måndag 20 mars 2017

Osmart.

Härliga måndag! I alla fall varannan vecka är måndag en favoritdag för då har jag sovmorgon och ledigt. Då får jag kaffe på sängen av mannen och så läser jag tidningen i lugn och ro. Sedan rapporterar jag till a-kassan och tar itu med tvätten. En tur till affären brukar också vara nödvändig, men jag försöker att ta det så lugnt jag kan och ladda för tre jobbdagar till.

Mannen och jag har hittat en ny serie att följa på Netflix, nämligen Designated Survivor med Kiefer Sutherland. Problemet är att vi fastnar i vinkelvolten och säger "bara en till", när vi egentligen borde gå och lägga oss. Nå, en väckarklocka (Mayzan) går igång på morgonen, vare sig man vill eller inte. Och mannens arbetstelefon fungerar ju effektivt om hon mot förmodan ger upp och somnar om.

Eftersom jag jobbat hela helgen har mannen stått för maten och då vill jag ta hand om den detaljen idag. Det blir leverstuvning för det fanns ett paket med kycklinglever kvar i frysen och så är det ju så gott! Snabblagat och billigt också. Jag vet inte om mannen har några planer för de kommande dagarna, men vi kan hjälpas åt med matlistan innan jag, eller vi, handlar.

Helgmaten gick inte av för hackor, vill jag lova! Vad sägs om risotto med salsiccia på fredag?



Entrecôte med potatisgratäng på lördag?



Och klassisk söndagsstek av karré på söndag?



Det var hur gott som helst alltihop och så underbart det är att få maten serverad när man kommer hem och är jättetrött och hungrig som en varg. Jag är så tacksam för att mannen är en så bra kock och tar hand om mig, det är sådär lagom roligt att laga maten själv efter 8-10 timmar på språng. Det känns fint att bli omhändertagen och ompysslad, samt få njuta av någon annans matkreationer emellanåt.

Ombyte förnöjer, som du vet. Ombytliga personer är däremot inte så förnöjsamt att drabbas av. När det sägs en sak ena dagen och en helt annan nästa. Eller när de säger en sak, men gör en helt annan och själv står man frågande och undrar vad som gäller en själv. Det spelar ingen roll om det är hemma eller på jobbet, man blir helt utmattad av att inte veta hur man ska förhålla sig.

I alla fall blir jag det. Och jag ska ju ändå föreställa vuxen. Tänk hur det är för barn och ungdomar som inte är lika flexibla och säkra på sig själva. Det är självklart förvirrande när reglerna som påstås gälla hela tiden ändrar innehåll och innebörd. Jag har själv uppfostrat tre barn, varav ett har autism, och man kan inte göra undantag för att man är trött eller ur gängorna själv.

Nästan dagligen ser och hör jag barn tjata sig till godis och annat. De får belöningar innan de uppfyllt villkoren för dem, eller bestämmer villkoren själva. Föräldrar idag verkar ha slutat uppfostra sina barn, de är kompisar istället. Jag är av den meningen att man blir kompis med sina barn när de är vuxna och har lämnat hemmet. Eller åtminstone bidrar till hushållet på något praktiskt sätt.

Numera är det ju nästan omöjligt att hitta boende som ungdomarna har råd med, ens om de har en egen inkomst. Har de inte det, är det enbart sysslorna i hushållet de kan hjälpa till med. Inte ens det verkar föräldrarna kräva av sina barn och jag undrar ju när dessa unga vuxna någonsin ska lära sig hur en tvättmaskin fungerar eller hur man måste kompromissa i en familj eller ett förhållande.

Följer barnen aldrig med och handlar lär de sig inte vad saker och ting verkligen kostar, utan fortsätter tro att juicen, mjölken och brödet är gratis. Att duschtvålen har ett literpris på flera hundra kronor och att halvfabrikat är dyrt vet inte många. Kranvatten är billigt och av utmärkt kvalitet och kan med fördel drickas, inte bara duschas i i timmar, vilket däremot blir kostsamt för hushållet...

Många ungdomar som jag möter på mitt jobb är ytterst prismedvetna, medan andra struntar fullständigt i priset, så länge det står ett visst namn eller märke på produkterna. Handkräm i tre pyttesmå tuber som kostar 200 kronor "ska" man ha, för att få respekt eller status. Schampo, balsam och stylingprodukter med literpriser över 1000 kronor "måste" de ha, för det har en bloggare sagt.

Visst, jag är bloggare och menar att alla behöver en slökokare, men jag tjänar inga pengar på det. Vilket kanske bevisar att jag inte är tillräckligt smart. Jag har inga annonser eller påstår att ett visst fabrikat är bättre än ett annat, men det är så jag vill ha det. Var och en som blir nyfiken får leta reda på det som passar just sitt hushåll, plånbok och behov.

Nu ska jag fråga mannen om han vill följa med och hämta förnödenheter, så han kan laga mat till mig de närmaste dagarna...
Ha en mysig måndag och en toppenvecka!

















2 kommentarer:

  1. Håller med. Fast jag är ju en så'n där utan barn som egentligen inte får tycka nå't om uppfostran...men det gör jag ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ja mannen skriver nog under på det! Känsliga saker det där, men bara för att man har barn är man inte världsmästare på att förmedla hur man ska bete sig, uppenbarligen.

      Radera