måndag 23 januari 2017

Förhållandevis?

Sedan förra lördagen har jag tillbringat 73 timmar på jobbet. Jag är lite trött idag med andra ord. Dessutom är jag lite förkyld, det gör ju inte saken bättre precis. Så länge jag inte har feber eller snorar jobbar jag på. Lite ont i halsen har ingen dött av, tänker jag. Sprayar med ColdZyme och konsumerar halstabletter i parti och minut, det finns ju lättillgängligt...

Mannen har stått för markservicen och det har han gjort med den äran! I fredags fick jag quesilladas för det hade jag önskat mig. Guacamolen ser ut som något helt annat, men den var jättegod!



I lördags blev det grillade kamben, det var också väldigt gott att komma hem till.



Och igår överraskade han mig med att servera asiatisk nudelsallad till kycklingbenen. Det kom inte med på bild, för vi fick hastigt och lustigt besök av en god vän och vi pratade och åt med god aptit. Den gode vännen har nästan fått mig att slutligen prova på en sådan där färdig matkasse. De finns ju i alla möjliga varianter och jag börjar bli lite trött på att planera och införskaffa mat på mina lediga dagar. Det gäller bara att hitta rätt kasse, först...

Idag blir det strömming, för det finns hemma redan. Mitt största problem är att lunchlådorna tagit slut i frysen. Därför blev min lunch på jobbet igår en ganska ledsam historia.



Jag hittade en ensam och överbliven schnitzel i frysen, men inget att ha till. Så jag hällde ner de sista frysta bönorna i lådan. Dessa kokte jag två minuter i micron innan jag la dem med köttbiten på tallrik och körde två minuter till, med en klick smör. Uppvärmd panering är inte alls särskilt aptitlig att äta, så den skalade jag av. Torrt och tråkigt var det, men jag klarade mig fram till att middagen serverades här hemma trots allt.

Jag får göra extra mycket potatismos till strömmingen idag, så kan mannen och jag dela på hjortgrytan som finns i frysen till lunch i morgon, för jag känner verkligen inte för att åka till affären. Helst av allt skulle jag bara vilja läsa och sova, men vi får se hur det blir med det. Det kan hända att vi, eller jag, måste åka och hämta förnödenheter i alla fall.

Mannen får ju stå för matlagningen tre dagar till och det är så märkligt, varenda gång han är på väg att åka iväg till affären, så ringer det kunder och behöver hjälp. Jag tycker själv inte om att stångas med stressiga människor och deras trötta och hungriga barn på kvällen, därför försöker jag ordna det så att mannen också slipper det. Jag tror det kallas teamwork och omtanke.

Jag har pratat med två mycket goda vänner i telefon idag. Det var alldeles för länge sen sist och jag blev i ena fallet bedrövad över den brist på omtanke i hennes förhållande som beskrevs. När det gnisslar i förhållandet och alla försök till kommunikation om vad som känns fel bemöts med tystnad, suckar eller besvaras med att man är tjatig och elak, då är det galet.

Att undanhålla saker för sin partner är inte sunt och det leder bara till bristande tillit och respekt. Att inte dela med sig av det man har är inte snällt eller kärleksfullt. Att säga att man har ändrat sig, men aldrig gör något som bevisar det, är ingen förändring. Det krävs ett ändrat beteende under en reparationsfas för att tilliten ska kunna återuppbyggas till något hållbart igen.

Snålhet, oavsett om det handlar om omtanke, pengar eller känslor, skadar förhållandet. En blomma som överlämnas utan äkta omtanke eller kärlek är bortkastade pengar och känns närmast som ett hån för mottagaren. Omtanke är att göra något för eller åt en annan människa, det behöver inte kosta pengar, men kanske lite tankemöda ibland.

Mannen sänker volymen på musiken han spelar när jag kommer hem och är helt "surrig" i huvudet efter jobbet. Han har tänt levande ljus i hallen och på köksbordet, dukat fint och har lagt sin kärlek i maten som nästan alltid är färdig att serveras när jag bytt om. Han möter mig oftast redan i dörren och säger "Välkommen hem, älskling, jag har saknat dig".

Vi, mannen och jag, är bra på att ta hand om varandra, och det kostar inte mer än det smakar. Den som inte förstått att det är roligare att ge än att få, har stora problem. Dels med sig själv och givetvis med med andra. På sikt kommer förhållandet att bli lidande för att partnern ledsnar på att aldrig få uppskattning och omtanke tillbaka. Hur det slutar är inte så svårt att lista ut...

I dagens samhälle med alla sociala medier kan man lätt ledas att tro att det finns omtanke mellan par om man utgår från statusar på Facebook eller bilder på någons partner som läggs upp på Instagram med rosafärgat skimmer och hjärtan. När separationen är ett faktum tror vi att det är den "omtänksamma" bilduppläggaren och hjärt-ströande partnern som blir lämnad av en känslokall individ, eller hur?

Man ska inte tro så mycket eller ha förutfattade meningar om folk. Allt är inte som det verkar, det finns så mycket elände bakom många lyckliga fasader, men vem delar med sig av det?

Nu är jag hungrig efter denna utläggning, så jag drar mig ut till köket för att förbereda en kärleksfullt tillagad middag till min man och mig själv.

Var rädd om dig och din partner om du har en och du som inte har det, var rädd om din omgivning. Var generös med komplimanger, leenden och dig själv, det kan göra stor skillnad för en medmänniska!












4 kommentarer:

  1. Vad fint och tänkvärt du skrivit vännen. Här tar vi verkligen hand om varandra också med samma resonemang som du har :-)
    Var rädd om dig nu! Kram kram

    SvaraRadera
  2. Du är klok som en räka! ;-)
    Jag har fått lära mig på gamla dar att det är lika viktigt att ge som att få. För när du får något har de gett den andre glädjen att ge. Så man ska sluta "hålla räkning" eller se till så att det blir "jämnt" eller att tänka "jag är skyldig"...

    SvaraRadera