Snoken.

Det har gått en vecka sedan jag gjorde ett inlägg. Jag har varken haft tid eller lust, faktiskt. Jag blev förkyld i onsdags kväll och varit hostig och hes, men i övrigt inte sjuk eller febrig. Det är på tillbakagång nu och min astmasköterska Åke tyckte idag att jag bör ta den årliga influensasprutan när jag är helt frisk igen, trots att vi konstaterat att jag inte har klassisk astma, "bara" allergisk sådan.

Jag presterade bättre än förväntat i PEF-testen, utifrån min ålder och omedicinerad i två månader. Där ser man! Skönt att slippa dyra mediciner utom under pollenperioden, vilken förvisso är ganska lång för mig, men ändå. Det var de goda nyheterna. Eftersom hela väntrummet var fullt bad jag honom ta mitt blodtryck, ty doktorn ville det efter förra gången då mätvärdet var högt, 140/90.

Det trodde jag var en olycklig engångsföreteelse för att jag hade jäktat dit och otåligt väntade en hel kvart på att ta mig igenom den årliga besiktningen. Syster Åke hämtade sålunda en blodtrycksmätare och varnade mig att om det var för högt skulle han skicka mig till doktorn. Äsch, sa jag, det kommer inte hända. Döm om min förvåning när värdet blev ännu högre än sist...

För säkerhets skull gjorde vi om proceduren och nåja, det blev ju lite bättre men ändock 153/96. Jag började komma med förklaringar som att det var högt för att jag inte är riktigt frisk. Den köpte han inte. Nehej, men kanske för att jag är lite för tjock då, men planerar att göra något åt det. Nåja, det kunde han kanske hålla med om, eventuellt, möjligen.

Jag kände att jag verkligen inte har varken tid eller lust att utredas för detta just nu, så jag sa att vi kunde hålla dessa uppgifter för oss själva så länge och det gick han högst motvilligt med på. Sedan smet jag förbi receptionen med hans förmaningar om att inte vänta för länge med att vidta åtgärder ringande i öronen.

På vägen hem blev jag lite rädd. Det är kanske inte så bra att gå omkring såhär, trots allt. Jag tänker på att jag haft en diffus huvudvärk en längre tid. Alltså inte ont i huvudet, men mera en susande känsla. Ibland glömmer jag lite för mycket för att det ska kännas bra, jag är konstant trött, trots att både mannen och jag sover så mycket bättre sen Snoken kom in i vårt sovrum.

Ja, Snoken är förstås mannens snarkmaskin och vår bäste vän. När jag tänker rätt på saken kan ju mitt höga blodtryck bero på att jag inte sovit så bra innan vår vän kom in i bilden. Och ett blodtryck torde ta en stund på sig att normaliseras igen? Undrar vad Syster Åke hade sagt om den teorin?  Hur som helst, jag får väl bita i det sura äpplet och ta mig till VC för uppföljning av detta. Nästa vecka...

Mannen har servat mig med god mat under hela helgen, eftersom jag har jobbat.

Detta är en "luffarbiff" som jag fick mig serverad i fredags. Efter en Black Friday krävs det nästan en blodig biff med rödvinssås. Middag klockan 22 är kanske inte det bästa för hälsan, men det behövdes!

I lördags blev det en gryta med kycklinglår och annat gott! Lite blekt utseende måhända, dock inte smakmässigt, det var lite sting i jamaican bell-chilin också, speciellt om man tar med fröna.

Igår var det bestämt att det skulle bli rostbiff och den serverades enligt Jamie Olivers princip att man visst kan laga god och riktig mat på 30 minuter. Mannen fick tips på tillbehör av vår gode vän Tommy och ja, det funkade både att laga och äta. Såsen ska visst serveras på pannkakorna, förlåt, yorkshire puddingen, men mannen tittade inte så noga på filmen...

Idag blir det vardagsmat och mannen föreslog Köttfärssoppa, när jag frågade vad jag skulle göra. Lite allt möjligt i den, förutom det uppenbara. Bland annat ett par gamla rödbetor, rotselleri, palsternacka, lök, morot, vitkål och purjolök. Det står och puttrar och jag ska lägga sista handen vid den nu, så jag avslutar med att önska en fin vecka.

Var rädd om dig, jag ska försöka ta hand om mig också.