Doggybag?

Känns konstigt att komma hem till ett tomt hus. Sånär som på katterna då, men de sprang ett varv runt huset med en gång, så jag hann hänga av kappa och hatt innan de satt på baksidan och ville ha mat. Sedan åt de upp hälften och så var det full fart mot dörren igen. De vet inte riktigt vad som är viktigast, maten eller reviret, så de blir lite ofokuserade vad de än gör.

Mannen är i Norrköööping och informerar/utbildar presumtiva kunder i hur de ska hantera hemsidan för MAG Autoparts, som alltså är hans samarbetspartner, om vi ska hålla det enkelt. Det tror jag är en bra idé, för jag är trött och ska snart sätta igång TV:n och titta på Antikrundan. Känner mig lite antik själv idag. Åtminstone gammal och trött...

Jag önskar jag var en lika bra pedagog som mannen. Han är något av en naturbegåvning, det beundrar jag. Själv känner jag att jag borde ha lite bättre koll själv, innan jag ska lära upp min efterträdare. Fast å andra sidan har jag ofta lärt mig mer av gröngölingar än av fullblodsproffsen, som gör allt av slentrian och inte noterar alla detaljer i arbetsflödet.

Har lovat att finnas till hands för frågor som dyker upp och har uppmuntrat Cecilia att vara med på utbildningarna på webben, som lär vara igång igen. Det ska jag själv vara, för de har liksom kommit i skymundan av olika orsaker. Jag tänker att vi nog har mycket nyttigt att ta del av där, båda två. Mitt nya schema ser ut att ha lämpliga luckor för förkovring.

Jag fick inget riktigt schema igår, inte heller ett kontrakt att rama in och sätta på väggen, men blev så varmt välkomnad av alla, så det gör inget. Det kommer bli långa pass, precis som jag vill ha det och sammanhängande ledigheter, precis som jag också ha det. 10-20 nästan varje pass, men det är ju inget jag inte gjort förr. På Nordby var det alltid så, med skillnaden att jag nästan aldrig fick ledigt...

När jag gav mig själv ledigt blev nästan alltid någon sjuk eller behövde vabba, då fick jag ta de passen eftersom vi var så få och jag kunde inte begära att någon annan skulle jobba mer än de redan gjorde. Det var bättre att jag själv kördes i botten. Jag är ju sådan. och därför inte särskilt bra på att vara chef, för vilken nytta gör man om man går in i väggen?

Nu satte jag ju stopp för det, precis innan näsan slog i. Det är jag faktiskt väldigt stolt över. Det var svårt, för Nordby var lite av min "bebis", eftersom vi hade helt andra förutsättningar än andra apotek och dessutom blev vi styvmoderligt behandlade under en väldigt lång period och fick komma på egna lösningar och tricks för att hålla igång verksamheten och kunderna nöjda.

De medarbetare och kollegor som jag anställde slutade ganska snart efter mig, och nyligen såg jag en annons om att de söker ny chef där. Jag undrar om kunderna slutade komma också. Det hade varit intressant att veta hur det blev egentligen. Jag ångrar absolut inte mitt beslut, bara att jag var så envis, billig i drift och tja, blåögd...

Jag satte ner foten när jag inte fick någon fritid, jag missade inplanerade möten, nöjen och tid med familjen och (blivande) mannen. Det är egentligen helt otroligt att vi blev ett par eftersom vi träffades så sällan första halvåret. Jag antar att det var själarnas gemenskap som gjorde det möjligt. Vi tänker ofta på samma sätt, är ändå olika och har olika åsikter i vissa frågor, men respekterar varandra.

Att det är fiskfredag i morgon och så ofta det är möjligt är vi helt eniga om. Mannen är av den bestämda åsikten att jag bör laga fisken i den här familjen, för att jag har mest erfarenhet och det blir godast då. Jag har ätit fisk som han har lagat till på ett alldeles utmärkt sätt, så jag håller kanske inte med honom fullt ut i denna frågan, men jag protesterar inte...

Dels för att jag tycker det är roligt, dels för att han har rätt. Jag har lagat mer fisk än han och har bättre handlag med den. Det var svårare än du kan tro att säga det. Jag har stora problem med att framhålla mina fördelar och talanger. Inte för att de är så många, men i alla fall. Varför kan jag inte vara lite lagom mallig för det jag är bra på? Jag är en fena på fisk, jag erkänner. Puh!

Jante måste ha växt fast i min axel, för inte sjutton blir jag av med honom. Får jag en komplimang blir jag oftast generad och försöker skoja bort det. Säger någon något snällt om mig eller tackar för något jag gjort tänker jag tyst (eller högt) att det hade ju vem som helst kunnat göra bättre. Varför kan jag inte bara ta emot det och tacka för uppskattningen? För jag blir ju uppriktigt glad att få höra det?

Jag övar nästan varje dag på att ta emot komplimanger och uppskattning. Mannen är jättebra på att ge mig både det ena och det andra, men jag blir generad samtidigt som jag blir stolt och glad. Vad beror detta på? Är det blyghet, dåligt självförtroende, eller en kombination av båda? Jag har faktiskt blivit headhuntad, det borde väl överbevisa min Jante? Kanske, lite, eventuellt...

Ha en god natt, en härlig fredag och skön helg, för det är du värd och jag med! (OJ)

PS. Min nya kollega som jag kommer jobba med, men "aldrig" mer se, förbarmade sig över mig och valde paella på gårdagens middagsbjudning på Tio Pepe. Jag fick en doggybag med det vi och resten av kollegorna inte orkade äta upp:

Ser mindre ut än den var... Tio Pepe är inte alls bara en pizzeria!