Vad gör man?

Gissa vad jag gör idag? Precis, jag tvättar! Det är ju måndag igen. Mannen och jag ska upp och röja plats för besiktningsmänniskorna på vinden också. Jag ska laga mat, fast det står helt still i huvudet, vet inte vad jag ska göra med kalkonfärsen jag tog fram ur frysen. Jag har verkligen ingen lust att åka och handla idag, så jag gör mitt bästa för att slippa.

Förra veckan var slitsam, ändå känns det som om jag inte hunnit något. Vissa kundmöten tar mer kraft än andra och är känslomässigt utmattande. Som det i lördags. En ung flicka kom in när det var ganska mycket folk i butiken och satte sig helt sonika på golvet framför intimavdelningen och väntade tills jag kunde hjälpa henne. En tjejkompis höll henne sällskap.

Flickan hade uppenbarligen råkat ut för ett övergrepp och behövde dagen efter-piller och frågade om vi hade fler, eftersom hon inte hade pengar till den de hade hittat i hyllan. Efter en liten stund kröp det fram att hon läst på nätet att man ska vända sig till När-akuten vid misstanke om sexuella övergrepp, vilket hon också gjorde, men där hade de inte resurser för sådana fall.

Hon blev hänvisad till Varberg, men hon hade givetvis inga pengar till resan dit heller. Jag ville att hon skulle prata med sin mamma genast, men mamman jobbade och skulle inte komma hem förrän sent på natten. Jag fick uppfattningen att hon inte alls ville att mamman skulle veta vad som hänt. Jag vände mig till den andra flickan och frågade om hennes föräldrar kanske skulle kunna bistå?

Nekande svar. Vad är det för fel, när barn inte vågar eller vill berätta att de råkat illa ut? Är det någon familjemedlem som står för övergreppet? Ja, då är det såklart mycket svårare. Är de rädda för att få skäll för att de försatt sig i en farlig situation? Förvisso, men har de så lite tilltro till att föräldrarna vill göra allt för sina barn, speciellt när de råkat ut för ett brott?

Skäms gör de ju givetvis, men det måste ändå fram, för att de ska kunna bearbeta händelsen och känslorna på ett så bra sätt som möjligt. Det kan ju bli ett livslångt trauma om man inte får adekvat hjälp och vem vet vilka följder det får? Man behöver stöd från föräldrar och vänner, detta är inget som försvinner för att man låtsas att det aldrig har hänt.

Jag var på väg att slita av mig rocken och hämta bilnyckeln för att själv köra dem till Varbergs sjukhus. Jag bad henne att meddela mamman så fort hon kunde för att inte fördröja processen ytterligare och att gå till polisen och anmäla övergreppet, så att de kunde se till att hon kom under vård och att en utredning kan påbörjas.

Förr eller senare måste mamman ändå få veta vad som hänt och jag försökte få dem att inse att hon skulle bli mer ledsen över bristen på förtroende ju längre tiden går. Alla föräldrar vill hjälpa sina barn i en sådan situation, och ingen kommer att bli arg för det är ju inte barnets fel att det finns rötägg och avskum som drar nytta av personer som hamnat i ett hjälplöst tillstånd!

Jag vet inte hur det gick, av uppenbara skäl. Men jag hoppas att jag nådde fram med att det är viktigt att söka hjälp och stöd av både pålitliga vuxna och polisen. Det är svårt att tänka sig att det inte finns några som de kan vända sig till. Näst intill outhärdligt, faktiskt. Måtte de ha tänkt om, måtte det ha funnits en mormor eller annan vuxen som kunde ta tag i detta och måtte hon fått hjälp vid detta laget.  Måtte den eller de som utsatt henne för övergreppet åka fast och straffas hårt!

Jag skäms för att jag inte kunde göra mer för henne, borde jag betalt pillret åt henne? Borde jag ha tagit ut pengar så att hon kunde ta tåget till Varberg? Fast när jag tänker efter, sannolikheten att ingen alls, inte ens mamman eller polisen, hade fått vetskap om övergreppet hade ökat, om jag hade gjort något av det. Det är inte lätt att vara ung, inte heller att vara förälder, men vi måste lita på varandra!

Nu ska jag försöka tänka på annat och hjälpa mannen med vindsröjningen, hänga lite tvätt och tvätta lite till. Jag trodde att jag skulle ha en halv arbetsdag i morgon, men planerna ändrades och därför blir det ett 10-20-pass. Jag ser fram emot fredag, då jobbar jag 10-14! Då blir det en långhelg på riktigt för mannen och mig, det känns fint, nästan lyxigt...

Då kan vi hjälpas åt att laga mat, det är trevligt. Som i lördags, då hade vi ankbröst med potatisgratäng och en portvinssås som mannen förberedde länge och mycket väl. Den var ljuvlig!

Igår fick jag karré och en annan god sås. Jag tror det får bli någon sorts frikadeller av kalkonfärsen och en krämig ostsås med vitlökssmak, samt pasta. Det funkar alltid i lunchlådan. 

Var rädd om dig och din omgivning, på återseende!