aktuellt, för jag vill ju inte att någon av mina anhöriga eller vänner ska drabbas av allvarliga sjukdomar. Men du förstår vad jag menar, om det värsta skull hända. Och skulle det allra värsta hända mig, plocka ur det som går att använda till att rädda någon annan till livet.
Det är bra om alla vet om ens ställningstagande i donationsfrågor, så tala om för dina anhöriga hur du tänker om detta. Man kan också gå in på Socialstyrelsens donationsregister och anmäla hur man vill ha det när man dör, i fråga om organ och vävnader. Man har alltid möjlighet till val och det är bra, tycker jag. Gör dem innan det är för sent, så underlättar det för dem som blir kvar.
Min tanke var inte alls att bli så här djup, men både livet och döden är allvarliga saker som tål att tänkas på. Å andra sidan är livet ganska festligt också och jag är övertygad om att livet efter detta är ännu bättre. Det jobbiga är ju att leva med saknaden efter våra kära. Sorgen är där, mer eller mindre påtaglig hela tiden, men man lär sig att hantera den så småningom.
Det finns saker som man inte vill tänka på. Som donationer, testamente och begravning, men om allt detta är solklart kommer det kanske att kännas lite lättare för dem som måste ta hand om det praktiska och vem vill göra det svårare än det redan är? Vilken musik ska spelas, vilka blommor är finast, var ska avsked ske, var ska viloplatsen vara? Hujedamej, det är mycket att fundera på!
Annars mår jag toppen, ingen anledning till oro alltså. Jag tänker inte trilla av pinn på länge än. Däremot ska jag börja med middagen. Även om denna frukost intogs så sent att det nästan är skämmigt, börjar det kurra i magen igen.
Det blir senapsströmming idag, efter Tinas recept som jag hittade någonstans förra veckan. Jag tänker dock inte göra restaurangmos, det är alldeles för mycket smör och grädde i det och jag tänker att det är onödigt. Blir lika gott med smör, förvisso, och mjölk som vanligt, i alla fall till vardags. Sedan ska jag fortsätta vara ledig och bara ta hand om mer tvätt...
Ha en fin kväll och var rädd om dig!
Ps. Lyssna gärna på den här fina låten, och resten av skivan också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar